skogsnässla

Aktuellt fynd (skogsnässla). SÖ Sölvesborg Sölvesborg, Siesjö (3E3e 1722) ängsartad bokskog 1999 ÅW & BN (LD).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: äldre belägg föreligger från en handfull lokaler men varieteten är sannolikt förbisedd även om den säkerligen är sällsynt och det är således omöjligt att säga något bestämt om hotbilden.
Kommentar: B, granskare TKa och TTy. Mellanformer mellan denna och vanlig brännässla U. d. var. dioica (med smala blad men mer eller mindre enstaka brännhår) är betydligt vanligare än typisk skogsnässla (vidi TTy).

Skogsnässla har systematiskt värderats olika: ibland har den inte alls erkänts, ibland har den räknats som varietet eller underart, och i Flora europaea (Tutin m.fl. 1993) togs den rentav upp som egen art (U. galeopsifolia). Kanske är det inte samma sak överallt som åsyftas med dessa namn. I Norge är skogsnässlan en utpräglad lövskogsväxt som finns i sumpskog, örtrika skogssluttningar och rasmark (Lid & Lid 1994). Sådana förekomster är kända även från Sverige, men här påträffas skogsnässlan ofta på ren kulturmark. Den är känd från Skåne till Norrbotten men verkar inte ha någon sammanhängande utbredning, och övergångsformer till vanlig brännässla är väl så vanliga som typisk skogsnässla. Dessa förhållanden återspeglas i Småland. Vi har några få slumpvis spridda lokaler; förekomster i ädellövskog är kända (Högsby Långemåla, Jönköping Bankeryd och Månsarp samt Sävsjö Vrigstad), men på överiga platser fanns skogsnässlan i starkt kulturpräglad omgivning.

Sent inkommen (?), bofast.
Park och igenvuxen lövskog nära trädgårdar. Skogsnässla är knappast ursprunglig här; båda lokalerna är starkt påverkade av människan. Plantorna är rätt smalbladiga med mycket få brännhår. Detsamma gäller de belagda exemplaren från Lau och Ekeby (T. Karlsson i brev).

Skogsnässla har blivit funnen på ett fåtal lokaler, företrädesvis i lövskogsbryn. Få belägg har blivit godkända, men övergångsformer är vanliga.