saltarv

Gammal bofast art.

721 Honckenya peploides (L.) Ehrh.

Syn.: Minuartia peploides (L.) Hiem

This sea-shore species includes the circumpolar subsp. peploides (Hultén, Circumpol. Il, p. 186 and map 177), subsp. major Hook.) Hult. on the Pacific coasts of E. Asia and N. America and subsp. robusta (Fem.) Mattf. on the Atlantic coast of N. America. The species is introduced in S. Argentina and Chile. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 150.

Saltarv är ursprunglig. Den bildar täta, mattliknande bestånd i mer eller mindre lös sand på havsstränder men också där underlaget är grusigt eller stenigt. På stränderna i söder är saltarven vanligast i övergångszonen mellan strandbädden och de yttersta dynerna, där den tillsammans med marviol Cakile maritima och sodaört Salsola kali ssp. kali bildar små fördyner.

Tämligen allmän havsstrandväxt men låg frekvens vid de brantaste delarna av Höga Kusten där lämpliga miljöer förekommer sparsamt. Förr tillfälligt införd med barlast. - 80 (15).

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från ungefär lika många rutor (drygt 150) vid förra inventeringen.
Kommentar: såvitt känt förekommer endast vanlig saltarv H. p. subsp. peploides i landskapet.

Saltarv växer på frisk–fuktig, sandig eller ibland grusig mark alldeles nära havet. Den salttåliga, fleråriga växten är tvåbyggare och bildar sammanhängande mattor. Ofta växer den nära havet, strax utanför bestånden av bland annat sandstarr Carex arenaria och strandråg Leymus arenarius. Växten tål både att översvämmas vid extremt högvatten och att täckas över vid sanddrift. På Öland väljer den oftast sandstränder, vita eller gråa dyner, men ses ibland i grusiga partier av stranden eller på klapperstensvallar. Sällsynt kan den gå högre upp på betade sandgräshedar där den möter sandsvingel Festuca polesica.

Saltarv är spridd längs Ölands kust, speciellt frekvent på den östra sidan. Den är exempelvis vanlig längs Bödabuktens milslånga sandstrand. Sedan Sterner (1938) har saltarv ökat främst i de östra socknarna. Orsaken till expansionen kan vara att området av stranden närmast havet stängslas bort och att saltarv då inte skadas av betesdjurens tramp. Men på sikt riskerar växten att täckas av driftvallar om betet upphör på själva havsstranden. Frön av saltarv kan spridas med havsströmmar vilket troligen skett vid Ölands södra udde där arten snabbt koloniserat den nyligen uppkomna sandreveln och där växer utmed en sträcka av tre kilometer. Jämfört med Sterner (1938) ses en antydd ökning i statistiska analyser (Telfer).

På Öland företräds växten av underarten vanlig saltarv subsp. peploides.

Gammal, bofast.

Ursprunglig (?).
Karakteristisk art på sandstränder, ofta i stora mattor mellan sanddyn och havsstranden; även på grusigare stränder. Ibland växer saltarv också på sanddynen, någon gång längre in mot land, bakom dynen. Den är också noterad växande i strandklapper och, i ett fall, på en tångvall på klapperstrand.
Under tidigt 1800-tal känd bara från ett fåtal lokaler. Rosén & Wahlenberg (1821) uppgav saltarv enbart från Irevik; Säve (1837) tillade Gamlehamn i Visby och Lummelunds bruk. Saltarv ökade starkt under 1800- och 1900-talen. Ännu under 1930-talet var arten mindre spridd än i dag (Englund 1942, 181 prickar på karta efter inventeringar 1928–36, ungefär motsvarande dagens km²-rutor). Artens expansion har ägt rum under så lång tid att den knappast kan förklaras med ändrat utnyttjande av stränderna. En möjlighet är att saltarv inte är ursprunglig på Gotland utan kommit hit vid något eller några tillfällen under 1700- och 1800-talen och sedan spritts från sina pionjärlokaler.
Endast vanlig saltarv ssp. peploides är känd från Gotland.

Saltarv växer på grus- och sandstränder vid havet, där den ofta bildar stora heltäckande mattor och under försommarblomningen sprider en kraftig honungsdoft och väcker förundran med sina mycket regelbundna skott med släta, tjocka blad. Den förekommer också ofta mellan block och stenar på blockstränder och på sandiga havsstrandängar.

Saltarven är en mattbildande, flerårig art som växer på sandiga och grusiga havsstränder. På de större sandstränderna bildar saltarven en karakteristisk bård mellan strandrågszonen och högvattenlinjen. Sådana lokaler är i viss mån hotade genom badverksamheten. Möjligen befinner sig arten i spridning då den nu nyupptäckts på flera tidigare väl undersökta lokaler.

Europa, Sibirien, Nordamerika. I Sverige runt kusten från Bohuslän till Norrbotten. I Sverige finns bara subsp. peploides, som är inskränkt till Europa.

Saltarven är en av våra hårdast specialiserade arter, knuten till sandstränder vid havet. I oktober faller frökapseln sönder och ur varje kapsel faller cirka 5 stora rödbruna frön ner på sanden. (Se Natur och vegetation, sid 435 och 450, med bilder på saltarv och dess frukter.) Fröna kan fångas av vågorna och transporteras till en annan strand. De flyter upp till ett år (Romell 1938a). Arten är pionjär vid kolonisation av ny sandstrand, följd av strandråg. Saltarven blommar i skogsstjärnans tid. I höstfärgernas tid är bladen lysande gula. Inget grönt övervintrar. På försommaren ligger en del av fjolårsstammarna kvar halmfärgade och döda, medan nya skott växer upp från djupare sandlager.