Katarina Stenman
Bjuröklubb NR, Lövånger 2021-07-24
Taxasida
myrtåg
Juncus alpinoarticulatus
Chaix
myrtåg är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Foto: Katarina Stenman
Översikt
Översikt
myrtåg är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
Synonymer
- myrtåg
Taxonomi
Namn
Vetenskapligt namn
Juncus alpinoarticulatus
Vetenskapligt namn, fullständig form
Juncus alpinoarticulatus Chaix
Svenskt namn
myrtåg
norwegianBokmal
skogsiv
norwegianNynorsk
skogsiv
Finskt namn
rantavihvilä
finlandSwedish
myrtåg
Foton
Patrik Engström
Tjåmotis, Jokkmokks kommun 2022-07-24
Patrik Engström
Garbinsudden 2013-07-14
Anders Delin
Malungen, Los 2016-07-31
Anders Delin
Malungen, Los 2016-07-31
Patrik Engström
Kärsö sandtag, Ekerö kommun 2013-07-02
Patrik Engström
Kärsö sandtag, Ekerö kommun 2013-07-02
Nycklar
Inga nycklar finns för detta taxon.
Floratexter
Flora över Dal
Andersson, P.-A. 1981 02 15: Flora över Dal. Kärlväxternas utbredning i Dalsland. [The flora of Dalsland.] Stockholm.
Sannolikt mycket förbisedd. - Inga underarter urskilda.
Medelpads flora
Lidberg, R. & Lindström, H. 2010: Medelpads flora. SBF-förlaget, Uppsala
Se nordtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. alpestris och vanlig myrtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. rariflorus
Hallands Flora
Georgson, K. et al. 1997: Hallands flora. [Flora of Halland.] Lund.
Myrtåg är ursprunglig men kulturgynnad. Den växer främst på fuktiga, sandiga/grusiga ståndorter med gles växtlighet - källflöden, sjöstränder, dynsänkor och klipphällar vid forsar. Utfyllnader vid havet, fuktiga grustag och betade fuktängar är exempel på kulturpåverkade växtplatser.
Närkes flora
Löfgren, L. 2013: Närkes flora.
Konkurrenssvag, täml. allm.–allm. på stränder, i bäckar, diken, grustag, källkärr, åsgravar, torvdiken, hällkar, kärrängar m.m., förr också i Skogsbygdens slåtterängar.
Blekinges Flora
Fröberg, L. (Red.) (2006). Blekinges Flora. Svenska Botaniska Föreningen.
Gammal bofast art.
Se även torvtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. alpinoarticulatus
Ångermanlands flora
Mascher, J. W. 1990: Ångermanlands flora. [The flora of Ångermanland.] Lund.
Se även nordtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. alpestris och vanlig myrtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. rariflorus
Härjedalens kärlväxtflora
Danielsson, B. 1994: Härjedalens kärlväxtflora. [The vascular plants of Härjedalen.] Lund.
ISBN 91-971255-9-8.
Själv har jag inte gjort några allvarliga försök att i fält hålla isär de båda från Härjedalen kända underarterna (subsp. nodulosus, myrtåg, och subsp. alpestris, nordtåg), men några rapporterade förekomster anges nedan.
Västmanlands Flora
Malmgren, U. 1982 05 19: Västmanlands flora. [The flora of Västmanland.] Stockholm.
Allmän utom i starkt dränerade odlingsbygder i S och Ö. (Spridd-tämligen allmän på Mälarslätten ovan Mälaren men allmän längs Mälarens stränder.) Utbredningstyp: N1 (fdU?).
Atlas of North European vascular plants
Hultén & Fries 1986
189 Juncus alpinus Vill.
Within this polymorphic species several lower taxa are distinguished (cf. Hultén, Circumpol. I, p. 96; Fl. Eur. 5/1980, p. 110). Some of them have their own distribution pattern (for NW. Europe see Hultén, Atlas 1971, maps 431-435; for Eurasia see L. HämetAhti in Mem. Soc. F. & Fl. Fenn. 56/1980, map p. 99). However, it seems too early to draw world maps for these taxa. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, op. cit., map 88). Recently, L. Hämet-Ahti has shown that J. alpinoarticulatus Chaix should be the legitimate name for J. alpinus Vill. (Ann. Bot. Fenn. 17 /1980, p. 341 f.).
Floran i Skåne.
Tyler, T. m.fl. (red.) 2007. Floran i Skåne. Arterna och deras utbredning. Lund
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %.
Kommentar: allt insamlat material har fördelats på följande underarter men mellanformer förekommer och ibland har kollektiv behandling varit nödvändig.
Se även torvtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. alpinoarticulatus och vanlig myrtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. rariflorus.
Smålands flora
Edqvist, M. & Karlsson, T. (red.) 2007. Smålands flora
J. alpinus
Inom arten myrtåg brukar man urskilja två raser i södra Sverige, dels torvtåg ssp. alpinoarticulatus, som är högväxt, har kort kapsel och många mycket mörka blomhuvuden i vilka alla blommor är oskaftade, dels vanlig myrtåg ssp. nodulosus, som är mera lågväxt, har längre kapsel och färre, ljusare huvuden i vilka en och annan blomma är skaftad. Den senare växer på kalkfattig mark och är den vanligaste rasen av myrtåg i Sverige nedanför fjällen och utanför Götalands kalktrakter; i Småland är den helt dominerande. Torvtåg växer främst i kalkkärr men även på naken, fuktig kalkmark; den finns typisk i Skåne, på Öland och Gotland samt i centrala Östergötland och Västergötland. I kalkkärrsmiljö i norra Småland växer former, som liknar torvtåg men inte fullt överensstämmer med denna. Experter har ibland bedömt dem som ren torvtåg, ibland som mellanformer mellan torvtåg och myrtåg ssp. nodulosus. Det är tänkbart att torvtåg i norra Småland genom hybridisering fått drag av vanlig myrtåg (som är vittspridd även i dessa trakter). Enligt senaste revision (2005, S. Snogerup) har en stor del av det kritiska nordsmåländska materialet dock räknats till torvtåg. Det gäller även belägg från den sydligaste lokalen, i Värnamo Kärda; de påminner i blomställningens form och kalkbladens bredd om den sydvästliga arten svarttåg J. anceps, som närmast finns i Skåne. Belägg som har bedömts som tydligt intermediära mellan underarterna redovisas nedan.
Ölands flora
Andersson, U.B. & Gunnarsson, T. (red.). 2024.Ölands flora. SBF-förlag. Uppsala.
Myrtåg företräds på Öland främst av underarten torvtåg subsp. alpinoarticulatus (J. fuscoater i Sterner 1938). Se under denna, samt under vanlig myrtåg subsp. rariflorus.
Gotlands flora
Johansson, B.G. & Petersson, J. (red.) 2016: Gotlands flora band 2. SBF-förlag, Uppsala.
Ursprunglig.
Arten är på Gotland företrädd nästan enbart av underarten torvtåg ssp. alpinoarticulatus. Underarten vanlig myrtåg ssp. rariflorus har endast enstaka fynd. Mellanformer är funna på mager sandjord vid Bonsarve i Vamlingbo (Johansson 1897 det. Buchenau), vid Skrubbshage öster om Visby 1918 (H. Magnusson i GB) samt Tingstädeträsk 1917 (TV i S det. J. alpinus B. Lindqvist; socken anges ej; Lindqvist 1932). Till underart obestämda fynd finns från ett tiotal lokaler under Projekt Gotlands flora. För växtmiljöer se underarterna.
Bohusläns Flora
Blomgren, E. m.fl. (red.) 2011: Bohusläns flora. Föreningen Bohusläns Flora.
Myrtåg kan delas upp i flera underarter, varav två är uppgivna från Bohuslän: torvtåg ssp. alpinoarticulatus och vanlig myrtåg ssp. nodulosus. Torvtåg är inte funnen under inventeringen, och de två äldre uppgifter som finns verkar osäkra, delvis beroende på förvirrande synonymer. Några kontrollbestämda belägg tycks inte finnas.
Myrtåg växer på frisk till blöt, mager sand eller torv på sjöstränder, i myrar, diken, på fuktiga stigar och små körvägar, i fukthed och hällmark samt i gamla grustag. Arten har gått tillbaka kraftigt sedan mitten av 1900-talet framför allt i de södra delarna av landskapet, kanske missgynnad av igenväxning och eventuellt förbisedd.
Västergötlands flora
Bertilsson, A., Aronsson, L.-E., Bohlin, A. m.fl. 2002, 2003. Västergötlands flora. – SBF-förlaget, Lund.
I arten ingår två underarter som omnämns i Västergötlands flora, vanlig myrtåg subsp. rariflorus och torvtåg subsp. alpinoarticulatus, vilka redovisas under respektive underart.
Upplands flora
Jonsell, Lena (red.) 2010: Upplands flora. SBF-förlaget, Uppsala
Tämligen allmän i Uppland som helhet, vanligast i de norra och västra delarna av landskapet. 286 kartblad, 599 kvadranter.
Almq. Merendels tämligen allmän; vid Dalälven allmän; i slättbygderna och skärgården spridd (saknas på de yttre skären).
Myrtåg växer blött, oftast i mindre vattensamlingar. Den förekommer i vägdiken, framför allt i skogsmiljöer, i botten av gamla grustag och på igenväxande fuktiga åkrar, mest på sandig mark. Man finner den även på sjöstränder, i kärr och i hällkar.
Vanlig myrtåg är den helt dominerande underarten. Torvtåg har rapporterats från 12 kvadranter efter 1990, men alla bestämningar har inte kunnat bekräftas.
Almq. Merendels tämligen allmän; vid Dalälven allmän; i slättbygderna och skärgården spridd (saknas på de yttre skären).
Myrtåg växer blött, oftast i mindre vattensamlingar. Den förekommer i vägdiken, framför allt i skogsmiljöer, i botten av gamla grustag och på igenväxande fuktiga åkrar, mest på sandig mark. Man finner den även på sjöstränder, i kärr och i hällkar.
Vanlig myrtåg är den helt dominerande underarten. Torvtåg har rapporterats från 12 kvadranter efter 1990, men alla bestämningar har inte kunnat bekräftas.
Gästriklands flora
Ståhl P., 2016 – SBF-förlaget, Uppsala.
Myrtåg är en ursprunglig men starkt kulturgynnad växt. Den angavs vara tämligen allmän i Gävletrakten 1863. Det finns åtskilliga äldre preciserade lokaluppgifter vilket antyder att den förr inte var fullt så vanlig som idag. Även mot bakgrund av den omfattande utbyggnaden av vägnätet är det uppenbart att växten ökat påtagligt de senaste 100 åren.
På sjöstränder, som är den vanligaste naturliga bio-topen, hittar man den i regel på fuktig sand eller dy – helst på bredare flacka strandavsnitt och gärna i svackor med kvarstående vatten. På havsstränder är den ovanligare och växer oftast på utsötade skyddade stränder i ytor med blottad uppfryst finjord innanför vassar och annan högvuxen strandvegetation. Namnet till trots är myrtåg ingen typisk myrväxt. Den har visserligen hittats på blöt fast dy i myrarnas avrinnings- eller tillrinningsstråk men inte bland de större dyflarkarna och lösbottnarna ute på myren.
Bland de kulturskapade lokalerna är vägdiken den i särklass vanligaste växtplatsen. Den förekommer rikligast i magra diken till skogsvägar med blottad mineraljord och små intorkande, leröverdragna vatten-samlingar. Liknande miljöer finns också i botten av grustag. Andra växtplatser är blöta hjulspår på hyggen, kraftledningsgator, industritomter, badplatser och åkermark med avschaktad matjord.
Typiska följeväxter är rödven (23%), blodrot, harstarr, stjärnstarr, ärtstarr, höstfibbla, brunört och rundsileshår. Nästan alltid finns också andra tågarter i närheten, särskilt knapptåg (18%), ryltåg, veketåg, trådtåg och vägtåg.
På sjöstränder, som är den vanligaste naturliga bio-topen, hittar man den i regel på fuktig sand eller dy – helst på bredare flacka strandavsnitt och gärna i svackor med kvarstående vatten. På havsstränder är den ovanligare och växer oftast på utsötade skyddade stränder i ytor med blottad uppfryst finjord innanför vassar och annan högvuxen strandvegetation. Namnet till trots är myrtåg ingen typisk myrväxt. Den har visserligen hittats på blöt fast dy i myrarnas avrinnings- eller tillrinningsstråk men inte bland de större dyflarkarna och lösbottnarna ute på myren.
Bland de kulturskapade lokalerna är vägdiken den i särklass vanligaste växtplatsen. Den förekommer rikligast i magra diken till skogsvägar med blottad mineraljord och små intorkande, leröverdragna vatten-samlingar. Liknande miljöer finns också i botten av grustag. Andra växtplatser är blöta hjulspår på hyggen, kraftledningsgator, industritomter, badplatser och åkermark med avschaktad matjord.
Typiska följeväxter är rödven (23%), blodrot, harstarr, stjärnstarr, ärtstarr, höstfibbla, brunört och rundsileshår. Nästan alltid finns också andra tågarter i närheten, särskilt knapptåg (18%), ryltåg, veketåg, trådtåg och vägtåg.
Hälsinglands flora
Delin A., Larsson A., Wannberg B. 2019 - SBF-förlaget, Uppsala
Tågarternas frön flyter vanligen inte (Romell 1938a), och hur deras spridning går till är för oss obekant. Däremot är det mycket tydligt att de kan vila i fröbanken.
Myrtåg ses nästan aldrig i skog eller på myr med slutet gammalt växttäcke men ofta i några år gamla rotvältegropar, i diken och på väg- och stigkanter på våt mark och där älgar trampar, som vid en saltsten, längs en stig eller vid en grop där djuren badar. Som grön växt konkurreras myrtåg ganska snart ut, men blir kvar i marken som frö. Dessa egenskaper ligger nog också bakom dess frekventa uppträdande på stränder, där störning är en viktig ekologisk faktor.
På en strand övervintrar plantan som en jordstam från vilken en rad av 1–3 cm höga skott skjuter upp med några millimeters mellanrum. Skottet har gröna blad, vilka dock sitter nere i bottenmaterialet till största delen. Vid basen av skottet sitter starkt röda lågblad. Myrtåg har setts blomma från ekorrbärets till mjölkens tid. I ljungens tid har arten setts med mogen frukt.
Se även nordtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. alpestris och vanlig myrtåg Juncus alpinoarticulatus subsp. rariflorus