sjöfräken

Gammal bofast art.

Trivialart.

Allmän

15 Equisetum fluviatile L.

Syn.: E. limosum L.

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. For large areas in N. Asia and N. America the available reports are in general terms. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 104 and map 96).

Sjöfräken, som är ursprunglig men något kulturgynnad, förekommer i både näringsrika och näringsfattiga sjöar, småvatten och vattendrag. Den är beståndsbildande på grunt vatten, både i dy och på mineraljord. Särskilt i sänkta sjöar blir bestånden vidsträckta, s k fräkenmader. Dessutom växer sjöfräken i kärr, fuktängar, sumpskogar och diken, som ibland kan vara ganska torra.

Vatten- och strandväxt, allm. vid vattendrag och sjöar i hela området (Björkman 1987b, !), delvis i ensartade bestånd i sjöars vassbård.

Äldsta lämningar har konstaterats vid Tärnsjömossen i Skagershult, 75 m.ö.h. från subboreal tid, omkr. 4 000 år gamla (Sernander 1909). Yngre fynd har gjorts vid Gottersätersmossen, Dylta bruk och Ervalla station i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896, Kjellmark 1899).

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Thedenius (1839).

En storvuxen fräken, ofta meterhög (i djupt vatten ännu högre). Grova stjälkar med mycket vid central hålighet (lätt att klämma ihop!) och gröna stjälkslidor med spetsiga, mörka tänder. Kan vara ogrenad eller försedd med glesa, slanka, ofta oregelbundet utformade grenar.

Sjöfräken bildar stora bestånd, ofta som vida ruggar i vatten, men även på land, t.ex. i sumpskog.

Förväxlingsrisk:
Skavfräken (Equisetum hyemale) är mycket hård (svår att klämma ihop!), har vita stjälkslidor med trubbiga, mörka tänder, och växer gärna på torr mark.
Jättefräken (E. telmateia) (mycket sällsynt på kalk i Skåne) har rikt och tätt grenad, stor topp.

Sjöfräken växer ganska grunt på gyttje-, dy- eller mineraljordsbotten i sjöar, åar och större bäckar. Den brukar bilda en zon innanför säv- och vassbältet, ibland ensam, ibland tillsammans med andra arter. I mera näringsrika vatten anträffas den ibland inne i och rentav utanför vassbältet. I sjöarnas och åarnas översvämningszon uppträder den ofta i stora bestånd. Arten återfinns även i strandängar, kärr med översilande eller stillastående vatten, laggkärr och dråg, i myrgölar samt på de gungflyn och mjukmattor, som brukar omge dessa. I kulturlandskapet föredrar den dammar, vattenhål och stora diken.

Växten betas hårt av kanadagäss och kan därigenom mer eller mindre försvinna längs långa strandsträckor (gässen äter stammens nedre, mjuka delar och ratar resten).

Sjöfräken är spridd över hela ön med en viss koncentration till de stora våtmarkerna i Mittlandet. Den drar fördel av de vattenmiljöer som skapas i dagens odlingslandskap som bevattningsdammar, dämmen och större vattenhål till betesdjuren. Men dräneringen av landskapet bedöms ha missgynnat arten och en viss minskning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Frescalo).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. I fuktängar, i bäckar, vid källor och i myrkanter. Spridd till diken och kanaler och blöta delar av äldre grustag.

Enligt Johansson (1897) tämligen allmän. I dag allmän, spridd över hela Gotland, undantaget Gotska Sandön (fanns vid Bredsand 1921 enligt Arwidsson 1938, men har ej noterats senare). Sannolikt ökande under 1900-talet p.g.a. nyskapade ståndorter i diken, kanaler och grustag.

Sjöfräken växer på sand eller dy i och intill vatten, både näringsfattigt och näringsrikt. Man hittar den i kärr och sjöar, där den kan bilda breda bårder utanför stranden, ibland tillsammans med vass och bred- eller smalkaveldun. I större vattensamlingar i bergplatåernas fukthedar kan den bli dominerande tillsammans med flaskstarr. Sjöfräken växer också i dammar, åar och diken samt förekommer ibland i våta torvgravar i mossar liksom på fuktiga sötvattensstrandängar och i större hällkar, som inte torkar ut på sommaren.

Sjöfräken växer i öppna kärr av olika slag, både källmyrar och plana fattigkärr och rikkärr. Den är också vassbildare i fattigsjöar, gärna tillsammans med trådstarr och gles vass, ofta på mer än meterdjupt vatten i vassbältets ytterkant. Vid betade stränder av näringsrika sjöar växer den ofta i klarvattenbältet innanför bladvassen. I åkerbygden är den nästan konstant i öppna dräneringsdiken.

Sjöfräken växer i nästan alla typer av blöta biotoper. Den förekommer på ett djup av några dm till en meter i både näringsrika och näringsfattiga sjöar, i åar och diken, sumpskogar och kärr av alla typer. Den kan bilda vidsträckta, i stort sett rena bestånd, som är täta i näringsrika miljöer, men glesa i de näringsfattiga skogssjöarna. Vid kusten växer den sällsynt på strandängar i de mest skyddade vikarna.

Sjöfräken är en ursprunglig art med stor spridning i landskapet. Arten är troligen lika vanlig idag som under 1800-talet. Den utgjorde förr en viktig foderväxt. Fräkenslåtter har troligen skett vid de flesta större vatten i landskapet.

De vanligaste följearterna är vattenklöver (25%, i kärr 68%), kråkklöver, topplösa, trådstarr, flaskstarr och gul näckros.

Sjöfräken är, som andra fräkenarter, en utpräglat perenn växt, som sprids med långa utlöpare och bildar stora kloner. Ingen nyetablering eller mycket liten klon har setts.

I vitsippans tid i början av maj ser man gråbruna skott på väg upp ur vattnet eller vitmossan. När de växer ut får de ofta kransar av korta eller långa ogrenade grenar. De betas av gäss och troligen av sångsvanar, så att stora bestånd i sjöar kan vara toppklippta, vanligen någon decimeter ovan vattenytan. Från stumpen skjuter nya skott, som är mycket smalare. På senhösten går skott som är över vattenytan över i brunt och vissnar. Vid vårflod i Voxnan kan man se drivor av grön sjöfräken på stranden, troligen delar av växten som frusit in i isen och rivits loss vid islossningen.

Sjöfräken var begärligt foder för kreaturen och skördades med lie, från båt eller gående på bottnen, fräken- eller färneslåtter. Den betades också direkt av kreatur som gick på strandbeten. På fastig­hetskartan ses skiftena som smala remsor från stranden ut i vattnet. Namnet finns även i Färnesmyran vid Långrösten i Ovanåker och utanför Hälsingland i Väster- och Österfärnebo. Sannolikt är det också fräken som åsyftas när man har givit namnet Fännsmyran (Fannsmyran, Fänsmyran) åt en våtmark (Hagåsen 2014). Sådana ligger ofta i närheten av jordbruksmark eller en sjö.

Sporaxen spricker upp och sprider sina gröna sporer i linneans tid, kring midsommar. Om toppen på skottet har kapats kan sporax utvecklas på de översta grenarna i stället, men de är då mycket mindre.