korskovall

1666 Melampyrum cristatum L.

This Eurasiatic species belongs to the continental element in the European flora. The map may partly be incomplete. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 410.

Gammal bofast art.

Korskovall är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

Korskovall är en gammal, kultur- och kalkgynnad växt. Den ettåriga halvparasiten växer sällsynt i anslutning till lövbryn och åkerrenar.

Arten har minskat under 1900-talet och är nu starkt hotad, främst av igenväxning.

Ängsväxt, nu sälls. och allt ovanligare genom igenväxning eller hårt bete.

För nuvarande spridd i Mälarområdet. med viss lokalanhopning i Lundby/Västerås-Barkarö. Några få fynd högre upp på Mälarslätten samt i östligaste Skogslåglandet, N-ut till Sala, där den är bofast både inom kalkstocken och utanför denna (lokal 7–8). V-ut till Medåker S: Hagbylund, ekhage 1976 (Löfgren ; publicerad av S. MARKLUND 1976a) och ev. Fellingsbro (Svasta?) 1880 (E. L. Svensson, S). Eurosibirisk, i Europa kontinental art, också i Sverige utpräglat sydöstlig. Når i Västmanland sin svenska NV-gräns. Utbredningstyp: S7.

Korskovall växer i skogsbryn, betade och stäppartade torrängar, slåtterängar, vägkanter och åkerrenar. Ibland hittas växten i glesare lövskogar eller betade hässlen. Korskovall är även funnen ute på öppna alvartorrängar med spridda enbuskar. Lokalerna ska helst vara kalkpåverkade och inte alltför hårt betade. Samtidigt riskerar arten att försvinna när ohävdade lokaler växer igen. När en gammal slåtteräng inom Karum NR, Högsrum sn, röjdes på en del träd svarade korskovall positivt och blommade rikligt följande år. Däremot är tillförsel av näringsämnen till en lokal ogynnsamt och slår snabbt ut växten.

Utbredningen är koncentrerad till Mittlandet. Även på den norra tredjedelen av Öland är korskovall relativt spridd och speciellt rikligt växer den i de få kvarvarande slåtterängar som finns. På södra Öland är den ganska ovanlig och saknas på de skogfattiga sydöstra delarna. Korskovall är en växt som hade sin storhetstid i lövbärande slåtterängar med dess mosaik av växtmiljöer. När slåtterängarna omfördes till åkermark eller växte igen blev växten hänvisad till skogskanter och svagt betade torrängar.

Korskovall har ibland vitgröna stödblad och gulvita blommor f. alutaceum, något som noterats vid ett tiotal tillfällen under inventeringen. Plantor med denna avvikande blomfärg växer på Öland alltid tillsammans med normalfärgade.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen till halvöppen, torr miljö: torrängar, kalkkullar, betesmark och annan gräsmark, ängen, gläntor i lövskog, lövskogsbryn, vägrenar och dikeskanter; någon gång i gles kalkbarrskog och på kalkgrusås. En form med gulvita högblad och vita blommor är sällsynt till mindre allmän (Eisen & Stuxberg 1869, Johansson 1897, Larsson 1994).

Johansson (1897) angav frekvensen ”H. o. d.”, ungefär motsvarande tämligen allmän. Arten har minskat sedan dess.

Korskovall växer på frisk till torr, näringsrik och skalhaltig jord i öppna lägen i glesa skogsbryn mot åkrar, i buskmark och beteshagar samt på torrbackar. Arten har svårt att hävda sig, när markerna växer igen, men den missgynnas också av intensivt bete, vilket tillsammans gör att den minskat starkt på senare år. Korskovall kan vara försvunnen på flera av de platser, där den iakttagits under inventeringen, men eftersom den varierar i mängd mellan åren är det svårt att avgöra säkert.