skaftslamkrypa

Degerfors Nysund Ölsboda, Stora Björken 1873 C. & R. Hartman (GB, LD, S, UPS/PUo, Hartman 1879, rättelser); uttorkad sjöbotten nedan köksträdgården 1880 Hartman. Ölen, vikar N om Tanken 1878 (Hartman 1879, UPS/PUo). Ölsdalen 1878 (Hartman 1879, UPS). Stora Björken, 300 m N om gården Elgsjön, 12 ex starkt fruktificerande 1921 (Broddeson ms); innerst i lilla viken, grunt dyigt, 150 m NNV om Älgsjönbäckens mynning 1925 Broddeson (S).

Arboga Götlunda Humlemyrsviken 1864 Blomberg (LD/PUo).

Sannolikt gammal bofast art, nu utgången. Skaftslamkrypa, som är nyligen uppmärksammad för Blekinge, förekom förmodligen i samma miljöer som dess släktingar.

1347 Elatine hexandra (Lap.) DC.

This species is restricted mainly to C. and W. Europe. It is reported from Senegal. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 286.

Skaftslamkrypa är ursprunglig. Den är en mycket liten, ettårig ört som växer på sandiga/grusiga och oftast dypålagrade sjöstränder med gles växtlighet. Man finner den främst på grunt vatten men också på periodiskt översvämmade delar av landstranden. Losslitna exemplar ingår ganska ofta i det växtmaterial som brukar ligga och skvalpa i strandkanten. Nutidsfynden har gjorts i näringsfattiga sjöar med klart eller måttligt brunfärgat vatten. Den äldre uppgiften från Glänningesjö tyder på att arten även kan växa i näringsrika vatten. Lokalen i Tvååker Galtabäck kan innebära brackvattensmiljö.

På grund av sin litenhet och genom att den ofta växer under vattenytan är skaftslamkrypan mycket lätt att förbise. Detta kan vara en förklaring till det ringa antalet äldre fynd. Vi kan dock inte helt utesluta möjligheten att arten ökat under 1900-talet. Vad detta i så fall beror på vet vi emellertid inte.

Larsson 1851.

Skaftslamkrypa är i Skandinavien en utpräglat sydvästlig art med östgräns i landskapet. Den växer i sjöar och blir oftast funnen på grunt vatten på sand- eller grusstränder, där mineralbottnen överlagras med ett tunt lager dy eller slam. Sådana bottnar utbildas ofta innanför uddar eller i skydd av öar, där vattnets rörelse dämpas så att slampålagring kan ske. På sådana platser uppsöker skaftslamkrypan gärna små sänkor mellan sandrevlarna eller de fördjupningar som bildas intill isskjutna block. – Arten kan dock även växa på djupare vatten (jämför primäruppgiften) och undgår då givetvis lätt upptäckt.

Kännedomen om skaftslamkrypans nutida utbredning har vuxit fram under inventeringen, särskilt genom Ingvar Christoffersson, som fann 15 lokaler främst under 1980-talet, och Johan Sjögren, som sökte arten målmedvetet under 1990-talet och upptäckte ytterligare 20 lokaler. Skaftslamkrypan är nu känd från 65 lokaler i följande 18 sjöar, av vilka många är stora eller mycket stora men några är helt små: Askaken, Bolmen, Femlingen, Flaten, Flåren, Furen, Hindsen, Huljesjön, Högsjön, Kätteln, Mäen, Norra Fyllen, Rusken, Rymmen, Stora Färgen, Södra Färgen, Södra Fyllen och Sörsjön (närmare uppgifter nedan). Många av dessa sjöar är reglerade. Troligen bidrar regleringarna till att skapa och vidmakthålla den speciella strandtyp som skaftslamkrypan kräver.

Arten måste ha ökat starkt under 1900-talet. Under inventeringen blev den funnen i stora delar av sydvästra Småland och växte på många ställen lätt iakttagbart vid båtlägen, på badstränder och där vägar passerar. Det är svårt att tänka sig att arten haft lika många lokaler under 1800-talet och början av 1900-talet utan att bli funnen – man ser den exempelvis nu på klassiska, av Elias Fries besökta lokaler och i trakter, där Fredrik Hård rörde sig mycket på 1920-talet. Möjligt är dock att expansionen var temporär – antalet observationer under 2000-talet är få.

Skaftslamkrypan är utan tvivel spontan i landskapet, men hur länge har den funnits här? Det är tänkbart att den har inkommit under 1900-talet i samband med sjöregleringarna, men en annan möjlighet är att den funnits på enstaka lokaler sedan lång tid tillbaka och fått ett uppsving genom det sena 1900-talets miljöförändringar. – I grannlandskapet Halland är bilden ungefär densamma, med några få tidiga lokaler (de tidigaste från 1920-talet) och ett relativt stort antal nyfynd. I Västergötland däremot finns det många gamla lokaler och relativt få nya fynd.
Arten betecknas som sårbar på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Skaftslamkrypa växer på lera eller fin sand på grunt vatten eller på tidvis översvämmade stränder i klarvattensjöar. Den lilla växten gynnas av skiftande vattenstånd, vilket märks på att de flesta av de aktuella fynden är från den reglerade Kärnsjön. Arten har minskat sedan förra inventeringen, troligen på grund av försurning och igenväxning av stränder. Stränderna utefter Göta älv har stenskotts i stor utsträckning, vilket gör att lämpliga växtplatser försvunnit. Arten kan också vara förbisedd.

Skaftslamkrypan växer på sin enda sörmländska lokal på grunt vatten och ned till en meters djup i löst slam på moig botten i en svagt näringsrik sjö tillsammans med andra slamkrypor och kortskottsväxter som strandpryl, notblomster och braxengräs. Växten är konkurrenssvag. Växtplatsen är beskriven av Thorán (1971). Den sörmländska lokalen ligger långt från övriga svenska förekomster. Närmast finns arten i södra Värmland.

Europa. I Sverige i Götaland och Svealand, mest i de västra delarna. Nationellt rödlistad – hotklass VU (sårbara).