såpnejlika

Någon gång förvildad, sentida anteckningar saknas. - 3 (3).

802 Saponaria officinalis L.

This widely cultivated species is indigenous mainly in C. and S. Europe, approximately S of the broken line. It has been introduced into N. and S. America (Buenos Aires and S. Chile).

Såpnejlika är en ofta odlad, flerårig prydnadsväxt som förr också användes som medicinalväxt och vid såptillverkning. Den förvildas lätt i anslutning till vägar, renar, rösen och på igenväxande åkrar, ängar och betesmarker nära bebyggelse. Arten, som är konkurrenskraftig och fullt naturaliserad på många lokaler, har ökat i utbredning och frekvens under 1900-talet.

Såpnejlikan är hemmahörande i västra, södra och östra Europa. Den är känd som förvildad i Sverige sedan 1749.

Läke- och tvättmedelsört, ofta prydnadsodlad och vitt spridd i Sverige sedan 1700-talet som långlivat gårdsogräs och längs vägkanter m.fl. ställen. Den odlades enl. Robson (1833) och Sahlstedt (ms 1825) i Lerbäck i ”kalljordsträdgård”. Odling och ev. förvildning av växten är känd från kyrkogården eller prästgården i bl.a. Almby 1882 (M. Folkeson, UPS), Asker (Hartman 1866), Ekeby före 1897 (Sernander 1933), Hardemo (Gellerstedt 1852), Kräcklinge (ovan), Örebro (Hedera 1887, G. A. Ringselle, UPS).

Såpnejlika är nu att betrakta som delvis täml. allm., i Viby sedd på 49 lokaler (Nilsson 1978). Länge kvarstående på ödetomter, vid exempelvis Rödbergshagen i Kil 1908–1995 (Sundkvist), ibland i stora bestånd bl.a. på ödetomt vid Averskogsmossen i Eker 30 m² 1995.

Spridd på Mälarslätten och i Nedre Skogslåglandet; för övrigt sällsynt. Tycks vara obenägen att förvildas inom områdets högre delar, sannolikt av temperaturklimatskäl. Mer eller mindre beständig upp till övre Skogslandet; högre upp är varaktigheten okänd. Utbredningstyp: S2.

Odlad som prydnadsväxt; förr även som medicinalväxt och för såptillverkning.

(Hultén 1950.)

Status: bofast och sannolikt gammal. Ursprungligen odlad som medicinalväxt och för framställning av tvättsåpa, under senare tid någon gång som prydnadsväxt; sedan länge bofast och sannolikt så även före 1749. Införd under vikingatiden (KLun 2007) och redan 1838 betraktad som ”fordom odlad” (Lilja 1838).
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %.
Kommentar: sterila former med fyllda blommor är åtminstone traktvis vanliga och sprids vegetativt med rotfragment.

Såpnejlika är hemmahörande i södra och mellersta Europa samt västra Asien. Den har odlats sedan länge, både som medicinalväxt och för framställande av såpa. Jordstammen innehåller saponin-glykosider som löser sig i vatten och ger ett såpliknande skum. I senare tid är växten mest odlad för prydnad, mer sällan idag. Den sprider sig genom den kraftiga jordstammen och bildar lätt stora bestånd. Frösättningen är ofta dålig, växten sprids genom utkast av växtdelar inklusive jordstammar (Jonsell 2001).

Såpnejlika växer främst i vägkanter och olika skräpmarker såsom jordhögar, grustag och trädgårdstippar. Den är också funnen i åkerkanter, längs stenmurar i betade torrängar, på klapperstenstränder och kvarstående vid ödetorp.

Såpnejlika har sedan 1800-talet expanderat kraftigt och är idag vanlig över hela Öland. Även till norra och östra Öland, där Rikard Sterner ansåg den sällsynt, har den hittat. Växten undviker Stora Alvaret där den endast är sedd i vägkanter, vid stenbrott och nära alvarbyar. Speciellt på södra halvan av Öland följer såpnejlika de större vägarna och man kan rita ut vägnätet med hjälp av fynden. Såpnejlika är en vinnare på dagens Öland.

Hos såpnejlika har vissa bestånd enkla blommor medan andra har fyllda. Trots att blommorna doftar intensivt och sött under kväll och natt är antalet nattaktiva insekter som besöker dem påfallande lågt, åtminstone i Centraleuropa (Jürgens m.fl. 1996). Däremot besöks blommorna dagtid av humlor och blomflugor.

Kanske har du de senaste åren sett vita fläckar på blad av såpnejlika? Det är den i sen tid invandrade såpnejlikesäckmalen Coleophora saponariella som är ansvarig för dessa bladminor. På undersidan av de angripna bladen hänger svarta rör där larven lever innan den kryper ner i marken och övervintrar i sin rörsäck. Första fyndet på Öland gjordes så sent som 2009 öster om Gårdby. I dagsläget är det nästan svårt att hitta större förekomster av såpnejlika som inte är angripna av malen. Det är fascinerande hur fjärilen kan sniffa sig fram till de mest avlägsna förekomster av värdväxten såpnejlika där den sedan lägger sina ägg. Hittills finns inga tecken på att växten försvagas av angreppen.

Kulturflykting, bofast.

Förvildad, bofast.
Trädgårdsflykting. Oftast möter man en form med dubbla blommor. Såpnejlika påträffas framför allt på vägkanter men även i utkanter av trädgårdar. Ibland är den spridd med utkast till grustag, skräphögar och soptippar, där den kan stå kvar länge. Arten är mycket konkurrensstark; den sprider sig kraftigt under jord, men även med frön. Spridningen är ojämn; såpnejlika är vanligare i området från Klinte till Visby samt i Burs–När och Ljugarn. En viss spridningströghet tycks föreligga; såpnejlika saknas inom stora delar av östra Gotland och är sällsynt längst i söder. Johansson (1897) ansåg såpnejlika vara sällsynt och angav endast åtta växtplatser för hela 1800-talet. Arten ökade således starkt under 1900-talet. Möjligen kan en ökad odling ha bidragit till artens expansion.

Såpnejlika odlades förr både som prydnadsväxt och för att användas för framställning av tvättmedel. Den håller sig länge kvar vid ödetomter och förekommer ofta förvildad i närheten av bebyggelse på vägkanter, i hamnar, på industriområden, grusplaner och avfallsplatser. Såpnejlika är en av de arter som ofta förekommer i kustsamhällenas prång och restmarker.

Såpnejlika är en odlad prydnads- eller läkeväxt som tillväxer och sprider sig genom sitt kraftfulla rotsystem, och kan bilda stora dominerande bestånd, även i grässvål. Däremot har vi inte sett spridning med frön. Den börjar blomma i mjölkens tid och kan fortsätta ända in i lingonens tid, med enkla eller (kanske oftast) fyllda blommor. Inget grönt övervintrar. Såpnejlika har hittats i kulturlandskapet, mest på övergivna tomter, trädgårdsutkast, jordhögar och vägkanter.