
kösa
Apera spica-venti
kösa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

kösa är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- kösa




Inga nycklar finns för detta taxon.
Härjedalens kärlväxtflora
Det finns tre uppgifter om kösa i Birgers Härjedalsflora (1908a): Sjöstrand (1833) noterade arten i Hede: Hedeviken (17D 4h). Två lokaler fanns i Lillhärdal: Sunnanå (EN) och Åkersberg (SB i S), båda helt nära kyrkbyn. Den växte där som åkerogräs. En något senare uppgift är också från Lillhärdals kyrkby: 1911, N. Nilsson i S och UPS.
Atlas of North European vascular plants
329 Apera spica-venti (L.) Beauv.
This species is mainly restricted to Europe and parts of Asia. It has been spread in the rural landscape towards the north of Europe. It is now less frequent than earlier. It has been introduced into N. America (probably more than indicated on the map) and into New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 49.
Hallands Flora
Åkerkösa är en gammal, kulturberoende art. Det ettåriga gräset växer främst, och ofta mycket rikligt, i sandiga sädes- och trädesåkrar. Ibland finner man också små, tillfälliga förekomster vid gödselstäder, i grustag, på vägkanter samt vid hamnar och på stationsområden. Tydligen innehåller många åkerjordar fortfarande stora fröreserver, eftersom modernt utsäde genomgår effektiv frörensning.
Närkes flora
Sandjordsgynnat, svårt åkerogräs (Lyttkens 1885), på stark tillbakagång och mestadels bortsprutat. Det var mycket sälls. i Mellansvenska myrodlingar i säd på torvjord (Tolf 1903).
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Ångermanlands flora
Senast sedd på 1930-eller 1940-talet. - 8 (8).
Flora över Dal
Myrin 1832.
Västmanlands Flora
I praktiken utdöd - dock genom speciella omständigheter ett återfynd på Mälarslätten 1977. Kan ha varit vanlig på Mälarslätten fram till sekelskiftet; allmän i Västeråstrakten enligt Åkerman manuskript 1846 och TROILIUS (1860). Däremot knappast i Bergslagen, varifrån ingen lokal anförs hos HISINGER (1831) och endast två i Ohlsson manuskript 1863. Tyngdpunkten i utbredningen har i Sverige varit sydlig, varför klimatet måhända medverkade till den lägre frekvensen N-ut. Trolig utbredningstyp: fdS2.
Floran i Skåne.
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %, men ännu på många håll ett svårbekämpat åkerogräs.
Smålands flora
Åkerkösa
Kösa är ett åkerogräs som föredrar höstsådda grödor och torr, sandig jord. Arten var tidigare vanlig i hela Småland (Scheutz 1864), och ännu i 1920-talets början var den trivial på höglandet (Hård 1924). Den kunde då även anträffas i kålgårdar och andra odlingar samt i gårdsmiljö, t.ex. på torvtak. I vår tid är den visserligen fortfarande vanlig som åkerogräs på kustslätten i södra Småland men mycket sällsynt i övrigt. Numera finner man den också ibland som gräsfröinkomling i slänterna av nyanlagda vägar.
Den viktigaste orsaken till tillbakagången är troligen den starka minskningen av årligen plöjd åkermark på sandjordar i inlandet. Bidragande till att arten håller sig kvar på kustslätten kanske också kan vara ett gynnsamt klimat med långa varma höstar, vilket gör att de övervintrande plantorna hinner växa sig större och blir mera konkurrenskraftiga.
Arten uppträdde år 2004 i massor på åkrar i Klämmestorpsområdet i västra Jönköping Jönköping (HT, MgE m.fl.) men försvann snabbt igen.
Ölands flora
Kösa växer solöppet på torr och sandig mark. Det är ett ettårigt, oftast höstgroende gräs, starkt kulturgynnat med utbredning främst i södra Sverige upp till Svealand. På Öland anträffar man kösa som ogräs i åkermark, helst sandig sådan, men sekundärt också i andra sandiga miljöer som trädor, vägkanter, grus- och ladugårdsplaner, nyanlagd cykelväg och ruderatmarker (gamla sandtag och tippade grushögar). Förr växte arten främst i höstråg, en gröda man idag ser alltmer sällan. På dagens Öland finner man kösa främst i höstsådda åkrar med korn eller vete; ibland i grödor som raps, fodermajs, jordgubbar och potatis. Rikard Sterner fann kösa utmed banvallar och i hamnar, liknande lokaler har inte noterats under den aktuella inventeringen.
Kösa är spridd över hela Öland men varierar starkt i både utbredning och antal mellan åren beroende på odling, markanvändning och bekämpning. Av lätt förstådda orsaker saknas arten helt på Stora Alvaret med undantag för ett fynd vid alvarbyn Ekelunda, Sandby sn. Längst uppe i norr, Böda sn, är det också glest med fynden. Kösa var mer allmän förr och redan i Sterner (1986) kan man läsa: "numera väl något tyglad av bättre markkultur och utsäde, men än i dag svårutrotat och ofta ymnigt ogräs." Dagens tätt sådda och välgödslade åkrar passar kösa dåligt varför minskningen fortgått till våra dagar. Trots detta håller arten sina ställningar på ön, mycket tack vare sin rika fröproduktion och förmåga att snabbt kolonisera störda miljöer. I grödor som fodermajs hinner kösa bilda frön i tid innan skörden.
Artnamnet spica-venti kommer av latinets spica (ax) och ventus (vind), vilket syftar på den yviga vippan med sina långa borst. Det svenska namnet kösa är enligt Linné (1755) ett uppländskt namn på arten.
Gammal kulturföljeslagare, bofast.
Gotlands flora
Gammal kulturföljeslagare.
Ogräs i åkrar främst med råg, korn och raps samt i trädor, även på soptippar och jordhögar, någon gång på sandfält. Enligt Johansson (1897) allmän. Arten minskade alltså, liksom de flesta åkerogräs, under 1900-talet. Den uppträder fortfarande inte så sällan i mycket stora bestånd i enstaka sädesfält.
Bohusläns Flora
Åkerkösa är och har framför allt varit ett besvärligt åkerogräs, mest i höstsäd på sandhaltig jord. Den har minskat mycket starkt sedan förra inventeringen, men har dröjt sig kvar framför allt i Skredsviks socken, där den enligt lantbrukare kommit ut på åkrarna med utsäde från Gullmarsbergs säteri. Arten har också påträffats tillfälligt på vägkanter och grusplaner.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Kösan är ett ettårigt ogräs i åkrar, främst sandiga och moiga, men lokalt även på lera. Genom fröspill dyker den upp på skräpmark och ladugårdsbackar. Numera förekommer den ibland även som inkommen med utländskt gräsfrö i nysådda vägrenar. Kösan är höstgroende, och påträffas därför främst bland råg men också bland höstvete. På 1800-talet var den allmän (Hofberg 1852) eller tämligen allmän (Thedenius 1871). Sedan dess har den minskat starkt på många håll. Den var t.ex. allmän i Bogsta socken på 1880-talet (Lindström 1892) men kunde ej alls återfinnas där 1989 (HEW). Enligt Malmgren (1982) är kösan numera helt försvunnen från Västmanland. Även i Sörmland har nyspridningen i åkrar säkert i stort sett upphört med den moderna utsädesrensningen och förmodligen har kösan minskat. Liksom flyghavren håller den dock ännu stånd på många av sina gamla lokaler, främst på sandmark. Den hinner så sig före skörden och på så sätt bygger den upp stora fröreserver i åkermarken. I Sörmland är kösan ännu lokalt ett livskraftigt och svårutrotat ogräs på sandig mark och på högsommaren kan man på sina håll, t.ex. i trakterna väster och nordväst om Nyköping, eller i Österhaninge se rågåkrarna stå rödbruna av kösans skira vippor.
Upplands flora
Kösa växer som åkerogräs, speciellt på sandjord. Den förekommer även mer eller mindre tillfälligt på vägkanter och vägslänter, dit den oftast kommit med insått gräsfrö.
Förändring - 78 %. – Kösa har haft en kraftig nedgång sedan början av 1900-talet, antagligen främst på grund av förbättrad utsädesrensning. Under de senaste decennierna har dock nedgången vänt, och man kan se åkrar med mycket rika förekomster, bl.a. i jordbruk med ekologisk odling. Ökningen kan även ha samband med de ekonomiska bidrag som utgått då åkrar lagts i träda. Den är påtagligt stationär på vissa platser, t.ex. vid Knivsta Alsike Kungshamn, där den är känd sedan 1921 (R. Sernander, UPS).
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Kösan behandlas mycket summariskt av R.W. Hartman 1854 och P.W. Wiström 1898. Bägge skriver helt enkelt: “t. allm.”. En tolkning är att arten då var så allmän att botanisterna inte besvärade sig med att anteckna eller lägga på minnet de enskilda lokaler där den sågs. Den är bara noterad på tre lokaler under 1800-talet och en 1927. Under vår inventering har den bara antecknats från sju lokaler, mest av ruderatkaraktär, och i liten mängd och tillfällig. Det framgår av de moderna landskapsflororna från Västergötland, Sörmland och Småland att arten där fortfarande i vissa trakter och vissa år uppträder som åkerogräs, främst i höstsådda grödor på sandiga jordar, men att den också dyker upp bland gräs som sås in på vägslänter. I Uppland har den minskat med 80 % under 1900-talet (Maad m.fl. 2009). Våra sentida fynd har gjorts mest i miljöer där frön som nyligen har kommit in i samband med markarbeten är den mest sannolika källan.