kungsängslilja

Betad fuktäng. - 1 (1).

Kungsängslilja är en prydnadsväxt som i Halland är funnen både tillfälligt och varaktigt förvildad. Arten härstammar från västra, mellersta och södra Europa samt Kaukasus. I Sverige är den känd som förvildad sedan 1745.

Prydnadsväxt, förvildad i Sverige sedan 1700-talet.

Ny bofast art. 

140 Fritillaria meleagris L.

This species originates from the southern part of its present distribution area. It was introduced to Scandinavia during the 18th century. It has occasionally escaped from cultivations, int. al. from the Linnaeus' Garden in Uppsala. According to Fl. Eur. 5/1980, p. 31, there are two subspecies, viz. one lowland subsp. meleagris and one highland subsp. burnatii (Planch.) Rix in the Alps; cf. also Hegi Il (2nd ed.), p. 303. The closely related F. meleagroides Patrin in W. Asia is also tentatively mapped.

Spridda uppgifter från Mälarslätten och Sala. En kartprick hos HULTÉN (1950, 1971), avseende trakten av Råsvalen, har inte kunnat identifieras. Bofast nu mycket sällsynt i Mälarområdet. Utbredningens samband med klimatförhållanden ej tillräckligt känt. Tydlig överensstämmelse finns mellan fyndområdet och området med storgårdskultur, där arten tidigare och i större omfattning odlats än på andra håll. Utbredningstyp (som bofast): S2 (fdS11?).

Kungsängslilja är ursprunglig i västra, mellersta och södra Europa. Den har odlats som prydnadsväxt sedan mycket länge, i Mellansverige åtminstone sedan 1600-talet. I Småland verkar den dock inte vara särskilt gammal i kultur. Den påträffas kvarstående och självsådd i och vid gamla trädgårdar och förvildas ibland på fuktig gräsmark.

Kungsängslilja anses ursprunglig i delar av Europa, från norra delarna av Balkan till södra England. I Sverige har den lång tradition och odlades redan under 1600-talet. Kungsängslilja är Upplands landskapsblomma. På Öland har den inte varit lika populär i odling, den föredrar lite friskare–fuktigare marker än de som normalt erbjuds i våra trädgårdar. De få aktuella fynden utgörs av mindre förekomster i snårmarker med tippat trädgårdsavfall. På någon lokal har den längre kontinuitet vid en gammal bosättning och bedöms som bofast i landskapet.

Kulturflykting och kvarstående, bofast.

Förvildad, bofast. Odlad, dels kvarstående på ödetomter, dels förvildad till fuktiga ängsmiljöer nära trädgårdar. Både vitblommiga och rödblommiga kungsängsliljor förekommer. På lokalerna i När och Klinte finns även plantor med fyllda, vita blommor. För artens historik på Gotland se Johansson (1998).

Odlad prydnadsväxt från södra och centrala Europa, tillfälligt och på en plats förr varaktigt förvildad. 

I Sörmland är kungsängsliljan numera oftast utplanterad och delvis självsådd i parkgräsmattor och kring villatomter. Under 1800-talet växte den fullständigt förvildad på fuktiga slåtterängar på några platser i landskapet, men den har nu försvunnit från de flesta sådana lokaler genom uppodling och igenväxning. Vid Sandemar i Österhaninge finns den dock ännu i tiotusentals exemplar, dels på tuviga, betade strandängar vid havet, dels i fuktig alskog. Även några andra lokaler verkar vara kvarlevor från tidigare ängsförekomster, exempelvis vid Magda i Näshulta.

Kungsängsliljan är ursprunglig i Mellan- och Sydeuropa samt Kaukasus, på förekomster längre norrut troligen förvildad från odling. På Uppsala Kungäng växte den ”utomordentligt ymnigt” på Linnés tid, antagligen förvildad från den dåvarande botaniska trädgården, där man vet att den odlades under 1600-talet i både röd- och vitblommiga former (Sernander 1948). 
Kungsängsliljans ursprungliga miljö är fuktängar, där högvuxen vegetation och alltför kraftig tuvbildning hålls nere genom bete eller slåtter. Den växer även i fuktiga lundar, mest i anslutning till fuktängsförekomster. Vid Norsviken i Roslags-Bro spridd på havsstränder, se Ekman & Ekman (1997). Spridningen utefter vattendragen sker med vattenspridda frön.
Förändring - 7 %. – Kungsängliljan har minskat något i Uppsalaområdet, antagligen på grund av att många fuktängar inte längre hävdas genom slåtter och bete och då övergår till att bli tuviga med starrarter och högvuxna gräs för att senare växa igen med buskar och träd. Däremot har den ökat i andra delar av landskapet, antagligen därför att den odlas som prydnadsväxt och förvildats till lämpliga ståndorter.