röda vinbär (aggregat)

Skogsvinbär är kanske ursprunglig medan de övriga odlas. Åtminstone trädgårdsvinbär förvildas ofta. Röda vinbär växer på ungefär samma ståndorter som svarta vinbar, men är vanligare och ibland beståndsbildande.

Röda vinbär odlas sedan gammalt och påträffas i Sörmland ofta kvarstående kring äldre bebyggelse eller fågelspridd till fuktiga växtplatser vid stränder och i alkärr. De första uppgifterna om säkert vilda eller förvildade röda vinbär i Sörmland kommer från Carlsson (1791), som i Strängnästrakten påträf­fat den på den avlägsna Nybbleholme norr om Selaön i Mälaren. Under 1800-talet fanns röda vin­bär flerstädes i Sörmland för att under 1900-talet ha blivit tämligen allmän.

Den påträffas mest i trädgårdarnas närmaste omgiv­ning. 

Europa och Asien. I Sverige hela landet.

Ekologi och odlingshistoria i allo som för svarta vinbär, men oftare meddelad från fuktiga ståndorter, möjligen beroende på förmodad sällsynthet där snarare än att den skulle uppträda i sådan miljö oftare än svarta vinbär.

Odling är känd från slottsträdgården i Örebro 1586 och 1642 (Grandinson 1901, Waldén 1960). Vid det 1939 nedlagda Ymningstorp i Tysslinge sågs den kvarstående 1988 (Asklund).

Sannolikt nya bofasta arter; odlade som bärbuskar.

Trivialart, till stor del säkert ursprunglig i landskapet men ofta även spridd från odlingar. Numera uppdelad i flera underarter eller arter, vilka ej hållits isär.

Larsson 1851.

Tämligen allmän på Mälarslätten; högre upp spridd (-tämligen sällsynt). Generellt av något lägre frekvens än R. nigrum men hittills funnen på ett drygt 10-talet lokaler också i Övre Bergslagen (! m.fl.). Utbredningstyp (hela populationen): S1.

Status: se under de ingående arterna.
Förändring och hot: osäkert p.g.a. inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: kollektivbeteckning för trädgårdsvinbär R. rubrum, skogsvinbär R. spicatum, slottsvinbär R. ×houghtonianum och survinbär R. ×pallidum vilka endast kan skiljas åt under den kortvariga blomningen varför kollektiv behandling ofta varit nödvändig.

Röda vinbär är ursprungliga i Sverige men har också odlats sedan mycket länge, kanske sedan 1500-talet. I Nils Linnaeus’ trädgård i Älmhult Stenbrohult fanns både en vitfruktig och en rödfruktig sort (Linné ms 1732). Röda vinbär sprids lätt med fåglar och har säkerligen funnits som förvildade lika länge som de odlats.

I våra dagars Småland finner man ofta röda vinbär kvarstående vid gammal bebyggelse. Dessutom växer de vid stenrösen och på annan mark i odlingslandskapet, på hyggen och i skogsbryn. I mera naturliga omgivningar föredrar röda vinbär frisk eller fuktig, mullrik mark i ängsskogar, längs vattendrag och sjöstränder. Sådana förekomster kan eventuellt delvis vara spontana.

Dessa arter och hybrider kan endast bestämmas säkert när blommor finns, och eftersom de röda vinbärens blomningstid är kort måste man vid inventeringar mycket ofta nöja sig med bestämning till artgrupp. Även när blommor finns är bestämningen ibland svår – gränsdragningen mellan arter och hybrider kräver erfarenhet. Av dessa anledningar är de röda vinbärens utbredning och förekomst dåligt kända.

Artgruppen utreddes av Torsten Hedlund (1901), som gjorde noggranna studier på odlat material. De olika enheternas utbredning och förekomst i Sverige beskrevs emellertid bara i allmänna ordalag, och på den tiden fanns heller inte så mycket herbariematerial eller andra iakttagelser att basera några detaljerade utsagor på. Hedlunds växtgeografiska synpunkter (som återges nedan på de olika enheterna) har tyvärr sedan aldrig blivit ordentligt prövade. Nu, när odlade vinbär haft ytterligare hundra år på sig att spridas ut i naturen, har det nog blivit ytterst svårt att bedöma vad som är ursprungligt och förvildat.

Röda vinbär har ökat påtagligt de senaste hundrafemtio åren. Scheutz (1857) kände endast till nio småländska lokaler för artgruppen. Ökningen inföll troligen till stor del under decennierna kring förra sekelskiftet – redan Hård (1924) betraktade röda vinbär som vanliga.

Röda vinbär utgör ett samlingsbegrepp av flera närstående taxa. Eftersom de endast är möjliga att skilja under den korta blomningstiden nödgas vi behandla dem kollektivt. Röda vinbär anses ursprungliga i Sverige men många av dagens förekomster är säkert spridda från odling. Att skilja ursprungliga förekomster från förvildade är oftast omöjligt.

Röda vinbär växer främst i skogsmiljöer som tallplanteringar, alsumpskogar, löv- och blandskogar samt hässlen. Den påträffas även i vägrenar, längs åkerkanter, på ruderatmarker och kvarstående på ödetomter. Sällsynt är röda vinbär funna i tokfuktäng och röjda enbuskage.

Röda vinbär växer främst nära de större tätorterna och utbredningskartan speglar delvis hur flitiga inventerarna har varit. En del av fynden kan möjligen representera ursprungliga förekomster (se nedan).

Röda vinbär representeras i Sverige av trädgårdsvinbär R. rubrum och skogsvinbär R. spicatum. De skiljs åt på att trädgårdsvinbär har fatlika blommor med ståndarknappar som inte är sammanstötande; diskring finns (syns bäst om man snittar en blomma). Skogsvinbär har i stället skålformade blommor där ståndarknapparna stöter ihop på insidan; diskring mellan ståndare och pistill saknas. Skogsvinbär kan delas in i underarterna vanliga skogsvinbär subsp. spicatum (bladundersidor starkt håriga, klase med många blommor) och lappvinbär subsp. lapponicum (bladundersidor nästan kala, klase fåblommig). Lappvinbär är som namnet antyder mer nordlig. Dessutom finns slottsvinbär R. × houghtonianum, hybriden mellan skogsvinbär och trädgårdsvinbär, som är intermediär i sina blomkaraktärer. Slutligen survinbär R. × pallidum som är hybriden mellan alpvinbär R. petraeum och skogsvinbär. Den skiljs från skogsvinbär på att foderbladen är cilierade och att bladets mittflik är utdragen (Ekholm m.fl. 1991). På Öland utgörs majoriteten av fynden som är bestämda till art av trädgårdsvinbär med ca 30 godkända fynd med belägg. Av skogsvinbär finns 9 godkända fynd med belägg. I de fall där underart angetts är det subsp. spicatum. Av slottsvinbär finns två misstänkta fynd men inget godkänt belägg medan survinbär har tre fynd med belägg.

Gammal och kulturflykting, bofast.

Röda vinbär växer vilt i Sverige men är sedan mycket länge allmänt odlade och förvildas lätt med hjälp av fåglar. Gruppen består av flera vilda och odlade arter och hybrider, som bara kan skiljas åt under blomningstiden, vilket gör att det är lämpligt att behandla den kollektivt. Dessutom tas de fynd som kunnat bestämmas till art upp under respektive namn. Det stora flertalet av de under denna rubrik presenterade fynden härrör sig till Ribes rubrum trädgårdsvinbär.

Röda vinbär sprids av fåglar, kanske av däggdjur men även av stackmyror. De växer ibland även på block, där fåglarnas roll vid spridningen är särskilt tydlig. Blomningen inträffar i vitsippans tid. Mogna bär finns i ljungens tid. Inget synligt grönt bevaras genom vintern, men under den mörkbruna barken finns, som på de flesta buskar och träd, ett klorofyllförande grönt skikt.

I kollektivarten Ribes rubrum agg. ingår trädgårdsvinbär, R. rubrum, survinbär R. ×pallidum, skogsvinbär, R. spicatum och slottsvinbär, R. ×houghtonianum. Alla arterna har troligen odlats, och alla har troligen kunnat spridas från odling.

Vi har i allmänhet inte försökt att särskilja de olika ingående arterna. I nutid har skogsvinbär eller underarten vanligt skogsvinbär, R. spicatum subsp. spicatum belagts på tio lokaler och survinbär på två lokaler. Från äldre tid finns två belägg av slottsvinbär, fyra av survinbär och 17 av skogsvinbär eller vanligt skogsvinbär. Vi har inga uppgifter om trädgårdsvinbär R. rubrum i snäv mening. Alla belagda fynd är granskade av specialist. Vanligt skogsvinbär är den dominerande under­arten i landskapet.