kvastfibbla

Ett par tillfälliga förekomster av en fibbla som är vanlig på torra ståndorter i östra och mellersta Sverige.

Tycks först ha publicerats i HARTMAN flora 1858 såsom H. nestleri (Västmanland). - Tämligen allmän.

1899 Hieracium, the group Stiptolepidea Om.

This large group of species (agamotaxa) mainly occurs in N., C. and E. Europe.

Gammal bofast art.

Mer krävande på underlaget än P. officinarum, men ibland på samma lokaler som denna. Mest i områden med basiskt underlag.

(Hieracium sect. Stiptolepidea)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: okänt då underarten tidigare ofta förbigåtts.
Kommentar: B, granskare TTy och KAO. Huvudelen av materialet tillhör styvhårig kvastfibbla P. c. var. cymosa men övergångsformer mot mjukhårig kvastfibbla P. c. var. pubescens förekommer också medan däremot typiska former av den senare är mycket sällsynta och under inventeringen endast samlade i Hästveda, Vånga och Oderljunga.

Kvastfibbla växer på torr–frisk, gärna sandig–grusig mark som är betad, ohävdad eller sällsynt slåttad. Lokalerna kan vara kalkfattiga (ljunghed) men även extremt kalkrika (grusalvar). Kvastfibbla växer på torrängar, i vägrenar och glesare skogar. Klapperstensvallar, högar med skrotsten och rödfyr är andra ställen där den är noterad. Påfallande ofta är den funnen i åkerkanter och på trädor. Kvastfibbla ses sällan i uttalade ruderatmiljöer men är funnen på kanten av bevattningsdammar, i gamla sandtag och stenbrott. Flera fynd är gjorda utmed sandiga banvallar. Sällsynt är den funnen i grusalvar och sprickrik kalksten.

Kvastfibbla är vanlig i Mittlandet, utmed västra landborgen och västra stenkusten. Den är ovanlig på Stora Alvaret och i östra sjömarken. På sydöstra Öland är den sparsam, ett mönster som återkommer hos andra arter som mest växer på sandig–grusig mark. Eftersom taxonomin har skiftat över tid går det inte att dra några slutsatser om eventuella ändringar i utbredningsmönster eller beståndens täthet.

Kvastfibbla har blommor med gula märken som är samlade flocklikt i toppen av stjälken; stjälkbladen är 1–5 till antalet. Utlöpare saknas eller är mycket korta, rosettbladen är gröna och undertill mer eller mindre stjärnhåriga. Den kan delas in i varieteterna styvhårig kvastfibbla var. cymosa och mjukhårig kvastfibbla var. pubescens. Styvhårig kvastfibbla har holkfjäll med många långa, ljusa borsthår, få glandelhår (gula eller svarta) och mer eller mindre rikligt med stjärnhår. Bladovansidan har styva hår, 2–5 mm långa. Mjukhårig kvastfibbla har holkfjäll med få, mörka borsthår som endast är kort vitspetsade, täta och mörka glandelhår, stjärnhår saknas i princip. Bladen har mjuka och kortare hår (0,8–1,3 mm). Mellanformer är vanliga (Tyler 2001 & 2017 a). Av fynden är ca 80 % bestämda till varietet och 2/3 är då bedömda som styvhårig kvastfibbla och 1/3 som mjukhårig kvastfibbla. Styvhårig kvastfibbla anges som vanligare i sydöstra Sverige medan mjukhårig kvastfibbla är mer jämnt fördelad över landet och endast sällsynt i sydvästra Götaland och fjälltrakterna.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr miljö: torrängar, hällmark samt gles hällmarksskog; även väg-, dikes- och åkerkanter, hyggen och beten. Två varieteter är företrädda på Gotland: styvhårig kvastfibbla var. cymosa och mjukhårig kvastfibbla var. pubescens. Under våra inventeringar registrerades bara underarten kvastfibbla, inte varieteterna. I provrutorna var var. cymosa vanligare (åtta rutor) än var. pubescens (två rutor), men materialet är för litet för att dra några säkra slutsatser ur.

En mellanform till vätfibbla ssp. gotlandica har samlats vid Angelbos i Lärbro 1892 (KJ i LD det. T. Tyler 2005).

Under inventeringen noterades kvastfibblor som grupp. De har påträffats i torr, öppen gräsmark, naturbeten, hällmark och bergbranter, samt på vägkanter, banvallar och grusplaner. Först under de senare åren har Torbjörn Tyler granskat de få belägg vi tagit och delat upp dem på varieteterna styvhårig kvastfibbla var. cymosa och mjukhårig kvastfibbla var. pubescens. (se dessa)

Kvastfibbla förekommer över hela landet utom längst i norr och i sydväst. Den kan variera mycket i utseende och tidigare urskildes en mängd småarter. Från Hälsingland finns knappt 20 sådana noterade. Numera anses denna uppdelning ej meningsfull, men enligt Tyler (2001) kan man acceptera ett par varieteter som skiljer sig åt vad gäller mängd och typ av hår på blad och holkar. Styvhårig kvastfibbla, P. cymosa var. cymosa, har tilltryckta styva hår på bladen och täta, långa hår på holkfjällen medan mjukhårig kvastfibbla, P. cymosa var. pubescens har mjukare, kortare hår på bladen och nästan saknar hår på holkfjällen. De är dock inte klart åtskilda och mellanformer är vanliga. I Hälsingland är mjukhårig kvastfibbla vanligast. Av 68 insamlingar (från västra och norra Hälsingland), som är bestämda till varietet av Tyler, är 51 mjukhårig kvastfibbla, bara 5 styvhårig kvastfibbla och resten mellanformer.
Under landskapsinventeringen noterades växten bara som kvastfibbla, Hieracium grupp Stiptolepidea, utan uppdelning på underarter eller varieteter.
Kvastfibbla växer på torr till frisk mark, i allmänhet öppet. Påträffas i gräsmarker, på vägkanter, grusplaner, åkerrenar, fäbodvallar, i beteshagar samt i ängsrester och skogsbryn.