lundsmörblommor (sektionen)

Förmodligen inkommen med gräsfrön och eventuellt etablerad.

849 Ranunculus cassubicus L.

This species is restricted to E. and E.C. Europe. Its distribution is incompletely known. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 165.

Det halländska materialet från Tölö, som bestämts till ssp. elatior av Eric Julin och Stefan Ericsson (Jalas & Suominen 1989; Ericsson 1992), kan enligt Ericsson (1995) ”inte föras till någon från Norden känd småart; det kan tänkas att den blivit införd från kontinenten”. Enligt samma källa finns ”i materialet även ett ark av en fallax-typ insamlad 1943 (F. Lundberg i UPS)”. Av denna senare typ finns också en insamling från Förlanda Rammsjöhall 1987 (se nedan).

I handskrift från 1949 meddelar F. Lundberg följande: ”Tölö: Gåsevadholm (såväl inom som utom parken) tämligen rikligt 1943. Denna art är upptäckt å lokalen av mig, ej av Harald Fries, som uppgives i Hallands Växter av Ahlfvengren; originalexemplaret befinner sig i Göteborgs bot. Trädgårds herbarium och är insamlat av mig redan på 1910-talet. Den var då jag fann den mycket sparsam, och fanns endast å en plats inom parken helt nära slottet. Vid mitt besök våren 1943 fann jag att arten hade utbrett sig starkt och sågs då i talrika bestånd såväl å sin ursprungliga växtlokal som i terrängen utanför Gåsevadholm i lundmarken.”

I dag är slottsparken omvandlad till hästbetesmark och stora delar av lundmarkerna är planterade med gran. Lundsmörblommorna finns emellertid ännu kvar efter slottsmuren och i de kvarvarande lövbrynen.

Lundsmörblommor, som är närstående majsmörblommor R. auricomus (coll.), har östlig utbredning med svenska förekomster i Uppland, Gästrikland, Dalarna och Småland. Den halländska förekomsten kan ha sitt ursprung i infört gräsfrö eller i odlade exemplar.

Tre äldre ark, vardera med ett ex.: Kila: Sätra brunn 1899, 1913 (Wollert, VÄ). Sala: "Sala" 1897 (G. Dahl, S). Samtliga antas av J. A. Nannfeldt (muntligen medd. 1981) härröra från odlade ex. De nämnda områdena har senare många gånger besökts av majsmörblommesamlare utan att R. cassubicus återfunnits. - Vad eljest i olika arbeten publicerats från Västmanland under namnet R. cassubicus har, så vitt kan bedömas eller bevisas, varit R. auricomus eller R. fallax.]

Lundsmörblommor är egentligen en artgrupp inom Ranunculus auricomus-komplexet (se under majsmörblommor). I Småland representeras denna artgrupp av en enda småart, R. elatior, som i övrigt finns som spontan i Uppland och södra Gästrikland, på Åland och närmaste finska fastlandet samt i Estland och Lettland. Förekomsten i Småland utgör alltså en märklig utpost. Den småländska växten ansågs en tid utgöra en egen småart, R. cassubicus ssp. smolandicus, skild genom att vara lågväxt och ha kortare fruktspröt. Den blev dock aldrig formellt beskriven och ett närmare studium (Ericsson 1995) har visat att skillnaderna inte håller streck. – Basalbladen påminner något om kabbleka men har en mera jämnt rundad omkrets.

Den ståtliga lundsmörblomman växer på fuktig, näringsrik mark, oftast i blandskog av gran och lövträd, i regel tillsammans med andra höga örter. Ibland växer den i alkärr eller längs skogsbäckar. Sekundärt kan den påträffas i fuktig betesmark eller vägdiken. Flera lokaler är mycket individrika.
Lokaler med lundsmörblomma är mycket skyddsvärda.

Småarten R. elatior är även känd som inplanterad och förvildad i Blekinge, Västergötland, Östergötland, Värmland, Södermanland och Dalarna (Ericsson 1995, 1996). Frågan har därför väckts om de småländska lokalerna kan ha sitt ursprung i inplantering, exempelvis vid Tenhults herrgård i Rogberga (även om arten aldrig har angivits förekomma i direkt anslutning till själva herrgården). Mot detta talar att arten är vittspridd i naturlig miljö, att den har varit känd från hela sitt nuvarande område i Småland sedan 1870-talet och att den tycks ha givit upphov till en serie lokala småarter (se under mellansmörblomma R. fallax), som var och en har sin egen utbredning. Lundsmörblomman måste därför bedömas vara ursprunglig i Småland.

Lundsmörblomma är uppgiven från Öland men fyndet bedöms som tveksamt. Närmast förekommer lundsmörblomma i västra Blekinge och Småland (Nässjö med omnejd).

Förekommer spontant inom tre väl avgränsade områden: dels relativt allmänt inom östra och norra Norrtälje kommun från Rådmansö norrut till Häverö, dels inom Älvkarleby kommun (i båda områdena R. elatior), och slutligen lokalt och sparsamt NV om Uppsala inom Heby och Uppsala kommuner (R. imitans). R. elatior har i Norrtälje ett mycket koncentrerat utbredningsområde med anmärkningsvärt skarpa gränser inom vilka den är vanlig. Arten förekommer även lokalt i andra delar av Uppland, oftast i samband med äldre parker där växten kommit in med gräsfrö. 94 kartblad, 197 kvadranter.
Växer främst i rikare skogsmiljöer, såsom örtrika, friska ängsgranskogar, strandlundar, lövsnår m.m. Förekommer även som införd med gräsfrö i slotts- och herrgårdsparker.

2 småarter är kända från Uppland.