krutbrännare

Gammal bofast art, nu utgången.

572 Orchis ustulata L.

This calciphilous species occurs mainly in W., C. and E. Europe. However, it is rare in parts of the hatched area in the east. It is reported to be extinct in several localities, for instance in Denmark, E.C. Sweden and partly Scania. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 109.

Orchis ustulata
Den kalkfordrande krutbrännaren är ganska vanlig på Öland och Gotland och var tidigare spridd i Skåne, där den växer i låg, frisk eller måttligt torr gräsmark. I övrigt finns några få, troligen tillfälliga fynd i östra Sverige; till dessa får även den småländska förekomsten räknas.

Krutbrännare växer solöppet på torr–frisk, kalkrik och välhävdad mark, gärna med sandblandad jord. Orkidén är vanligt förekommande på de betade torrängsryggar av stäppartad karaktär som man finner på Stora Alvaret. Någon gång ses den i grusalvar, karster eller sprickrika kalkstensplatåer med tunt jordtäcke. Inom Mittlandet växer krutbrännare på de mindre fragment med torrängar som ofta finns insprängda i lövskogen. I sjömarken är det gamla strandvallar eller tuvor i fuktängen som erbjuder lämpliga växtmiljöer. Slåtterängar, vägrenar och åkerkanter kan också hysa växten.

Krutbrännare är vanlig på Öland där lämpliga miljöer erbjuds. Det är tydligt att den undviker de ganska kalkfattiga områdena som barrskogarna längst i norr, Böda och Högby sn. Även inom de stora, sandiga isälvsfälten exempelvis vid Köping tall saknas orkidén. Söder om Borgholm går den knappast väster om väg 136, ett mönster som gäller många andra arter knutna till kalkrika marker. Troligen har en del gamla lokaler försvunnit men krutbrännare klarar sig bra på dagens Öland så länge de många naturbetesmarkerna fortsätter att hävdas på ett lämpligt sätt och ingen tillförsel av näringsämnen sker. Jämfört med Sterner (1938) ses ändå en viss minskning i statistiska analyser (Frescalo).

Sällsynt kan krutbrännare sakna det rödsvarta pigmentet högst upp i blomaxet. Blommorna kan då vara helvita frånsett enstaka små, röda prickar. Ibland är blomaxet upptill ljust gulgrönt eller blekt laxrosa.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Krutbrännare växer oftast kustnära. Den ses mest på torr betesmark, men även i friska ängen. I dessa biotoper är den starkt kulturberoende. Här blommar den redan under andra halvan av maj, men blomningen kan fortgå in i juni på fuktiga lokaler. Krutbrännare har också etablerat sig i det inre av Gotland, här oftast på sandtäckta hällar och grusiga alvarmarker, och på detta slags växtplatser är den inte beroende av hävd. Här blommar den oftast något senare, i juni månad, undantagsvis in i juli. Krutbrännare bedömdes av Johansson (1897) som tämligen allmän, och den bedömningen kvarstår i dag.

En vit form med gräddgul topp förekommer sällsynt (Rosvall 1976), t.ex. i Vamlingbo 1972, Hamra 1980 och 1984 samt Eksta 1980 (Larsson 1984).

Ett tidigare tillfälligt fynd. Svensk nordgräns. 
Krutbrännaren är rätt vanlig på Öland och Gotland, sällsynt i Skåne, därutöver finns några tillfälliga fynd i sydöstra Sverige. Det är fullt möjligt med en fjärrspridning av de lätta fröna från t.ex. Gotland. Det enda påträffade exemplaret insamlades och belägget kom först att hamna i Östermalms läroverks herbarium (Östra Real) och sedermera i Naturhistoriska Riksmuseets samlingar (S), där det ännu finns bevarat.