läkevänderot

Gammal bofast art.

1743 Valeriana officinalis L.

This polymorphic species includes taxa which are sometimes incompletely distinguished, such as V. sambucifolia Mik. (syn.: V. excelsa Poir.), marked separately on the map (broken line) and V. salina Pleijel along the coasts of Fennoscandia. The species has been introduced into N. America (probably V. officinalis s. str.).

Läkevänderot är sannolikt ursprunglig i landskapet men den har även odlats i äldre tid och är säkert delvis kulturspridd. Den växer på näringsrik mark av varierande fuktighetsgrad, ofta i anslutning till kustslättens vattendrag men också på starkt kulturpåverkad mark, t ex åkerrenar, väg- och åkerdiken samt igenväxande odlingsmark. I Fjärås finns också ett par växtplatser i rasmarker med naturlig lövskog.

Spridd-tämligen sällsynt i Mälarområdet och på Ö. Mälarslätten; några tämligen säkra ströfynd åtminstone i Ö. Skogslåglandet. I Nedre Bergslagen en bofast parkförekomst. Sydlig; begränsas sannolikt till nämnda område av temperaturklimatskäl. Utbredningstyp: S6.

Intill vår tid ofta förväxlad med V. sambucifolia. Kartan bygger på författarens egna fynd, på herberabieexemplar (från sex lokaler 1855–1916) samt på uppgift från några erfarna florister, som säkert skilde arten från V. sambucifolia.

De ej belagda uppgifterna är osäkra. Vid Rostock är arten ursprungligen odlad.

Delvis rika bestånd av läkevänderot har registrerats på moränkullar och i landvinningar längs Hjälmarstranden och på sjöns öar och skär (Blomberg 1865a, Grevillius 1893a), bl.a. vid Hästnäs i Götlunda där ett bestånd om 100 ² med ca 4 000 stänglar sågs 1977 (Löfgren 1978b).

Läkevänderot och flädervänderot

Perenna, upp till 15 dm höga örter, ofta med under- eller ovanjordiska utlöpare. Motsatta, parflikiga blad med ändsmåblad men inga stipler. Småbladen är rätt tunna, med glest satta tänder, som är trubbiga eller någon gång vassa. Karakteristisk nervatur: liksom ingraverad i den i övrigt helt plana bladytan. Huvudnerven är rak, men övriga nerver bildar ett grovt, oregelbundet nätlikt mönster utan att någonsin riktigt nå bladkanten. Oftast går även små sidonerver ut i tänderna utan att nå själva spetsen. Väl utvecklade blad har oftast 5–12 par någorlunda likstora flikar, eller något större ändsmåblad. Hos unga exemplar och hos utlöparskott, är flikarna få, och ändsmåbladet mer dominerande. Små ex med hela, äggrunda blad, eller med stort, äggrunt ändsmåblad och endast ett ytterligare par små flikar, är vanliga. Dessa känns igen på nervaturen! Blomställning med korsvis motsatta grenar med stödblad under. Blommorna kan först se ut att sitta i flockar, men samlingarna byggs i själva verket upp av allt finare, motsatta skaft. Blommor 5-taliga, små, rosa, med lång kronpip. Frukten har fjäderpensel. Växten har en stark karaktäristisk doft (särskilt som torkad och från rötterna) som upplevs olika. Några tycker den är behaglig, andra vedervärdig (“kattpiss”).
Vänderötterna är oftast allmänna. Flädervänderot är vida spridd, men läkevänderot finns bara i landets södra hälft. De finns på fuktig, näringsrik mark, såsom ängar, kärrdråg, sjö-, å- och havsstränder, strandskog etc, även i fjällen.

Förväxlingsrisk:
Närmast omisskännliga.
Småvänderot (Valeriana dioica) (huvudsakligen södra Götaland) är lägre (max 3 dm) med både flikiga blad och (i rosetten) långskaftade, hela blad.
Flockblomstriga (fam Apiaceae) har strödda blad och blommor i flockar.
Blågull (Polemonium) (2 arter, en vild i delar av Norrbottens län, den andra delvis vild men oftare förvildad i hela landet) har strödda blad med annan nervatur och stora, klocklika, blå eller vita blommor.

Läkevänderot växer på torr–frisk, något näringsrik mark och anses ursprunglig på havsstränder, i fuktigare skogar och kärrängar. Den är vanlig i svagt hävdade ängar, vägrenar, åkerkanter, längs diken och på ruderatmarker.

Utbredningen är jämn över hela Öland utom i Bödas barrskogar där den nästan helt saknas. På Stora Alvaret växer läkevänderot i fuktängar och i kanten av skogsdungar. Läkevänderot har gynnats av den igenväxning som skett av landskapet under det senaste halva seklet och missgynnas om hävden är alltför hård.

Bladformen hos läkevänderot kan variera en del vilket medförde att många belägg samlades in under första halvan av 1900-talet. En del av dem är granskade av Anfred Pedersen och bestämda till Valeriana officinalis var. tenuifolia.

Läkevänderot har länge använts inom medicinen vilket artepitetet officinalis visar på (officina = verkstad, apotek). Hela växten luktar speciellt vilket attraherar katter medan de flesta människor skyr doften. Främst jordstam och rot innehåller ämnen som påverkar det centrala nervsystemet. Växten har länge använts vid insomningssvårigheter och lättare orostillstånd. Modern forskning har bland annat visat att signalsubstansen GABA ökar vid tillförsel av vänderot (Bohlin m.fl. 2013). Än idag försäljs preparat som innehåller vänderot på svenska apotek.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Frisk till fuktig mark: fuktig skogsmark, skogskärr, skogsbryn, myrkanter, strandängar, vägkanter och diken; även ängen (helst i delar som inte slåtterhävdas hårt), åkerkanter och grustag. Arten är även funnen i en karstspricka, i ett trädgårdsland, på en skräphög och på en jordtipp. Johansson (1897) betecknade arten som ”Allm.”. Detsamma gäller i dag.

Läkevänderot växer på frisk, näringsrik jord, ofta med skalinslag, i lundar och skogsbryn samt mer öppet i betesmark, på strandängar, vägkanter och banvallar. I rent skalgrus växer arten i dag i de stora skalbankarna kring Uddevalla, framför allt i Bräcke där den samlades av Th O B N Krok redan 1855, belägg i S.