missne

Tämligen allmän.

371 Calla palustris L.

This mainly boreal species is widely distributed in Eurasia and N. America. It avoids the atlantic part of Europe. It belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 84 and map 76). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 80.

Missne är ursprunglig men kulturgynnad. Den bildar vanligen täta bestånd i djupa lösbottenkärr och alkärr, i skogs- och myrbäckar, i gungflykanter vid sjö-, göl- och åstränder samt i märgelhålor, gamla torvtäkter och diken.

Myrväxt som har ansetts vara allm. eller täml. allm. i stora delar av Närke (Hartman 1866). Artens utbredning och förkomst är dock ojämn och lägre frekvens har noterats i bl.a. Svennevad (Kjellmert 1947) och i Kil (Asklund). Den växer vid stränder i sjöar och åar, i sumpskogar, sanka kärr och skogsdiken, dammar, källdråg och myrgölar m.m.

Flertusenåriga lämningar av missne har grävts fram i en myr vid Nynäs intill Kvismaren, vid Gottersätersmossen i Axberg och vid Ekebymossen i Kumla (Tolf 1893, Sernander & Kjellmark 1896, L. von Post 1925).

Gammal bofast art.

Tämligen allmän i kusttrakterna, särskilt i det flacka norra kustlandet. Sällsynt i inlandet.

Först uppgiven av Dusén (1880) från Älvros: Kolsätt (16E 6j). Som uppgiftslämnare anges C. Hartman.

Allmän i hela området. (Varför HULTÉN [1971] skriver "Sällsynt i Mälardalen" är oförklarligt.) Utbredningstyp: U.

Vild kalla
Missne växer vid sanka och sumpiga stränder av sjöar, gölar, åar och bäckar samt i vattenrika kärr, t.ex. myrlaggar, alkärr och djupa skogskärr. Arten uppträder ofta på lösbottnar i gungflyn. Man finner den också i djupa diken och i dammar i vattendrag. I skärgården påträffas den även i smågölar och igenvuxna hällkar. – Växten bildar ibland stora och täta bestånd genom sina grova, krypande jordstammar.

Missne växer på blöt, mager torvmark. De få öländska fynden är gjorda i diken och mindre skogsgölar i Böda sn. Missne förekom fram till 1940 i en kanal på stranden ett gott stycke norr om Svartvik; platsen motsvarar dagens Böda sand camping. Dessutom finns ett sentida fynd i Gärdslösa sn där den bedöms ursprungligen ha planterats.

Gammal, förr bofast, numera utgången.

Missne växer oftast på sumpig och mycket blöt mark i skogskärr och sumpskogar, längs skogsbäckar, i kärrdråg, på gungflykanter vid mossgölar, i igenväxande torvgravar och dammar samt på sjö- och åstränder.

Missne är en flerårig växt som bildar bestånd med sina grova, krypande stammar. Den växer i vatten och på bar dy, ofta i mycket lösa kärr och vid sjöstränder av både fattig och rikare typ men ofta i Mälaren och i Nyköpingsåns vattensystem i anslutning till alar. Den förekommer också i tidvis översvämmade alkärr, i blöta strandskogar, mosselaggar, ibland i skogsbäckar och diken.

Missne växer på dybottnar i sumpskogar med al och gran, i strandskogar, bäckdalar och skogsdiken. Den kan även förekomma i öppnare miljöer såsom blöta sötvattenstrandängar och kärr, speciellt omkring glupar.

Förändring + 4 %.

Missnen är ursprunglig. Arten angavs förekomma flerstädes i Gävletrakten vid 1800-talets mitt (Hartman 1863). Arnell (1924b) bedömde den som allmän i landskapet. Förekomsten verkar inte ha förändrats särskilt mycket sedan dess.

Missne är en skuggtålig våtmarksväxt. Den växer nästan alltid mycket blött och oåtkomligt – på lös svart dy i alkärr, på gungfly mot öppet vatten eller som ett grönt täcke över skogens vattenhål. Arten växer ofta i näringsrika slättsjöar men egentligen är den mycket anspråkslös och hittas lika gärna i sura och näringsfattiga skogsvatten. Växten har en viss dragning till finkorniga sedimentjordar och djup torv eller dy och gynnas troligen av sedimentpålagring. Ofta växer arten i lugnflytande skogsbäckar eller i lövkärr med sakta genomrinnande vatten. I större vattendrag finns den ofta i stillastående bakvatten och i avskurna fåror vid sidan av huvudflödet. I vissa tjärnar finns en gungflybård med missne ut mot vattnet men i andra tjärnar saknas den helt. I näringsrika sjöar återfinns den istället innanför vassarna. Missnen är ingen typisk myrväxt men hittas ibland i blöta laggkärr eller i källartade vattenstråk i myrarna.

Missnen bidrar med sina luftfyllda, flytande stjälkar till igenväxning och myrbildning. »Kallan är de döende sjöarnas blomma, de hopsnörda gölarnas vita sorgerop, de igenmossade och myggynglande surhålens lilja« (Jonsson & Jonsson 1979). Ibland hittas också enstaka blad på torrare mark i sumpskog – kanske som en kvarleva från ett tidigt skede i igenväxningen. Arten växer också i djupa vattenförande diken och i anlagda dammar.

Den i särklass vanligaste följeväxten är topplösa (42%) följd av kråkklöver, kabbleka, sjöfräken, älggräs, vattenmåra, flaskstarr, rankstarr och sprängört. Arten blommar samtidigt med ekorrbär, linnea och topplösa. De tunga blomkolvarna vissnar efter frosten och lägger sig på marken eller vattenytan.

Missne bildar frukter, men spridning har vi inte sett, och det lokala beståndet fortlever genom de övervintrande jord­stammarna. Stammarna har aerenkym (Metsävainio 1931) och flyter på vattnet. Växten kan därför bilda mattor eller glesare bestånd även på djupt vatten eller djup dy. Delar av jordstammar kan växa och utveckla blad även utan fast förbindelse med marken. Jordstammarna övervintrar gröna, med 1,5 cm långa blad­anlag, som är hoprullade på längden. Rötterna har då vissnat och nästan helt fallit av. På våren utvecklas bladanlagen och nya rötter växer ut.

Missne blommar i skogsstjärnans eller ekorrbärets tid och kolvarna med röda bärlika frukter mognar på sensommaren. Fröna ligger inneslutna i ett glasklart gelé. Då, medan de flesta växter fortfarande är helt gröna, gulnar bladen, de äldsta basala bladen först. På en lokal där arten brukar sätta frukt uteblev frukterna ett år då det var torrt.