renkavle

Barlastlokaler, endast tillfälliga fynd. - 3 (3).

353 Alopecurus myosuroides Huds.

Syn.: A. agrestis L.

This species originates from W. and S. Europe. It has been spread in the rural landscape northwards in Europe and eastwards, even into Asia. It has also been introduced into N. America. In the SE. part of the range the closely related A. creticus Trin. occurs (circles), probably more frequently than the map indicates.

Den ettåriga renkavlen uppträder tillfälligt på odlad mark och ruderatmark.

Renkavle förekommer på Öland och Gotland samt i västra Skåne som ett sent inkommet men bofast åkerogräs. I Småland är arten tillfällig. Fyndet i Kalmar Kalmar 1921 gjordes på barlast som kommit från Bordeaux samma år (Blomgren 1922). På de övriga lokalerna var växten troligen införd med frövaror.

Renkavle är vanlig nere på kontinenten och anses ursprunglig i Medelhavsområdet och sydvästra Asien. Troligen har gräset inkommit till Sverige med utländskt utsäde. Renkavle är idag ett sällsynt åkerogräs i de sydligaste delarna av Sverige. Endast i delar av Skåne kan den bli plågsam för lantbrukarna och där finns ett bekämpningsprogram för arten.

Renkavle är ettårig, och vinterannuell med fynd främst i sandiga–leriga åkrar med höstsådda grödor. På Öland är arten endast känd som ogräs i åkrar, åtminstone förr oftast med råg eller höstvete. I dagsläget får renkavle hålla till godo med grödor som korn, fodermajs och ibland kan den vara kvar något år när vallodling införs. Ofta växer andra ovanliga arter i samma åkrar exempelvis åkermadd Sherardia arvensis, åkerranunkel Ranunculus arvensis, sommarklynne Valerianella dentata och riddarsporre Consolida regalis.

På Öland har renkavle alltid varit sällsynt och är främst funnen på nordöstra delen av ön i Källa, Föra, Alböke och Löt sn. Inom dessa socknar har många åkrar numera överförts till vall eller odlas med fodermajs. Historiskt har arten varit något vanligare och under 1900-talets sista decennier fanns ett flertal växtplatser inom kärnområdet. De flesta förekomsterna var flyktiga och växtplatserna skiftade år från år efter hur åkermarken odlades. På dagens Öland är renkavle i försvinnande och under inventeringen endast sedd i sammanlagt fyra åkrar, alla inom samma områden där den först noterades. Så sent som 2015 upptäcktes dock ett större bestånd på tusentals plantor i en kornåker i Löt sn, varför vi inte ännu ska skriva dödsrunan.

Inkommen kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare, troligen sent inkommen.
Åkrar, främst råg och raps, även i korn och vete, både på sand och på märgel; också ruderatmarker, t.ex. sand- och grustag, skräp-, gödsel- och jordhögar, gårdsmiljöer och vägkanter. I något fall inkommen med köpt matjord. Mest på södra, sydvästra och mellersta Gotland, nordligast i Vallstena och Boge; en isolerad notering på Fårö. Enligt Johansson (1897) ”På n. delen h. o. d., på södra allm.”. I dag är frekvensen lägre, vilket innebär att arten minskade tydligt under 1900-talet.

Renkavle är förmodligen inkommen med spannmål.

Renkavlen är ettårig och dyker ibland upp införd med frövaror, vanligen i nysådda vallar och gräsmattor. De tidigaste fynden gjordes i ”artificiella ängar” (Thedenius 1871). Arten tycks inte kunna hålla sig kvar med frön utan uppträder i Sörmland som tillfällig.

Förekommer i sydligaste Sverige: Skåne, Öland och Gotland och är känd från tillfälliga förekomster norrut till Västerbotten. Mycket sällsynt i Uppland. Sprids med gräsfröblandningar och växer därför mest som tillfällig i nyanlagda gräsmattor, men förekommer även på skräpmarker. 10 kartblad, 11 kvadranter.
Almq. Tillfällig (mest med gräsfrö och barlast).

Vi känner till sju gamla fynd av renkavle, alla gjorda under 1800-talets sista del i Hudiksvall och Söderhamn. Två av dem är på kyrkogård, men för övrigt är växtmiljön opreciserad. Efter denna period fanns inga fynd förrän ett par exemplar påträffades i Alfta 2017. Arten är på 2010-talet funnen upp till Mälardalen och beskrivs som ett åkerogräs på stark frammarsch i södra Sverige, men detta gäller ännu inte vårt landskap.