
oxel
Sorbus intermedia
oxel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

oxel är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- oxel



Inga nycklar finns för detta taxon.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Tämligen allmän (i S och SO)-spridd. Flera av noteringarna (särskilt i N och NV) gäller sannolikt förvildade exemplar.
Hallands Flora
Oxel är sannolikt ursprunglig men också förvildad från alléer och häckar. Vanligen finner man enstaka träd eller plantor på steniga/klippiga havsstränder, i bergbranter, glesa löv- och blandskogar, hagmarker och bryn. Oxel är ljuskrävande och tålig mot vind och saltstänk.
Oxel är apomiktisk och anses ha uppkommit genom hybridisering mellan vitoxel S. aria och tyskoxel S. torminalis (Ekholm m fl 1991). Oxel har ökat under 1900-talet. Tillgången på skog har ökat under seklet och arten sprids lätt med fåglar.
Atlas of North European vascular plants
1169 Sorbus intermedia (Ehrh.) Pers.
Syn.: S. suecica (L.) Krok p.p.
This species is restricted to S. Sweden and adjacent parts of the Baltic region. As an ornamental tree it is spread also outside this area. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 209.
Närkes flora
Inhemsk i naturlig vegetation på strandklippor vid Vättern och i Kilsbergens Trolldalar (Asklund, !). Dess krav på växtplats är ringa och omfattar så skiftande miljöer som vitmossekärr och järnvägsbankar. Åldriga rester av arten finns på skilda håll i Skogsbygden. Oxeln har möjligen gynnats särskilt i forna tiders ängsbruk eftersom den inte skadade gräsväxten (jfr Nyman 1868).
I Kräcklinge var den ”ej ymnig” (Hedin 1754) men flera noteringar från Skogsbygden säger att den under 1900-talet var allm. i delar av exemplevis Hammar, Lerbäck och Kil. I Tysslinge sågs 50 lokaler med vildväxande oxel i Garphyttan–Ånnabodatrakten inom 6 km² (Löfgren 1994). Kjellmert (1947) ansåg att den i Svennevad var ”täml. allm., vanligen i närheten av bebyggelse”. I Mellösa var oxeln rätt sälls. (Nerén 1944).
Ångermanlands flora
Ofta planterad i parker och trädgårdar, ibland förvildad.
Uppgifter om vildväxande oxel i Vibyggerå Skuleberget förekom i litteraturen i äldre tid (Hülphers 1780, Thomee & Hammar 1866, Åslund 1878) men har aldrig bekräftats och torde bero på något missförstånd (jfr Grapengiesser 1934).
Västmanlands Flora
"Är väl knappast vild annorstädes än i Mälartrakten, der den åtminstone på öarne såsom sådan finnes" (WALL 1852). Omdömet står sig än i dag, om än artens indigenitet inte direkt låter sig fastslås. Den på Mälaröarna eventuellt vilda populationen i vår tid sparsam med spridda, enstaka träd, så t.ex. i Ridöarkipelagen (KERS 1978). Som subspontan tämligen allmän-spridd på Mälarslätten och i Östra Skogslåglandet; för övrigt spridd-tämligen sällsynt i alla kulturområden upp t.o.m. Ljusnarsberg i Övre Bergslagen (5–9 lokal enligt LIND. 1960). Saknas i obygder. I Bergslagen regelbunden särskilt i kalktrakter, således kalkgynnad. Sydlig, värmekrävande, så som spontan mer, så som subspontan mindre. Utbredningstyp som eventuellt idiokor: S12. Som antropokor: S1.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: ökning med mer än 75 %. På en stor del av lokalerna har dock endast ungplantor eller småbuskar observerats och i många miljöer når dessa troligen aldrig fertil ålder.
Smålands flora
Oxeln förekommer endast inom de områden kring Östersjön, som täcktes av den senaste landisen. Här anses den ha uppstått efter istiden ur en hybrid mellan vitoxel Sorbus aria och tyskoxel S. torminalis. Arten ses framför allt i närheten av bebyggelse, i bryn och glesa skogar, på vägkanter, åkerholmar och betesmarker, för det mesta i form av småplantor och ungträd. Stora, gamla träd är mera ovanliga men kan påträffas även i ganska naturliga omgivningar, t.ex. i klippskrevor i bergbranter och i skärgården.
Liksom rönnen gynnades oxeln på grund av sina frukter i de gamla ängarna. Dess hårda virke var också eftertraktat. Vid gårdar har arten ofta planterats som alléträd och häckväxt, både för sitt utseende och för sin tålighet mot blåst.
Arten var förr inte särskilt vanlig och västerut rentav sparsam (Scheutz 1864). Dess nuvarande rika förekomst i markerna är troligen av sent datum och en följd av landskapets förbuskning.
Ölands flora
Oxel växer solöppet–halvskuggigt på torr, gärna stenig mark och ses främst som enstaka träd i lövskogar, sällsynt även i karster. Uppenbarligen har den inga svårigheter att uthärda kalkrika marker. Den växer ofta utmed åkrar eller småvägar och har ibland planterats som gårdsträd.
Oxel är vanlig och spridd över hela Öland. Påfallande ofta ses den i Mittlandet, västra kustskogen och utmed hela den västra kusten. Endast på Stora Alvaret är det något glesare med noteringarna. Där hittar man oxel främst i karster och i de träddungar som börjar dyka upp på lite mäktigare jordlager när alvarmarken växer igen. Utmed västra landborgen är den speciellt frekvent. När trädet blommar i juni månad slås man av hur vanligt det är på Öland. I varenda vägren, åkerkant och lövdunge ser man de typiska gräddvita blomklasarna. En egenhet är att oxeln alltid har en något lutande stam och aldrig växer spikrakt upp. Den förbuskning som skett av landskapet har säkert gynnat oxel men redan av Sterner (1938) var den noterad i alla socknar.
Oxel har troligen uppkommit efter den senaste nedisningen som en hybrid mellan vitoxel S. aria och tyskoxel S. torminalis. Som spontan växer den i länderna runt Östersjön med en utbredning som ungefär motsvarar de områden som Sverige lade under sig på stormaktstiden dvs. 1600-talet. Ett äldre namn på trädet är just S. suecica och S. scandica. Ölands grövsta oxel uppmättes 1977 av Åke Lundquist vid Norra Munketorp, Högby sn. Detta träd hade ett brösthöjdsmått på 563 cm, möjligen är det även svenskt rekord. Tyvärr finns inte detta jätteträd kvar idag.
Bären smakar mjöligt och har använts för bakning av nödbröd under år med missväxt. Torkade salufördes de som bornholmsrussin. En nackdel är att bären ger upphov till väderspänningar, därav namnet fesbär. Virket är hårt och slätt med många användningsområden bl.a. tumstockar, kugghjul, valsar och hjulaxlar.
Gammal, bofast.
Gotlands flora
Ursprunglig.
Vanlig i skogsmark av skiftande slag, på kalksten, grus, sand och lerjord; även kalkberg, klintmiljöer, hällmark och annan alvarmark. Också i ängen, i morer (Gotska Sandön), i kanten av våtmarker, i skogsbryn, vägrenar och åkerrenar. Oxel växer gärna i ljusa miljöer och är mycket vindtålig. Stora träd är inte ovanliga; Pettersson (1958 s. 60) anmärker att det ofta finns stora oxlar i kulturskyddade miljöer och att oxel säkert är planterad på många håll.
Oxel har noterats i en ganska hög andel av de inventerade provrutorna, vilket är naturligt utifrån artens breda biotopval och utbredning över hela Gotland. Under Projekt Gotlands flora noterad från Sundre till Gotska Sandön, Fårö. Frekvensen stämmer med Johanssons bedömning (1897), ”Allm.”, varför artens frekvens är oförändrad över åren.
Bohusläns Flora
Oxel har sin världsutbredning i Norden. Den är ett ljuskrävande träd som växer, i allmänhet som enstaka exemplar, i löv- och blandskogsbryn, på åkerholmar, i betesmarker samt i hällmarker, klippskrevor och bergbranter. Trädet odlas också i trädgårdar, alléer och på kyrkogårdar och sprider sig därifrån med hjälp av fåglar. Arten har ökat både i frekvens och i utbredning sedan förra inventeringen, vilket antagligen beror på beskogning av förut öppna marker och ökad spridning från odling. Som framgår av kartan har den stora ökningen skett i de norra, inre delarna av landskapet.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Upplands flora
Almq. Främst i klipp- och lövängsvegetation vid eller nära havet; ställvis synnerligen talrik men i regel fåtalig, vid norra kusten oftast enstaka. För övrigt odlad vid nästan varje gammal gård, kvarstående på mången ödetomt och tämligen allmänt förvildad.
Oxel är säkerligen ursprunglig i Uppland, men många förekomster härstammar från odlade träd. Den planteras ofta som alléträd och häckväxt. Helt ursprunglig torde den vara i närheten av kusttrakterna och vid Mälaren. Den växer i lövskogar, lundar och hagar, ofta i skogsbryn och på åkerholmar samt mest i form av små träd i luckiga barrskogar, på torrbackar och vägkanter.
Gästriklands flora
De vanligaste följeväxterna är piprör (26%), kruståtel, lingon, rönn och stenbär. Oxeln blommar samtidigt som rönn, liljekonvalj och skogsstjärna.
Flera spireaarter uppträder som kvarstående prydnadsbuskar eller häckplanteringar. Ingen av arterna frösår sig men plantorna kan rota sig från utslängda trädgårdsplantor. De förökar sig också vegetativt med rotskott och kan bli mycket långlivade. De flesta fynd utgörs av tillfälliga etableringar från trädgårdsutkast och kvarstående individer vid banvaktarstugor, fäbodar och ödetomter. Ingen av spireorna verkar kunna etablera sig i naturlig vegetation. De är svårbestämda och en riktad inventering gjordes i slutet av inventeringen för att få klarhet i vilka arter som förekommer i landskapet.
Kontrollerna har genomförts av Birgitta Hellström och Göran Odelvik. Göran har tillsammans med Thomas Karlsson svarat för kontrollbestämningarna. Följande tre har klassats som bofasta. Övriga klassas som tillfälliga eller kvarstående.
Hälsinglands flora
Meterhöga eller lägre oxelplantor påträffas sällsynt i skog, troligen fågelspridda. Alla stora oxlar vi har sett har varit planterade. Bara på ett ställe fanns planterad oxel i när heten av en liten förvildad planta. De flesta av de små plantorna tycks komma från frö som transporterats långt av fågeln. Blommor eller frukt har inte setts på dem.
Noteringarna från 1800-talet antyder en liknande situation då, med nästan bara planterade träd men på ett ställe en meterhög spontan planta. De enda förmodat vilda fullvuxna oxlarna rapporterade Halden (1920) från Östanå i Njutånger, men de kunde inte återfinnas vid vårt besök där. Då inga observationer finns som pekar på förekomsten av en andra vild generation måste oxel tills vidare betraktas som tillfällig i landskapet. Längre tids observation fordras för att se om arten håller på att förvildas. De flesta fynden har gjorts i landskapets östra halva.