Taxasida

sandkrassing

Teesdalia nudicaulis

(L.) W. T. Aiton

sandkrassing är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Torbjorn Tyler
Översikt
Översikt

sandkrassing är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • sandkrassing
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Teesdalia nudicaulis
Vetenskapligt namn, fullständig form
Teesdalia nudicaulis (L.) R. Br.
Svenskt namn
sandkrassing
norwegianBokmal
sandkarse
norwegianNynorsk
sandkarse
Danskt namn
Flipkrave
Foton
Torbjorn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2012-05-18
Torbjörn Tyler
i odling i Brönnestad socken 2023-06-11
Calle Ljungberg
Vena station, Sm 2014-06-10
Calle Ljungberg
Timmervägen, N Axipto, Sm 2019-06-05
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Ej tidigare publicerad från Dalsland.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

973 Teesdalia nudicaulis (L.) R. Br.

This species is restricted mainly to W. and C. Europe. It is casual at several localities, for instance in C. Sweden (not mapped here). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 180.

Hallands Flora

Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.

Sandkrassing är ursprunglig men kulturgynnad. Den ettåriga, lågvuxna, ljuskrävande och konkurrenssvaga arten växer på torr, näringsfattig och glesbevuxen mark - sandhedar, hällmarker, torrbackar, grustag, banvallar, vägslänter, åkervägar och ruderatmarker.

Artens utbredning i Norden är markerat sydlig till sydvästlig.

Sörmlands flora

Rydberg, H. & Wanntorp, H.-E. 2001: Sörmlands flora. Botaniska Sällskapet i Stockholm.

Sandkrassing växer på sandig mark, i Sörmland förmodligen inkommen med grushantering. Ettårig, men till synes beständig på sin sörmländska lokal.

Europa. I Sverige främst i södra och västra Götaland.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Sydlig torrängsväxt.

Blekinges Flora

Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.

Gammal bofast art.

Floran i Skåne.

Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Sandkrassing är i Norden en utpräglat sydvästlig art, vars nordostgräns löper genom Småland (ett par lokaler i södra Östergötland finns). Arten växer öppet och torrt på näringsfattig, grusig eller sandig jord. Den förekommer på torrbackar, på markhällar och i bergbranter. Man finner den även på åkerträdor, i beteshagar och på annan trampad och sliten mark, på vägkanter samt i gamla grustag och stenbrott. Oftast påträffas den emellertid på spårområden och banvallar, och i delar av landskapet har arten endast sådana sekundära förekomster.
Funnen i 412 rutor; tidigare uppgifter från 133 rutor. Vanlig i Södra Möre och större delen av Sunnerbo, ganska vanlig till sällsynt i resten av landskapet, saknas längst i norr. – Ursprunglig.

Ölands flora

Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.

Sandkrassing växer på sandiga, kalk- och näringsfattiga, gärna betade torrängar med slitet växttäcke. Följeslagare är ofta ljung Calluna vulgaris, blåmunkar Jasione montana och borsttåtel Corynephorus canescens. Sandkrassing är också traktvis vanlig på klappergrus som vid Eckelsudde, Kastlösa sn. Sandkrassing växer även i gamla sandtag och övergivna åkrar; däremot är den vid endast ett tillfälle funnen i en brukad åker där den växte på klappersten. Åkermiljöer pekas annars ut som en av de viktigaste biotoperna i Sterner (1938). Även vägkanter anges förr som en vanlig växtmiljö; även där är endast ett aktuellt fynd gjort. I Sjöstrand (1863) finns uppgift om att sandkrassing växer på alvarmark, något som starkt betvivlas av Rikard Sterner och som han kraftfullt dementerar. Intressant nog är sandkrassing under inventeringen funnen på några ställen ute på Stora Alvaret, på sandiga och urlakade gamla moränryggar. På en av lokalerna växer den tillsammans med två andra ovanliga alvarväxter nämligen vittåtel Aira caryophyllea och åkermadd Sherardia arvensis (Knutsson 1995).

Sandkrassing är liksom förr ojämnt spridd över Öland. På södra halvan av Öland växer den främst väster om väg 136 där kalkfattig sand erbjuds. I detta område förefaller arten ha tunnat ut något. De sandiga åkrar som fanns där förr och som erbjöd lämpliga växtmiljöer är numera planterade med tall eller igenväxta. Som kompensation har sandkrassing hittats på Stora Alvaret samt i gamla sandtag på östra sidan av ön. Längst uppe i norr finns sandkrassing kvar med flera lokaler. Sammantaget har sandkrassing klarat sig förvånansvärt bra på dagens Öland med tanke på att det saknas lämpliga åkrar för den att växa i. Men på sikt riskerar arten att försvinna från de gamla trädesåkrar där den fortfarande har några rika lokaler. Några av dem har omförts till fårbete vilket verkar vara gynnsamt för sandkrassing. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Gotlands flora

Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.

Inkommen (?), bofast.
Öppen, torr miljö på bar sand i strandnära miljöer. Arten är funnen endast inom ett begränsat område på östra Gotland. Sandkrassing har alltid varit sällsynt på Gotland och kom möjligen in sent under 1800-talet, men den kan ha varit förbisedd tidigare.

Bohusläns Flora

Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.

Sandkrassing växer exponerat på näringsfattig, torr eller frisk mark med glest växttäcke. Man finner den på tunna jordlager i kustens hällmarker, på markblottor i naturbeten, torrbackar och på åkerholmar. Sandiga vägkanter och slänter, grustag och banvallar är andra vanliga ståndorter. Sandkrassing hör till den grupp växter som i Bohuslän har sin nordgräns ungefär vid Bottnafjorden. Av kartorna framgår att utbredningsområdet knappast har ändrats sedan mitten av 1900-talet, däremot kanske man kan skönja en viss minskning i frekvens.

Västergötlands flora

Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
Ursprunglig, växer i sandiga betesmarker och hällmarker, även på banvallar, i grustag och öppen, störd mark. Ganska vanlig i västligaste delen av landskapet och på Kålland, sällsynt och oftast tillfällig i andra delar av landskapet. 155 lokaler i 83 rutor (10 %).

Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Förr på barlast.