kvanne

Se strandkvanne Angelica archangelica subsp. littoralis

Se fjällkvanne Angelica archangelica subsp. archangelica och strandkvanne Angelica archangelica subsp. littoralis

Se fjällkvanne Angelica archangelica subsp. archangelica och strandkvanne Angelica archangelica subsp. littoralis

Se strandkvanne Angelica archangelica subsp. littoralis

Se fjällkvanne Angelica archangelica subsp. archangelica.

Det är osäkert huruvida den ena eller båda Angelica-arterna odlades i Närke och/eller salufördes på apoteken. Kvanne odlades möjligen som köksväxt i Lerbäck (Sahlstedt ms 1825, Robson 1833, jfr Nyman 1867) och användes som magmedicin (Harbe 1950). Den nämndes från Örebro apotek 1736 (Gentz 1949). ”Dä köpte di på abbeteke å ga åt kona, dä heter Anjelika” (ÖLM). Samzelius (1760, ms 1758) ansåg att det var strätta som apotekfördes, se denna.

Gammal bofast art.

Se även fjällkvanne Angelica archangelica subsp. archangelica och strandkvanne Angelica archangelica subsp. littoralis.

Monokarp perenn ört. Grov, ihålig, 5–12 dm hög stängel som är kal högst upp. Doftar aromatiskt när den bryts (”klosterlikör”). Blad trekantiga, ljusgröna, dubbelt parbladigt sammansatta, med avlångt äggrunda flikar som har grovt och oregelbundet sågad kant. Stjälkbladen har vid, öppen slida på skaftet. Stora, klotrunda flockar med många strålar som är kala. Blommor gulgröna. Saknar allmänt svepe, men har enskilt svepe. 5–6 mm lång, oval, plattad frukt med ribbor.
Kvanne är allmän i större delen av fjällen (lucka i mitten) på frisk eller fuktig ängsmark, snölegemark, stränder, strandängar, snårskog, bymarker, etc. Den förekommer också längs vissa älvar och på havsstränder (ej hela kusten).

Förväxlingsrisk:
Karakteristisk, men flockblomstriga växter förväxlas lätt av oerfarna.
Strätta (Angelica sylvestris) är finhårig på både övre delen av stängeln (titta närmast flocken) och på strålar. Den har välvda, ej klotformigaflockar (inga strålar nedåt), vita blommor, småblad med finare, rätt jämn tandning och saknar kvannens typiska doft.
Kirskål (Aegopodium podagraria) (hela Sverige, men sällsynt i norra Norrlands inland) växer i täta bestånd (har jordstam), mindre blad som oftast är delade i 3 grupper om 3 småblad, inga svepen och vita flockar.
Piploka (Pleurospermum austriacum) (sällsynt i Östergötland) har rikbladig stängel och allmänt svepe.
Strandloka (Ligusticum scoticum) (rätt sällsynt på havsstrand på Västkusten och Uppland–Ångermanland) är oftast 2–5 dm hög, har nedtill röd stängel, blad delade i 3 grupper om 3 köttiga småblad, och har allmänt och enskilt svepe. Luktar illa.
Sprängört (Cicuta virosa) är ej särskilt lik, men är liksom kvanne vanlig “i vilda naturen” (saknas i fjällen). Den har mycket långsträckta småblad.

Status: gammal och bofast men åtminstone fordom även odlad som grönsak och förvildad (gäller fjällkvanne A. a. subsp. archangelica).
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt färre (ca 75) rutor vid förra inventeringen och från den perioden saknas uppgifter från bland annat Bjärehalvön.
Kommentar: såväl strandkvanne A. a. subsp. litoralis som fjällkvanne A. a. subsp. archangelica förekommer i landskapet men den senare har först i allra senaste tid uppmärksammats och underarterna har ej urskilts under inventeringen. Enligt äldre belägg granskade av LFg har de bägge underarterna varit ungefär lika vanliga och haft ungefär samma utbredning i landskapet, men även mellanformer mellan underarterna är vanliga.

Kvanne växer på ohävdade, steniga–grusiga havsstränder eller klapperstensvallar nära havet. Vid ett tillfälle är den funnen på rötslam vid Mörbylånga reningsverk.

Kvanne förekommer som tidigare främst längs Ölands västra kust, från Byxelkrok i Böda sn och vidare söderut till Köpingsvik. När Ölandsbron reparerades togs piren vid Möllstorps läge, Algutsrum sn, i bruk. Kvanne dök då 2007 upp på den steniga stranden och höll sig kvar till åtminstone 2019. En viss ökning av antalet lokaler har skett längs Ölands västra kust medan de fåtaliga äldre lokalerna på nordöstra kusten inte har återfunnits. Ingen skillnad jämfört med Sterner (1986) ses i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kvanne företräds på Öland av två underarter: strandkvanne subsp. littoralis och fjällkvanne subsp. archangelica, ibland förekommer mellanformer. Strandkvanne kännetecknas av att den har en skarp lukt och smak, plantan är blågrön, stjälk och bladskaft hårda och svåra att pressa samman, yttersta småbladet avrundat, det enskilda svepet endast 2,5–5 mm långt, kronblad vita–grönvita, delfrukt 5–6,5 mm lång där de mellersta åsarna är trubbigt avrundade. Fjällkvanne har en tydlig aromatisk doft och smak, plantan är inte blågrön, stjälk och bladskaft lätta att trycka ihop (syns på pressade belägg), yttersta småbladet utdraget, det enskilda svepet 4–18 mm långt (av samma längd som blomskaftet), kronblad gröngråa, delfrukt 6–9 mm lång där samtliga åsar är vassa (Jonsell & Karlsson 2010). I de fall under inventeringen där det varit möjligt att granska belägg har det rört sig om underarten strandkvanne.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Grusiga eller steniga havsstränder, även i sandstensområdet på Sudret. En uppgift avser ett enstaka exemplar på en sanddyn. Oftast finns bara några exemplar på en lokal, men ibland växer arten rikligt (se nedan). Englund (1942 s. 87) skriver att på ungefär hälften av hans 36 lokaler växte en eller högst två individ, i några fall blott groddplantor.

Johansson (1897) redovisade mycket få uppgifter: bara stranden vid Lummelunds bruk och Langhammars på Fårö (utöver en utgången lokal i Visby och primärlokalen vid Marpesholm i Fårö, där den ej återfunnits). Under 1900-talets första hälft ökade kvanne markant. Dagens utbredning är påfallande lik den som Englund redovisade 1942, men ett par lokaler på östra Gotland har tillkommit: Östergarn och Boge.

Två underarter är kända från Gotland: fjällkvanne ssp. archangelica och strandkvanne ssp. litoralis; fjällkvanne bara genom två äldre belägg. I våra inventeringar har vi trott att strandkvanne var den enda underarten på Gotland. Det finns alltså en viss risk för att fjällkvanne har blivit förbisedd, men vi tror att alla aktuella uppgifter om arten avser underarten strandkvanne.

Arten uppges från Skarvsjön i Hille av den unge Carl Johan Hartman och CO Östling i ett manuskript 1810. Eftersom uppgiften är mycket osannolik och aldrig återkommer i senare källor har vi utgått från att den är felaktig. Fynd av kvanne vid kusten har vid ett par tillfällen meddelats projektet men aldrig kunnat bekräftas.