salepsrot

582 Anacamptis pyramidalis (L.) L. C. Rich.

This calciphilous species occurs in W., C., S. and SE. Europe and adjacent parts of Africa and Asia. The distribution is irregular within the hatched areas. S of the line through S. Europe the montane var. brachystachys (D'Urv.) Boiss. occurs.

Salepsrot växer på torr–frisk, kalkrik men mager mark på lokaler som är extensivt hävdade genom bete eller slåtter, men ibland är växtplatserna helt ohävdade. Orkidén växer ofta på ställen med påtagligt tunt jordtäcke som gränsar till egentlig alvarmark där den klarar sig kvar även när hävden uteblir. Växtplatserna är ofta fuktigt mättade vintertid. Salepsrot förekommer också på friskängar i utdikade våtmarker, skogsbryn, vägrenar, åkerkanter, på klapperstensvallar och naturtomter.

Salepsrot har idag sina starkaste fästen i de fyra nordligaste socknarna Böda, Högby, Källa och Persnäs. Söder därom finns några mindre populationer kvar men trenden i stort är nedåtgående. Utebliven eller felaktig hävd kan göra att växten försvinner. Salepsrot är mycket känslig om marken tillförs näringsämnen. Redan i Sterner (1938) noteras en minskning av orkidén, från början av 1900-talet och framåt, som ansågs ha flera orsaker. Plockning av den vackra och iögonenfallande salepsroten var vanligt men än viktigare var omställningen av jordbruket där ängsmark överfördes till åker och vall. Andra förklaringar som anges av Rikard Sterner är att ängsmarken slogs allt tidigare samt att betet blivit intensivare. Salepsrot hade förr sina starkaste fästen i slåttad inägomark med ett visst efterbete, numera en mycket ovanlig naturtyp. Idag har de flesta av dessa lokaler vuxit igen med ädellövskog eller omförts till åker. Men allt behöver inte vara hopplöst. Röjningar efterföljt av extensivt bete under 1990-talet gjorde att salepsrot återkom till flera lokaler i södra delen av Mittlandet. Man finner idag salepsrot främst som en pionjärväxt på tunnare jordar som är mindre känsliga för igenväxning. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Studier har visat att den viktigaste pollinariebäraren på norra Öland är klubbsprötad bastardsvärmare Zygaena minos och ängsnätfjäril Melitaea cinxia, den sistnämnda i artiklarna benämnd hökblomsternätfjäril Mellicta cinxia (Lind 1992 & Lind 1993). Söderut på ön blir klubbsprötad bastardsvärmare ovanlig varför andra arter får tjänstgöra för att säkra pollineringen, främst nätfjärilar som skogsnätfjäril M. athalia. När det gäller betesdjur undviker hästar salepsrot, nötkreatur betar av plantor slumpmässigt medan får betar orkidén först av allt i en fålla. På en lokal där får släpptes in hade de på några timmar betat av alla plantorna dvs. ungefär 600 salepsrötter (Lind 1992). Som kuriosum kan nämnas att på norra Öland har tranor tagits på bar gärning när de dragit upp rotknölar av salepsrot. Trana häckar numera på ön vilket på sikt kan leda till problem.

Vid ett tillfälle är en planta med avsaknad av sporre noterad, ett fenomen som kallas peloria anectaria (Erlandsson 2008). Det motsatta då flera sporrar bildas kallas peloria polynectaria.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
De rikaste lokalerna, med tusentals individ, hittar man på strandnära, torra ängsmarker, svagt betade strandängar på grusigt underlag, slåtterängar och igenlagda åkrar. Igenväxning, uppodling och för hårt bete missgynnar arten.

Wahlenberg (1806) angav salepsrot som “I norra delen sällsynt” och anförde en lokal i Bunge och en i Fleringe. Under 1800-talet ökade antalet kända lokaler, och enligt Johansson (1897) fanns den ”Flerst. på n.ö. och s.v. sidorna, dessutom vid Lummelunds- bruk” med 31 redovisade växtplatser fördelade på tre områden: nordöstra Gotland (nordost om en linje Hangvar–Othem–Gothem–Kräklingbo–Gammelgarn) med merparten av lokalerna, Lummelunda vid Lummelunds bruk samt västra delen av ön från Tofta till Sproge. I mitten av 1900-talet hade salepsrot ökat och spritt sig till nya miljöer på t.ex. hällmarker (Pettersson 1958), troligen p.g.a. minskat utmarksbete. Pettersson redovisade 57 lokalprickar på sin utbredningskarta; en sydlig lokal, i Vamlingbo, hade tillkommit. Salepsrot är än vanligare i dag; antalet växtplatser har ökat, främst på östra och nordöstra Gotland, men utbredningsmönstret på ön är fortfarande det som Johansson beskrev. Arten har även kunnat kolonisera igenlagda åkrar; en synnerligen rik sådan förekomst fanns vid Bendes i Anga under 1980-talet, men den försvann när åkern plöjdes upp på nytt.

Vita exemplar ses ibland, t.ex. vid Paviken i Västergarn (Fries 1934) och vid Langstiteviken i Eksta, på den senare lokalen även ett ex. med både vita och rosa blommor 2004 (GI).