knölvial

1218 Lathyrus tuberosus L.

This mainly Eurasiatic species has been introduced into northern Europe and N. America. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 253.

Den nutida halländska förekomsten är sparsam och växer på en åkerkant/vägren i ett exploateringshotat område. Exemplaren har blommat varje år men någon fruktsättning är inte konstaterad. Vägrenen slås årligen med maskin.

Knölvial härstammar från Europa och västra Asien. Den odlades i Sverige redan på 1600-talet som köksväxt (Hylander 1971) eftersom rotknölarna är ätliga. Vi har dock inga uppgifter om odling i Halland. Senare har växten också kommit till vårt land som förorening i rysk spannmål (Hylander 1971).

Åkerogräs och köks- och foderväxt, förvildad i Sverige sedan 1800-talet, ev. långt tidigare. Den odlades som köksväxt redan på 1600-talet. Odling skedde tidigt i Örebro trädgårdar (Bagge 1785).

Ny bofast art.

Knölvial är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2007).

2; Mälarområdet: Björksta Målhammar 1865 (H. E. Hamberg, GB, S). Publicerad av CEDERWALD (1867) och i HARTM. flora (1870). Västerås-Barkarö Nysslingen i Mälaren 1902 (F. Ridderstolpe, S). Kan ha samlats på den del av ön, som faller inom Södermanland; härom ingen upplysning på etiketten.

Knölvial härstammar från östra Europa och västra Asien. I vissa delar av Sverige har den odlats för sina ätliga underjordiska knölar, delvis ända sedan 1600-talet (Hylander 1971). Någon så gammal tradition har inte spårats i Småland, men en uppgift om förekomst i Eksjö Ingatorp (Tolf 1891) avser sannolikt odling. I nutiden uppträder arten som odlingsrest i Oskarshamn Oskarshamn och Tranås Säby. Förekomsten på järnvägsstationen i Kalmar Förlösa kanske snarare beror på spannmålsimport, ett spridningssätt känt från andra provinser (Hylander 1941a).

Knölvial är en värmeälskande stäppväxt som förekommer naturligt i Centraleuropa och vidare bort till västra delarna av Asien. Den har odlats länge i Sverige, åtminstone sedan 1600-talet, för sina ätliga knölars skull. På Öland är knölvial inkommen under 1900-talet och finns idag kvarstående efter tidigare odling i ödeåkrar, vägkanter, klängande i stenmur runt åker, spridd från åker till närliggande torräng samt på en jordtipp. Den riskerar att slås ut av ogräsbekämpning och skadas när stenmurar plockas bort; på några lokaler har den längre kontinuitet och bedöms som bofast i landskapet.

Inkommen, bofast.

Förvildad, även inkommen, bofast.
På den först kända lokalen, vid Klintebys, kanske ursprungligen odlad och senare förrymd (se Johansson & Larsson 1996). På merparten av lokalerna, i åkrar, åkerkanter, vägkanter och diken, är knölvial förmodligen spridd från åkrar, dit den kommit med orent utsäde. På en lokal, vid hamnen i Katthammarsvik, är knölvial inkommen med hamntrafiken, troligen i samband med import av säd.

Knölvial är fridlyst.

Knölvial har i äldre tid i vissa trakter odlats för sina ätliga rotknölars skull. Primärfyndet anses härröra från infört hönsfoder. Växten förvildas och kan bilda långlivade bestånd på näringsrika vägrenar, banvallar samt på havsstränder.

Knölvialen växer på vägrenar och annan störd gräsmark. Den är flerårig och bildar stora, ofta långlivade, bestånd med hjälp av underjordiska utlöpare. Den odlades åtminstone fram till 1800-talets början som köksväxt för sina ätliga knölar, ”jordnötter”. Några av de äldre fynden är kanske rester av sådan odling (Thedenius 1871). Arten prövades senare som foderväxt och de flesta förekomsterna tycks inte ha något med köksväxtodling att göra utan beror på spridning med vallfrö eller annat gräsfrö.

Europa, västra Asien. Förvildad i Götaland och Svealand. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Sällsynt i Uppland. Fridlyst, rödlistad. 33 kartblad, 39 kvadranter.
Almq. Sällsynt, mest vid herrgårdar.
Knölvial förekommer i närheten av parker och trädgårdar samt i gräsmark vid vägkanter, diken och åkerkanter.
Knölvial har tidigare odlats som köksväxt för sina ätliga rotknölar (ardackers, jordmöss) och även som foderväxt. Den har funnits i odling sedan 1600-talet och det är tydligt att den på flera lokaler har hållit sig kvar länge, säkerligen med gammalt odlingsursprung. Så är det t.ex. i Knivsta Alsike Kungshamn, där den är känd sedan 1889 (Almquist 1965) och till och med kan vara en relikt från karolinsk tid (Sernander 1948). I Ulvsunda uppges den från 1809 (se första fynd) åtminstone till 1926 (Sernander 1926). (Sernander talar om ymnig blomning, men att knölvialen hotas av plockning och tramp, något som polisen borde förhindra, vilket vore enkelt eftersom den är den enda sällsynta växt som bor omedelbart utanför fönstren till en polisstation.) Vid Funbo prästgård växte den redan 1850 (Floderus, S) inte långt från den nuvarande rika lokalen söder om Funbosjön. En förekomst vid Uppsala Uppsala-Näs Asplunda har funnits åtminstone sedan 1957.