krypbjörnbär (sektionen)

Gruppen krypbjörnbär anses ha uppkommit genom hybridisering mellan äkta björnbär och blåhallon eller hallon. De är i likhet med de äkta björnbären apomiktiska. De många småarterna har inte lika distinkta karaktärer som de äkta björnbären och är därför svårare att hålla isär. Dessutom förekommer det hybrider både mellan hallon och krypbjörnbär och mellan blåhallon och krypbjörnbär, som båda har påträffats i Bohuslän. Det är dock ännu inte utrett med vilka krypbjörnsarter dessa hybrider har uppstått. I början av inventeringen noterade vi krypbjörnbär endast som grupp, men senare införde vi beläggstvång på dem och har på så sätt någorlunda kartlagt dem.
Krypbjörnbären växer på öppna, solvarma lokaler såväl i gräsmarker som i rasbranter, vid bergrötter och i skogsbryn, där de kan bilda omfattande snår. Växtplatserna skiljer sig inte mycket åt, däremot är utbredningen olika för de olika arterna. Alla är de kustbundna och de flesta är vanligast i södra hälften av landskapet. Ofta har de klen fruktsättning och bären är i regel små och smakar inte lika bra som hos de äkta björnbären.

Leffler 1866.

[Publicerad från Nora: Hammarby av Iverus (1877): se anmärkning inom klammer under R. nessensis.]

I komplexet ingår för Hallands del 11 mer eller mindre svåravgränsade enheter, vilka vi under inventeringen inte har urskilt. Den första art som publicerades var hasselbjörnbär R. wahlbergii från Släp Skörvalla (Lindeberg 1850).

Krypbjörnbär bildar täta snår i klippterräng, lövblandskogar, bryn, naturbetesmarker, vid åstränder samt på åker- och vägrenar.

Regional- och lokalarter inom krypbjörnbären

Rubus allanderi (R. centiformis var. mortensenii pro parte). Regionalart; ej giltigt beskriven (jfr. Hylander 1958a).

 Rubus carlscronensis (R. ambifarius var. aureolus). Lokalart från Tjurkö; ej giltigt beskriven (jfr. Hylander 1958a).

Rubus internatus (R. fioniae var. benefixus × centiformis var. mortensenii). Regionalart; ej giltigt beskriven (jfr. Hylander 1958a)

Status: se under ingående arter.
Förändring och hot: osäkert till följd av inkonsekvent taxonomisk behandling.
Kommentar: komplex av apomiktiska arter som delvis är svåra att skilja åt. I Skåne finns följande 18 arter representerade samt ett antal obeskrivna taxa med mycket inskränkt utbredning. Flera av arterna är oklart avgränsade och kontroversiella, och några är ännu ej beskrivna. Bilder på och beskrivning av alla former finns på nätet på <http://www.teokem.lu.se/~ulf/Rubus_html>. Hithörande arter har samlats flitigt av flera inventerare men det är specialinsatser av framför allt GWt som gjort att vår kunskap om dessa arters utbredning i dag är relativt god. Arterna är ofta mycket svåra att bestämma, speciellt på ofullständigt pressat material. Därför gjordes en del felaktiga bestämningar i början av projektet, varav ett flertal har publicerats i Lunds botaniska förenings medlemsblad (R. cyclomorphus, R. dissimulans, R. eluxatus, R. hylanderi, R. suecicus, R. tiliaster, R. walsemanii). Dessa korrigeras (indirekt) nedan. Efter insamling av rikligare material, studier i fält och flitig brevväxling mellan inblandade experter har felen i dessa fall rättats till.

Krypbjörnbären väljer gärna öppna, varma växtplatser och trivs i kustens närhet. Oftast förekommer de på åkerholmar samt åker- och vägkanter, vid stenmurar och rösen, på stenig betesmark, i snårkanter och lövskogsbryn. Inåt land växer de särskilt i närheten av stränder. I skugga brukar exemplaren bli svaga med dålig blomning och fruktsättning som följd. – Krypbjörnbären gynnas starkt av igenväxningen och kan på kort tid bilda ogenomträngliga snår på övergivna åkrar och betesmarker.
Rubus allanderi beskrevs från trakten av Karlskrona av Hylander (1958), men namnet är ogiltigt eftersom beskrivningen saknar uppgift om typexemplar. Under 2003–2006 har TsB påträffat en okänd art som starkt påminner om R. allanderi på åtta platser i Kalmar Kalmar. Bland annat finns flera bestånd vid Jutnabben, både norr och söder om Ölandsbron (t.ex. vid 4G6g 4244) och söder om korsningen Tallhagsvägen/Jägarevägen (t.ex. vid 4G6g 4436). Om buskarna i Kalmar visar sig vara identiska med R. allanderi bör arten publiceras giltigt.

Under inventeringen har krypbjörnbären registrerats som grupp och redovisas här som sådan. Ett par inventerare fattade dock intresse för krypbjörnbären, och under 2000-talet har Tomas Burén ägnat sig intensivt åt gruppen, särskilt i södra Kalmar län. För att ge en uppfattning om kunskapsläget på artnivå redovisas deras uppgifter här tillsammans med sådana ur litteratur och herbarier. Materialet i svenska herbarier har reviderats inom ramen för projektet Flora Nordica, främst av Anfred Pedersen, Vordingborg.

Krypbjörnbär är ett samlingsnamn för de arter som uppstått genom korsningar mellan olika arter av äkta björnbär och blåhallon eller hallon. Generellt föredrar krypbjörnbär relativt näringsrika och soliga miljöer och de växer därför ofta i vägrenar, åkerkanter och i diverse brynmiljöer. Öland har en fattigare krypbjörnbärsflora än den närliggande Smålands- och Blekingekusten. Det finns förmodligen flera förklaringar till detta. För det första finns det stora ytor, till exempel på alvaren, som saknar lämpliga växtplatser för krypbjörnbär. För det andra verkar vissa arter föredra mindre kalkrik mark. Slutligen blir fastlandets krypbjörnbärsflora artfattigare i höjd med Kalmar. Om det beror på klimatiska faktorer kan det förklara varför en del arter saknas på norra Öland.

Krypbjörnbären har ansetts besvärliga att artbestämma. Sterner (1938) redovisar bara belägg som bestämts av dåtidens experter på området. Därefter avtog intresset för krypbjörnbär under några decennier och i Sterner (1986) redovisas krypbjörnbären bara kollektivt. Detta innebär att det är svårt att bedöma förändringar i utbredning och frekvens. Helt klart är att de flesta arter finns kvar i de områden där Rikard Sterner hittade dem och vi tror i varje fall inte att någon art har blivit påtagligt ovanligare på Öland sedan Sterner (1938), flera kan i stället ha ökat. Det var Göran Wendt och Tomas Burén som startade de moderna studierna av krypbjörnbär på Öland och några andra inventerare har bidragit med många uppgifter. Fortfarande är dock kunskapen om de olika arternas utbredning något ofullständig och vissa områden är inte så välinventerade.