ljungögontröst

Härjedalen Ängersjö 1901 (MÖS i S, det. Th. Karlsson); Ljusdal Kårböle 1897 (MÖS i S, det. Th. Karlsson).

1680 Euphrasia micrantha Rchb.

Syn.: E. gracilis (Fr.) Drejer

Total range of this species mainly restricted to W., C. and partly N. Europe. It may also occur in Iran (Rechinger). It has been introduced into N. America (Mass.) The map is in several respects preliminary. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 408.

Ljungögontröst är en ettårig, ljusälskande och mycket konkurrenssvag, halvparasitisk växt som alltid växer tillsammans med ljung Calluna vulgaris. Man kan finna den, ofta ganska rikligt, på sandiga, torra till friska, ogödslade gräs- och örtrika ljungmarker - särskilt måttligt betade kusthedar men även obetade hedfragment och vägkanter. Arten gynnas av bränning och landskapets rikaste lokal finns inom ett militärt skjutfält, där man då och då skyddsbränner den kustnära ljung-/fuktheden. Ljungögontrösten är endast funnen på kulturpåverkad mark, men den kan eventuellt vara ursprunglig i strandnära klipp- och hällmarksterräng med strängar av ljunghedsvegetation. Vid Vänern och Bohuskusten har man funnit den i sådan miljö (Karlsson 1992).

Ahlfvengren (1924) betecknade ljungögontröst som allmän bland ljung, vilket förvisso inte stämmer idag, även om den skulle vara något förbisedd. Artens kraftiga tillbakagång i landskapet kan förklaras av ljunghedarnas beskogning och igenväxning i förening med att bränning och extensivt bete på kvarvarande ljung marker blivit allt ovanligare. Även om hävden återupptas återkommer arten som regel inte eftersom frönas grobarhetstid är kort (Karlsson 1992). Det är angeläget att växtplatser med ljungögontröst skötes på lämpligt satt: ingen gödsling, måttligt kreatursbete eller slåtter samt gärna bränning tidigt på våren.

Konkurrenssvag ört, starkt knuten till ljung och näringsfattiga växtplatser på mineraljord. Den var täml. allm. ”särdeles i norra och västra Närke” (Hartman 1866), en uppfattning som upprepades ännu av Hultén (1971) och Lid (1974). Enl. Karlsson (1993b) fanns då ingen nutida Närkelokal. Senare har ett par bestånd uppdagats.

Gammal bofast art.

Ljungögontröst är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

3 lokaler på 1970-talet.

Sex-sju belagda lokaler, sex tämligen säkra, obelagda angivelser. Alla utom två från 1800-talet, alla utom en från Mälarslätten. Senast säkert sedd 1924. Sommarannuell, atlantisk-subatlantisk växt, förr tämligen jämnt spridd i Götaland och Svealand upp till Mälarområdet (strölokaler i S. Norrland). Utbredningstyp som bofast: S7.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med mer än 75 %. Vid mitten av 1900-talet känd från ca 80 aktuella lokaler och dessförinnan troligen ännu vanligare (jfr Lilja 1870) även om detta är osäkert p.g.a. skiftande taxonomisk behandling. Nationellt rödlistad (VU). För sin överlevnad beroende av kontinuerlig nyetablering av ljung efter återkommande bränning eller hårt slitage.
Kommentar: B, granskare TKa.

Ljungögontröst är konkurrenssvag, hävdberoende och har ljung Calluna vulgaris som värdväxt. Ofta ser man ljungögontröst längs stigar där slitaget gynnar etablering av den ettåriga växten. Betade och tuviga torr- eller friskängar på alvarmark, gamla strandvallar, sandiga betesmarker, ljunghedar och sandgräshedar innanför sanddyner är ställen där den kan växa.

Ljungögontröst är ovanlig på Öland och har minskat tydligt de senaste decennierna. På flera gamla lokaler är den eftersökt utan återfynd; de forna lokalerna är numera ofta ohävdade och igenväxta eller ibland exploaterade. Samtidigt har ljungögontröst hittats på ett par lokaler på Stora Alvaret, äldre fynd från alvarmark saknas med ett undantag. Dagens rikaste förekomst finner man vid Sandbybadet, Högby sn, där arten växer längs de stigar som löper genom ljungheden. Den enda hävd som förekommer är badgästernas tramp på väg ner till stranden, men tydligen är detta tillräckligt. Övriga lokaler hävdas genom bete och i något fall slåtter. Ljungögontröst är ofta fåtalig på sina lokaler och möjligen utgången från en av lokalerna i förteckningen nedan (ej funnen efter år 2000). Växten är svårfunnen genom de små blommorna och den tunna stjälken. Jämfört med Sterner (1986) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Ljungögontröst skiljs från andra ögontröster genom att plantan är mycket spenslig och tunn. Eventuella sidogrenar är kraftigt uppåtriktade dvs. avgår i en tydligt spetsig vinkel. Blommorna är mycket små. De kan vara enfärgat lila eller vita, båda färgformerna finns noterade från Öland. Växten kan möjligen förväxlas med svältfödda exemplar av uddögontröst E. stricta var. stricta som liksom ljungögontröst har kala blad. Men blommorna hos uddögontröst är större, stjälk och sidogrenar kraftigare och sidogrenarnas vinkel mot huvudstammen är inte lika spetsig.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppet på urlakad sand bland ljung på betesmark samt i kanten av en körväg. Johansson (1897) angav ljungögontröst som sällsynt. Sammantaget är ljungögontröst känd från 16 äldre lokaler. Dess bestånd på Gotland decimerades betydligt under 1900-talet, och sedan 1983 har den påträffats bara i Västerhejde och på Fårö. Den verkar nu vara försvunnen från lokalen i Västerhejde, men på Fårö finns den kvar på åtminstone en växtplats. Orsaken till tillbakagången är förmodligen en pågående igenväxning av sandiga utmarker, efter det att betet har upphört.

Ljungögontröst är en liten konkurrenssvag och ljuskrävande art som växer tillsammans med ljung på torr till frisk, sandig, mager jord. Man finner den numera mest vid kusten på hedartad, ljungbevuxen mark, där den för att överleva är beroende av bete eller slitage som håller nere ljungen. När denna sluter sig blir ljungögontrösten hänvisad till stigar och kanter av körvägar. I inlandet, där den förr var vanligare än vid kusten, växte den på magra naturbetesmarker och återfinns fortfarande enstaka gånger på sådana lokaler, men oftast träffar man på den i grusiga eller sandiga skärningar och på glest gräs- och ljungbevuxna kanter av grusvägar. Arten har minskat mycket kraftigt sedan mitten av 1900-talet, mest i inlandet, där de magraste betesmarkerna fått växa igen. Vid kusten, där den ganska ofta finns i naturreservat som betas, har den klarat sig bättre, även om minskningen av antalet lokaler även här varit stor.
Den spensliga växten kan vara svårupptäckt, framför allt i sin violettblommiga form, där den står i kanten av blommande ljungtuvor, och den varierar kraftigt i antal mellan åren, beroende bland annat på nederbörd och markstörning. Arten gynnas starkt av bränder. Där man eldat ris efter röjning, kan ljungögontrösten bilda en tät bård i en ring runt själva eldplatsen i några år, tills ljungen sluter sig igen. Trots att arten alltså är ganska nyckfull i sitt uppträdande, märks det att inte bara antalet lokaler utan även antalet plantor på varje lokal i stort sett fortsätter att minska även där det fortfarande betas, och på flera av de platser där vi funnit den under inventeringen är arten nu utgången.

Ljungögontrösten är liksom sina släktingar en ettårig halvparasit, men tycks parasitera bara på rötter av ljung. Endast på platser där ljungen är skadad genom betning, markslitage eller torka kan plantor utvecklas. Växten finns liksom vanlig ögontröst såväl i betesmarker som på skogsbilvägar. Två av förekomsterna, bl.a. en av de rikaste (Lindbacke utanför Nyköping) ligger i solexponerade sluttningar. Hofberg (1852) betecknar ljungögontrösten som tämligen allmän i Sörmland och arten har minskat starkt under 1900-talet. Minskningen tycks ha varit störst i Stockholms län, där ljungögontröst inte påträffats sedan 1930-talet. Tillbakagången beror säkert på att bete i magra, ljungrika betesmarker upphört eller blivit alltför extensivt.

Europa. I Sverige upp till Stockholmstrakten.