mistel

Aktuella uppgifter saknas.

Mistel är en halvparasit som växer på främst lind Tilia cordata, apel Malus domestica, lönn Acer platanoides, hagtornsarter Crataegus, rönn Sorbus aucuparia och päron Pyrus communis. I Sverige finns aktuella förekomster i Småland, Östergötland, Södermanland, Västmanland, Uppland och Gotland (Aronsson m fl 1995).

De halländska misteluppgifterna är inte särskilt detaljerade och måste bedömas som osäkra. Sannolikt är det inte fråga om spontana förekomster. Belägget från Halmstad är säkert från odlad mistel, vilket kanske också gäller Montins insamling från 1700-talet och Gabrielssons från Drängsered. Bexell återger troligen endast Montins uppgift och eftersom Osbeck inte tar upp arten i sin Utkast till Flora Hallandica kan man nog bortse från hans av Montin återgivna uppgift från Hallandsåsen.

En halvparasit på träd, funnen närmast i Västergötland, Östergötland, Södermanland, Värmland och Västmanland (Flora Nordica 1).

Huruvida misteln kvarlever efter en rikare förekomst under värmetiden, eller infördes till storgodsen i Mälardalen på 1700-talet, har ifrågasatts (Almquist 1964). Florin (1961) fann dess pollen i lämningar sedan omkr. 3 000 år i Mossbymossen i Kumla.

Enl. Samzelius (ms 1758) skulle mistel finnas ”på några ställen i Ö. Nerike... i Ekar och Lindar”, vilket Junell (1971) betvivlat. Enl. en uppteckning i ÖLM (1732) fanns den i Viby ”vid Våglyckan på ek”, med anteckning om att en mistelpinne satte bort sjukdom. Bakgrunden till den senare uppgiften kan vara antingen insikt i växtens allmänna kulturhistoria eller gälla annan art.

Broddeson (1948) skrev att mistel är skyddad i länet och avser möjligen en förekomst vid Örebro 1886 (H. Diedrichs, OREB). Några ytterligare uppgifter om växten i Närke har ej stått att finna.

Misteln kan möjligen åter uppträda i Närke i framtiden eftersom förekomsterna i Kungsörs- och Köpingstrakten i Västmanland är under spridning V-ut. En mycket livskraftig förekomst finns ca 10 km ö om Närkegränsen vid Skäftruna i Kung Karl i Västmanland.

Gammal bofast art, nu utgången som etablerad.

640 Viscum album L.

This rather variable species has a disjunct distribution in Eurasia. Besides subsp. album (on dicotyledoneous trees) there are two wellknown European subspecies, viz. subsp. abietis (Wiesb.) Abrom. (on Abies spp.) in C. and SE. Europe and subsp. austriacum (Wiesb.) Vollm. (on Pinus and Larix spp.) in C. and S. Europe. These two subspecies are mapped separately in Atlas Fl. Eur. 3/1976, maps 365 and 366. In some of the N. European localities marked on the map the species may be extinct. The E. Asiatic subsp. coloratum Kom. is also mapped.

Främst Mälarområdet: I V till Kungs-Barkarö kyrka och Köping (1 ex. i poppel vid Våghustorget), i Ö till Ängsö (sydligast Hallingön enligt HoFBG 1852). Allmän runt Asköfjärden, på öar i Västeråsfjärden och Blacken samt i och N om Kungsör. Högre upp ett par strölokaler: Björksta: Kolmsta, 1 rönn med 1 mistel, Sankt Ilian: Hovdestalunds kyrkogård 1957 (WALLD. 1961). - Recenta lokaler förtecknade och delvis karterade av WALLD. (1961). Temperaturklimatiskt anspråksfull, i Mälarområdet gynnad, förutom av lokalklimatet, av rik och genom tiderna sammanhängande tillgång på lämpliga värdträd (särskilt lind). Utbredningstyp: S12.

Angående ålder och kontinuitet: Enligt WELINDERS (1974) med modern metodik bedrivna pollenundersökning i ett antal myrar och igenvuxna sjöar i mellersta delen av Östra Västmanland, avsattes mistelpollen i denna del av landskapet från boreal till tidig subatlantisk tid (ca 4700–100 f.Kr.). Nådde enligt pollenbilden sitt optimum under högvärmetiden, samtidigt med linden. Båda växte i kustbältet, som vid denna tid befann sig inom och nära provområden. Båda minskar, då strandlinjen förskjuts S-ut. Welinder lämnar frågan öppen, huruvida mistelpollenets försvinnande ur diagrammen är en följd av lokalt minskad Tilia-frekvens eller beror på den samtidiga klimatförsämringen. Det sistnämnda har hävdats av ALMQ. (1964a). Almquist framför gentemot Walldén, enligt vilken misteln vore "en vandringsrelikt från värmetiden", som följt linden till Mälarens nuvarande nivå (WALLD. 1974b), att arten först under 1600-talet återinvandrat i Sverige, införd till säterier och kronogods med främmande äppel- och parkträd. Som stöd åberopar Almquist bl.a., att "Kända svenska fossilförekomster tillhöra h.o.h. stenåldern så när som på en enda (sörmländsk)". Sedermera har pollenfynd i Vikasjön i Uppland (Floran-området) visat, att misteln åtminstone i denna trakt levt kvar under bronsåldern, sannolikt ännu på vikingatiden (CANDOLIN & INGMAR 1963). Fynden talar för, att Walldéns antagande om kontinuiteten kan vara riktigt. Att det reliktiska beståndet dessutom påspätts under 1600–1700-talen genom import av mistelinfekterade träd är inte uteslutet.

Angående ökning sedan 1700-talet: Den under 1800-talet gradvis utvidgade kännedomen om den västmanländska mistelns utbredning har rekapitulerats av ALMQ. (1964a sid. 328). WALLD. (1955, 1961, 1970, 1971) visar, hurusom beståndet sedan dess ökat såväl i utbredning som antal, omfattande under 1950-talet mer än 30 000 mistlar på minst 2000 värdträd. Nyspridning iakttagen av mig under 1970-talet (till Populus-arter i villaområdet N Västerås-Barkarö kyrka, planterade mot slutet av 1960-talet). Ökningen beror enligt W ALLD. (1970) främst på "det särdeles gynnsamma klimatet under detta århundrades förra del". Ytterligare två omständigheter bör tillmätas betydelse: den starkt ökade tillgången på uppvuxna (ej hamlade) lövträd i utbredningsområdet sedan 1700-talet (delvis planterade) samt mistelns fridlysning 1910.

Trädfattigdom på Mälarslätten under 1700-talet nämns i flera samtida reseskildringar. Betr. Västerås-Barkarö, där misteln endast var känd från Fullerö, säger GRAU (1754): "Hela socknen är aldeles bar och skoglös.'' ''På Ridön endast hafwa de skog och äfwen så finnes skog ut på Almö-Lindö, äfwen något ut på Fullerö udde wid Fullerö Sätes-gård." Där träd fanns, var grenverket säkerligen mycket ofta tillbakahållet genom lövtäkt.

Angående misteltäkt: Förr hårt beskattad. Salufördes enligt JOHANSS. (1908) på Fiskartorget i Västerås inte bara till jul utan hela året om. Säkerligen förekom samtidigt mistelexport till andra landsändar, då liksom - trots fridlysning - nu. Sålunda finns fortfarande "Västeråsmistel" öppet att tillgå t.ex. i Malmö. Båt, fullastad med nyss nedskurna mistlar (700 stycke), packade i säckar, anträffades 1975 på ön Flaten (VLT 11/11). KERS (1978) redovisar olaglig misteltäkt på vissa åsöar, "varvid lindstammar huggits ner".

Som ännu ett skäl till lokal tillbakagång kan nämnas bebyggelse (gäller särskilt mistelbeståndet inne i Kungsörs tätort, där t.ex. två rikt mistelinfekterade äppelträd nära stationsområdet höggs ned under 1960-talet för att ge plats åt en småindustri [Lilly Hamrin, muntligt meddelande 1978]).

Mistel är en halvparasitisk tvåbyggare med vintergröna, lite läderartade blad. Den växer främst på träd av skogslind, skogslönn, apel eller popplar; ibland även på rönn och hagtornar. Frukten är vit, bärlik och äts gärna av fåglar, mest trastar, som på så sätt sprider misteln till nya träd. Mistel behöver varma somrar och vintrar som inte är alltför kalla. Växten finns närmast i östra Småland. Förekomsterna på Öland är i de flesta fall, men kanske inte alla, inympade mistlar som sedan klarat sig kvar av egen kraft på lokalen och i något fall även spridit sig till närbelägna träd. Pollenfynd finns för ca 7 500 år sedan (se s. 49).

Mistel delas i Flora Europaea in i tre underarter: subsp. album som parasiterar på tvåhjärtbladiga blomväxter och som är den underart vi har i Sverige. På ädelgranar släktet Abies kan man i centrala och södra Europa finna subsp. abietis. Slutligen subsp. austriacum som går på tallar Pinus eller lärkträd Larix. Denna tallmistel växer främst i Centraleuropa och dess bär är vanligen gula.

Införd och möjligen inkommen, bofast.

Inkommen, bofast.
Hur misteln kommit till Tingstäde är ej känt, men normalt är arten fågelspridd.

Mistel är fridlyst i hela landet.

Det råder delade meningar om huruvida misteln i Hålta blivit avsiktligt införd eller ej. Sedan länge är arten utgången på lokalen. Det finns också ett belägg i S från Kville, taget av Carl Dahlman (1890). 

Mistel är en halvparasitisk buske som i Sörmland växer på olika lövträd främst på apel (34 uppgifter), lind (15), lönn (11), rönn (6), asp (4), sälg (2) och hagtorn (1). De äldre rika förekomsterna på Mälarens öar och uddar finns främst i lind och lönn. De nyare, längre från Mälaren, finns främst i aplar och rönnar. Mistelns begränsade utbredning beror antagligen på Mälarområdets gynnsamma som marklimat, men har säkert också delvis historiska orsaker. Arten ökar för närvarande i Sörmland och förekommer nu rikligare och har också spritt sig längre från Mälaren än förr. Förmodligen kommer arten att ytterligare utvidga sitt utbredningsområde i framtiden. Sevärda, mycket rika mistelbestånd finns bl.a. i de äldre trädgårdarna i Kungsör samt i Hässelbyholms lindallé med kanske 1000-tals exemplar.

Europa, Asien. I Sverige främst kring Mälaren i Uppland, Västmanland och Sörmland, för övrigt enstaka förekomster i Götaland. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Bofast och ursprunglig i Småland, Östergötland, Södermanland, Västmanland och Uppland med rika förekomster kring Mälaren. Fridlyst. 36 kartblad, 60 kvadranter.

Misteln tar upp vatten och mineralämnen från de träd som är dess växtplats, men har förmåga till egen fotosyntes. Under inventeringen har mistel noterats framför allt på lind och lönn samt förvildade och odlade äppelträd, mera sällan på asp, poppel, björk, hagtorn och rönn. Tvärtemot äldre uppfattningar är dock inte ek känd som värdväxt. På norra Färingsö uppger Sture Nordmark att det finns åtminstone 1500 mistelbärande träd och buskar, av vilka äppelträd är de vanligaste, något som bör sättas i samband med att det där finns talrika mer eller mindre övergivna äppelträdgårdar. Walldén (1961) uppger 32 arter som värdar för mistel i Mälardalen, men om alla odlade trädarter inräknas, torde siffran bli högre.

Förändring + 88 %. – Redan Walldén (1961) konstaterade att mistelförekomsterna då ökat och att orsaken kunde vara den pågående klimatförbättringen. Han anger som medverkande skäl en ökad beskogning av landskapet, varvid bruket av lövrika marker ändrats. En mycket kraftig ökning av mistelförekomsterna har iakttagits sedan början av 1980-talet, något som kan bero på att de fröspridande fåglarna, bl.a. sidensvansar och björktrastar, i stora mängder besöker de allt rikare mistelförekomsterna och äter bären. Sådana fågelinvasioner var tidigare inte så vanliga.

En del värdträd, speciellt lindar och äppelträd, blir stundom så övervuxna av mistlar att grenar och slutligen hela träden dör.