knippfryle

Gammal bofast art. 

Belägg för artens förekomst i Ångermanland saknas

Allmän

171 Luzula campestris (L.) DC.

This species is mainly restricted to Europe (except extreme N and E). It has been introduced into N. America (although probably indigenous to E. Newfoundland) and into New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 88.

Knippfryle är ursprunglig men mycket kulturgynnad. Den ljuskrävande och starkt betesgynnade arten växer rikligt på torr, ljusöppen mark med lågvuxna gräs och örter. Genom sin talrikhet och rika blomning ger den ibland en karakteristisk, brun färg åt torra betesbackar och grässlänter. Knippfryle klarar, till skillnad från många andra arter med liknande ståndortskrav, att växa i ett helt slutet bottenskikt av mossor.

Ängs- och hagmarksväxt, i frisk- och torrängar, täml. allm.–allm. på Hjälmarslätten, av lägre frekvens i Skogsbygden och där främst i välbetade hagar. Växtplatser är f.ö. gravfält, åkerholme, trädgård, banvall, strandhäll, åkerväg, kraftledning, strandvall, sandtag, myr etc. Tolf (1903) såg den allm. men enst. på Mellansvenska myrodlingsvallar.

Allmän på Mälarslätten och i SÖ-ligaste Skogslåglandet; spridd i övriga Skogslåglandets samt V. Nedre Bergslagens odlade dalgångar och andra lågtrakter. Ett par fynd, troligen båda på kalkmark, i Övre Bergslagen. Sydlig art med i Sverige markerad N-gräns genom Västmanland (några ströfynd i S. Dalarna). Blir N om Mälarslätten något kalkgynnad samt starkt bunden till utpräglad torrängsvegetation. På till buds stående, lämpliga ståndorter - liksom Erophila verna i samma område - fullt vital mellan Mälarslätten och de nordligaste delområdena. Lågfrekvensen där alltså inte enbart en följd av kallt klimat i sig utan till stor del av (topografiskt och klimatiskt betingad) ståndortsbrist. Utbredningstyp: S2.

En kortvuxen tågväxt som växer enstaka med skott och utlöpare. Stjälkarna blir knappast högre än en dm och har ett till tre bågböjda blad. Toppen pryds av ett oskaftat och två till fyra långskaftade blomhuvuden som oftast lutar något åt samma håll. De tätt sittande blommorna är brunaktiga med en klotrund nöt som är tydligt kortare än kalkbladen. Vid blomningen i april–maj syns de långa ståndarknapparna som är ca dubbelt så långa som ståndarsträngarna. Bladen är korta, (< 5 cm) knappt en halv cm breda och är i nedre halvan kantade av vita långa hår typiska för många frylearter.

Knippfryle växer på mager kort gräsmark och är en karaktärsart för naturbetesmarker. Mer sällan hittar man den på mer kultiverade betesmarker, gräsmattor och annan näringsrikare mark. Den är ganska vanlig i södra Sverige upp till södra Gästrikland. Norrut finns den på ett fåtal lokaler längs norrlandskusten.

Förväxlingarter:
Är ganska lik flera andra frylearter. Alla dessa växer dock tuvat och saknar alltid utlöpare. Ståndarknapparna är också kortare än strängarna och de blommar senare, från slutet av maj.
Ängsfryle (L. multiflora), den kanske vanligaste förväxlingsarten, har en nöt som är lika lång eller bara något kortare än kalkbladen samt oftast blomhuvuden på raka skaft.

Knippfryle är en karaktärsväxt för torr, lågvuxen, örtrik gräsmark. Den föredrar ljusöppna platser, t.ex. hällmarker eller betade grusåsar och backar, där den betesgynnade arten ofta kan förekomma i stor mängd (grässvålen får då en karakteristisk gulbrun ton). På åkrar som lagts ut som permanent betesmark kan den snabbt bli helt dominerande. Arten tål gödsling relativt väl men är känslig för igenväxning. – Knippfryle är även vanlig i gräsmattor samt på åkerrenar och markvägar.

Knippfryle är vanlig på alvarets örtrika och betade torrängar; den klarar både att växa på kalkrikt och något kalkfattigt underlag. Knippfryle ses också i glesare skogar som betade ekhagar eller hässlen. Andra växtmiljöer är slåtterängar, sandiga åkerhörn, klippta gräsmattor och gamla sandtag. I fuktängar växer den ofta uppe på tuvor med myrbon.

Knippfryle är vanlig på Öland och varhelst man finner en hävdad torräng kan man räkna med att arten inte är långt borta. Eftersom den även klarar att växa på ganska kalkfattig mark har den inte några egentliga utbredningsluckor förutom de tätaste barrskogarna längst uppe i norr.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Främst på torrängar och beten, men även funnen i barrskog m.fl. miljöer; ofta antecknad i ängen. Johanssons (1897) ”Allest.” är möjligen i högsta laget i dag. Knippfryle förekommer ofta som ett framträdande inslag i vissa miljöer, vilket gör att den påträffats i en viss del av provrutorna.

Knippfryle växer i frisk till torr, naturlig gräsmark som naturbeten, torrbackar, öppna partier i hällmark, hagar, åkerholmar, åkerrenar, vägkanter och gräsmattor, både i trädgårdar, parker och på kyrkogårdar. I grässvålen på skalavlagringar vid kusten växer den gärna tillsammans med vårstarr, som under blomningen lyser gul mot den brunaktiga ton, som mängden av knippfryle ger åt marken.

Knippfryle är bunden till lågväxt, både örtrik och mager gräsmark samt på nästan hedlik sandmark. Arten är en karaktärsväxt för välhävdade naturbetesmarker där den ställvis kan vara den dominerande arten. En stor del av förekomsterna finns nu i igenväxande rester av övergivna beteshagar. Arten konkurreras lätt ut vid igenväxning och trots att den ännu är vanlig är den starkt minskande.

Knippfryle är en gammal ängsväxt som troligen vandrat in med tidigt jordbruk. Arten beskrivs som allmän i Gävletraktens växter 1848 och 1863 men här innefattas även ängsfryle. Arten har samlats eller rapporterats från ett tjugotal lokaler i landskapet med stark koncentration till Gävle med omnejd. Den har minskat starkt särskilt under senare delen av 1900-talet. Många lokaler utan hävd är nu i farozonen.
Vanliga följeväxter är bockrot, fårsvingel, liten blåklocka, vårstarr, gråfibbla, vårfingerört, rödven, luddhavre, smultron och svartkämpar. Knippfryle blommar på våren samtidigt med hägg och gullviva.