Taxasida

myskmåra

Galium triflorum

Michx.

myskmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Foto: Lars Efraimsson
Översikt
Översikt

myskmåra är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

Synonymer
  • myskmåra
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Galium triflorum
Vetenskapligt namn, fullständig form
Galium triflorum Michx.
Svenskt namn
myskmåra
norwegianBokmal
myskemaure
norwegianNynorsk
myskemaure
Finskt namn
lehtomatara
finlandSwedish
myskmåra
Foton
Lars Efraimsson
Torsberget, Forshaga kommun 2017-07-29
Patrik Engström
Rankleven 2024-07-05
Björn Wannberg
Övra Nyron, Alfta 2013-07-17
Björn Wannberg
Övra Nyron, Alfta 2013-07-17
Björn Wannberg
Övra Nyron, Alfta 2013-07-17
Anders Delin
Vålsjö, Järvsö 2012-08-05
Patrik Engström
Furuberget 2013-07-14
Patrik Engström
Furuberget 2013-07-14
Lars Efraimsson
Torsberget, Forshaga kommun 2017-07-29
Nycklar

Inga nycklar finns för detta taxon.

Floratexter

Flora över Dal

Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.

Uppgiften hos Larsson (1868), Ånimskog Näs, synes ganska osäker. Belägg saknas och arten är ej senare observerad.

Atlas of North European vascular plants

Hultén & Fries 1986

1525 Galium triflorum Michx

This boreal, partly boreal-montane species occurs disjunctly in Eurasia and more continuously in N. America. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 260 and map 241). The distribution in Eurasia is discontinuous, with isolated occurrences for instance in the Alps and Asia Minor. The closely related G. trifloriforme Kom. in E. Asia and other related species in the Himalayas and SW. China are also mapped tentatively.

Närkes flora

Löfgren, L. 2013: Närkes flora.

Nordlig växt i blockrik ravin.

Ångermanlands flora

Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.

Utbredningen är ojämn med anmärkningsvärda luckor t ex vid stora delar av Höga Kusten. - 50 (26).

Västmanlands Flora

Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.

5; endast i V. Bergslagen, delvis på kalk- och grönstenspåverkad mark (4, 5, troligen 2). Boreal-cirkumpolär art med mycket få lokaler S Västmanlands nivå. Begränsning till Bergslagen förmodligen klimatbetingad. Sällsyntheten där något gåtfull. Sent invandrad och ofullständigt spridd? Utbredningstyp: N6.

Smålands flora

Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
Myskmåra är en sällsynt, nordlig skogsart med någorlunda sammanhängande utbredning söderut till Värmland, Västmanland och Uppland. Ett fynd från 1970-talet i Tjärstad i Östergötland (Genberg 1992) gör att den småländska lokalen ter sig något mindre isolerad. Arten växer på mull i örtrik, frisk gran- och ädellövskog, helst i blockig, starkt sluttande terräng. Den uthärdar skugga men gynnas av ljus och kan utveckla massbestånd på hyggen. Växtplatsen vid Hässleåsadamm är belägen i en sprickdal med delvis örtrik skogsvegetation, men förhållandena är inte kända i detalj.
Inga aktuella uppgifter; tidigare uppgifter från 1 ruta (se ovan). – Ursprunglig.
Arten sågs inte vid en undersökning av ravinen 1975 (Nordmalm & Harringer 1980) eller senare. Kanske är den utgången, men växten kan vara svår att se på denna lokal, där även den snarlika myskmadran Galium odoratum finns.
Myskmåra betecknas som sårbar på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005).

Upplands flora

Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Mycket sällsynt i Uppland. Rödlistad. 8 kartblad, 8 kvadranter.
Almq. Mycket sällsynt.
Myskmåra växer i ängsgranskogar och fuktiga, mullrika lövskogar, gärna på blockrik mark.

Gästriklands flora

Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Myskmåran är ursprunglig. Arten hittades först av Erik Almquist på berget Åsbotten i Torsåker 1918. Sedan 1980 har 18 nya lokaler hittats men arten har knappast ökat. De flesta lokaler har varit otillgängliga för tidigare botanister.
Myskmåran är i likhet med myskmadran en bra signalart för skyddsvärda skogsmiljöer men ofta med mer nordligt artinnehåll.
Vanliga följeväxter är harsyra (56%), hallon, piprör, rönn, stenbär, gran, hässlebrodd och skogsbräken. Myskmåran blommar mitt på sommaren samtidigt som bland annat mjölkört.

Hälsinglands flora

Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala

Myskmårans frön har krokhår som fastnar i djurpäls och alltså kan spridas lång väg (Bild i Natur och vegetation, sid 205). Frön sådda i fuktig mylla på hösten grodde nästa vår och gav upphov till många plantor. Inte på någon av de lokaler som vi har sett finns dock tecken på att växten har kommit dit nyligen. Den växer, blommar och sätter frukt i gammal skog med slutet trädtäcke, vanligen gran. Där kan den växa även under hultbräken och nordbräken, som den dock strävar att komma upp över med sina långa skott. På hygge ökar den, men i 10-årig slyskog med rönn, björk och gråal klarar den inte konkurrensen med piprör, däremot med mjölke och hallon, under vilka den utvecklas väl. På en relativt stor andel av myskmårans lokaler observeras den på block i blockmarker, men har sällan sina rötter på blocken. Den rotar sig i mullrik mark mellan block och i blockkontakter och sänder långa rankor över blocken. Den har aldrig setts på block vars växt­täcke saknar kontakt med omgivande skogsmark. På undersidan av bladens mittnerv sitter en rad kroktaggar med spetsarna riktade mot bladbasen. Dessa hjälper växten att hålla sig kvar ovanpå annan vegetation. På översidan finns två rader av kroktaggar, en intill vardera bladkanten, medan själva bladkanten är fri. I dessa rader är taggarnas spetsar riktade mot bladspetsen. Hela den gröna växten har en doft som liksom doften från vårbrodd, myskgräs, sötgräs och myskmadra brukar beskrivas som kumarin­liknande. Den blir starkare när växten torkar. På hösten ser man nästa års skott under löv och vissna ormbunksblad. De är cirka 3 cm långa, med ٤–5 kransar av gröna blad, varje krans ungefär 6 mm i diameter. Dessa övervintrar åtminstone under gynnsamma vintrar i det skicket.
Fröplantor av myskmåra kan blomma under sin andra växtsäsong efter sådden. Blomningen börjar i linneans tid och fortsätter till ljungens. Blommor utvecklas i takt med att det långa skottet ­växer. Pollenbildningen är svag. Nästan alla blommor ger trots det upphov till frukter, som i ljungens tid kan vara fullt utvuxna men fortfarande gröna. Senare på hösten blir de svarta.


Medelpads flora

Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Myskmåra är en växt som är väl anpassad till Medelpads växlande topografi med raviner och bergsbranter, och den har också en förhållandevis rik förekomst i landskapet. Arten tillhör de fordrande lundväxterna, kräver hög luftfuktighet och växer ofta i stark skugga. Vanligen hittar man den i små bestånd, i risiga snår, mellan block eller på små öppna jordblottor, helst på väldränerad mark. Den förekommer mest längs Indalsälven, där den ”klänger” i kanter av större älvraviner och bäckutlopp, men även i lövskogsklädda brinkar – krångar – ned mot älven. Den är också funnen i mer trivial blandskog på morän, men då i skuggigt, brant läge i nordsluttningen vid älvens sydvästra sida (Liden Sundsjöåsreservatet). En annan viktig biotop är större sydbergsbranter, där den växer vid bergroten i artrik miljö, ofta på bar jord intill fuktstråk. Den är inte kalkgynnad och finns lika gärna i sura berg, som Storberget i Liden. I kvisslor förekommer den vid Ljungan, t.ex. vid Lindön i Borgsjö och i örtrik alskog på öar i Indalsälvens delta. Arten torkar lätt ut och försvinner i hyggesfas.