skogssallat

Gammal bofast art.

Allmän

1913 Lactuca muralis (L.) Gaertn.

Syn.: Mycelis muralis (L.) Dumort.

This species occurs more or less indigenously in most of Europe (except, on the whole, N and E) and in adjacent parts of Africa and Asia. It is locally favoured by horticulture. It has been introduced into N. America.

Skogssallat är ursprunglig. Den växer främst på näringsrik, frisk till fuktig mark i lövskogar. Dessutom förekommer den i torra, sandiga barr- och blandskogar vid kusten. Arten är kulturgynnad och man ser den då och då på skogsvägar, vägkanter, i grustag, vid torpruiner och på tomtmark.

Skogssallat, som blivit vanligare under 1900-talet, har gynnats av ökad tillgång på skog, ökad samfärdsel och kanske också av kvävenedfallet.

Allm–täml. allm. utom på Tiveden där förekomsten är glesare. Arten växer på skuggade ställen vid källor, i bergbranter och ålundar etc. På kalkrika lokaler ses den ibland fullt exponerad. I Hallsberg har Nilsson noterat en ökning av växten i tätorten ”både i buskrabatter, gatukanter och bangårdar... i stora tuvor.”

Sydväxtberg i fuktiga bergrötter och lundmarker, örtrika skogssluttningar i både löv- och granskog, dalgångar och raviner på fuktig kalkberikad mark med ej alltför tät örtvegetation, gärna utmed källstråk och rännilar. Vanligen i skogsmark men även på hyggen. Ej sällan i kanterna av fuktiga stigar på näringsrik mark där konkurrensen är ringa. Även beträffande lokalklimatet krävande sydlig art, men någon gång i nordlig exposition på gynnsam mark såsom i Nora på Bråtan och Nordingrå Villmyrans naturreservat. I kustlandskapen ej känd som spontan nordligare än norra delarna av Nätra socken, undantagsvis kulturspridd längre norrut. -67 (17).

Allmän på övre Mälarslätten och i Skogslåglandets eutrofområden (utbredningstyngdpunkt). På resten av Mälarslätten allmän-tämligen allmän utom lokalt i helåkersbygder. Spridd-tämligen allmän i Bergslagen, här mer edafiskt krävande: ängslövskog, kalkmark, örtrik barrskog osv.: gärna i ravinmiljö. Beror förmodligen på klimatskärpning. Sydlig (utbredningsgräns i mellersta Norrland). Utbredningstyp: S1.

Skogssallat växer halvskuggigt på frisk, gärna stenig mark. Den är ursprunglig i skogar med ädellöv, hassel, björk, tall eller gran och förekommer sällsynt även i alsumpskogar. Skogssallat växer på klapperstensvallar vid havet, i karster (drygt 30 noteringar), bäckraviner och sällsynt i västra landborgens branter. Den är kulturgynnad och ses i gamla stenbrott, röjda skogsdungar, stenrösen och betade friskängar med buskar; när skogsbete införs gynnas växten. Sällsynt är skogssallat funnen på ruderatmark med jord- och stentippar.

Skogssallat är spridd över större delen av ön, mest frekvent i Mittlandet, västra kustskogen, Stora Alvarets dungar och karster samt västra stenkusten med dess gamla stenbrott. Den har ökat och gynnats av den igenväxning som skett av landskapet men fortfarande är den ganska sparsam på det skogfattiga sydöstra Öland och ännu saknas fynd från Segerstad sn.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk lövskog, barrblandskog och ängsbarrskog; även klippskrevor, hällsprickor, bland block nedom klintar, i kalkflis och klapper på strandvallar samt på ruderatmark och brända ytor. Skogssallat är spridd över hela Gotland, och andelen provrutor med arten visar att den är allmän. Det innebär att den bör ha ökat något under 1900-talet; Johansson (1897) bedömde den som tämligen allmän. Ökningen beror förmodligen på minskat utmarksbete.

Skogssallat växer på frisk eller något fuktig, ganska näringsrik mark i inte alltför slutna löv-, bland- och granskogar, oftast i gläntor, bryn eller utefter stigar och små vägar. Man träffar också på den på hyggen, i igenväxande hagar, busksnår och på skräpmark.

Skogssallat är ursprunglig. Den uppgavs finnas flerstädes i Gävletrakten på 1800-talet. Många enskilda lokaler (30 stycken) finns senare rapporterade från skilda delar av landskapet varför växten rimligen uppfattats som något ovanlig. Johan Wiger angav den dock som tämligen allmän i nordvästra Gästrikland 1965. Sannolikt har arten ändå ökat.

Arten förekommer också i andra från skogen väsensskilda miljöer. Den är ganska vanlig på kulturmarker, även i rena industri- och stadsmiljöer, och den har en särskild förkärlek till gamla varphögar, ruiner, slänter med tippat avfall, grovsteniga banvallar och barktippar. Skogssallatens biotopval är motsägelsefullt men förklaras sannolikt av att växten är både kväveälskande och konkurrenssvag. Ekologiska likheter finns i viss mån med andra kvävegynnade skogsväxter, kanske särskilt med skogsnarv som också växer i fuktig skog, på block och på kulturmark. Troligen bildar skogssallaten även fröbank som kan frigöras i samband med omrörning.

Den vanligaste följeväxten är harsyra (32%). I skogen tillkommer gran, rönn, hallon, vitsippa, hägg, stenbär och ormbär. På kulturmark är hallon, smultron, hundkäx, revsmörblomma, mjölkört och tussilago vanligt sällskap.

Skogssallat kommer ofta upp rikligt på skogsjord som blottats, på nybruten vägbank eller hygge, även där den är sällsynt i omgivningen. Det har uppfattats som groning ur fröbanken, men arten växer också på block, dit frön torde ha flugit. Den blommar i linneans och mjölkens tid och har mogen frukt i ljungens tid. Det är nästan alltid fem blommor i korgarna, och fem penselbärande svarta frukter bildas. (Bild i Natur och vegetation, sid. 246.) Efter en regnig sommar som 2012 var många frukter smala och vita, men med normal pensel. Det tolkades om resultatet av dålig pollinering. I skogsstjärnans tid kan man hitta både yngre och äldre fröplantor. Bladrosetterna på plantor som inte har blommat övervintrar gröna.