knärot

Gammal bofast art. 

552 Goodyera repens (L.) R. Br.

This mainly boreal-montane species occurs in most of Europe (except extreme W, S and SE) and through Asia and N. America. Towards the south of the range it grows mostly in mountain areas. It has an almost circumpolar distribution. (Hultén, Circumpol. I, p. 162 and map 154). Some varieties are distinguished in Asia and N. America (I. cit.).

Knärot är ursprunglig. I inlandet växer den främst i äldre, blåbärsdominerade tall-, gran- och blandskogar samt någon gång också i gammal barrskog som nästan saknar fältskikt, dock aldrig i granåkrar. Vid kusten är den inte ovanlig i de planterade tallskogarna på flygsandsfälten. Knäroten klarar inte kalavverkning och efterföljande granplantering.

Barr- och blandskogsart, sälls.–täml. allm. i Skogsbygden. Växtplatser är mossrika skogar, kolbottnar, silikat- och kalkblock m.m. Stora bestånd om 1 000-tals ex. har noterats S om Karsjön i Glanshammar (Nilsson 1986), vid Källtorp i Viby 1975 (Nilsson, OREB) och vid Tarsta borg i Sköllersta inom 100 × 200 m (Holmer [växten sågs här redan 1774 av Gyllenhaal]).

Myrin 1832.

Mossig äldre granskog eller gran–tallblandskog, ofta i blockiga bergssluttningar, raviner, åsbranter etc. men även i flackare skogsmark. Stundom i mosstäcken på stenblock och någon gång på klippavsatser i berg såsom i Nora Högberget 1976 (Ståhl 1978a) eller i fuktiga klippskrevor t.ex. i Nätra N. Ulvön 500 m SO Sandviken nära havsstrand 1972! Sällan i lav–ristallskog: Grundsunda N vägen till Aggösundet ca 200 m S Degermyran hällmarkstallskog i lavtäcke på diabas spars 1981! - 208 (41).

Hot. Knärot är synnerligen känslig för radikal förändring av ståndorten, vilket sammanhänger med att rotsystemet inte tål uttorkning.

Tämligen allmän(-spridd) i Skogslåglandet och Bergslagen; spridd-sällsynt (på Mälaröarna) i Mälarslättens barrskogar. I ett 1965 specialundersökt, ca 10 km² stort barr- och blandskogsområde i Hallstahammar N, Kvarnskogen, ett 30-talet lokaler (MALMGREN 1970). Har bedömts som tämligen allmän i Hallstahammar (MALMGREN 1970), vanlig i Medåker (GARSTEN 1971), tämligen allmän i Ramnäs (mer än 20 lokaler) (1976, B. Eriksson), tämligen allmän i Grythyttan (BERGDAHL 1960). Utbredningstyp: U.

Knärot växer främst i äldre skog. Den ses oftast i gles blåbärsskog på väldränerade, lätta jordar i kuperad terräng men kan påträffas i många andra typer av barrskog, från fuktig, mossig granskog till torr tallskog på åssluttningar. Ofta växer den tillsammans med linnea Linnaea borealis och grönpyrola Pyrola chlorantha. Arten nyetableras främst där markskiktet har brutits, t.ex. vid block eller i rotvältor. Den visar en viss förkärlek för gamla kolbottnar.

Knäroten hotas av ett hårt bedrivet skogsbruk. Jordstammen kryper i markytan alldeles under mosstäcket, vilket gör arten känslig för uttorkning t.ex. vid kalhuggning. I sydvästra Småland, på platser där granen vunnit insteg i tallbestånden och gjort trädskiktet tätare, har knäroten gått tillbaka under 1900-talets sista årtionden. På de ljusöppna grusåsarna finns den dock i livskraftiga bestånd.

Knäroten är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Östergötlands län.

Knärot växer på sand i mossrika tallskogar med lång kontinuitet; någon gång är den funnen i glesare och betade granskogar. En viss kalkpåverkan är ingen nackdel för knärot och lokalen måste vara näringsfattig. Ofta delar den växtplats med ryl Chimaphila umbellata. Orkidén missgynnas om olika gräs eller ris av blåbär och lingon breder ut sig och täcker bladen. Modernt skogsbruk med kalavverkning, markberedning och slitage av skogsmaskiner skadar den grunt liggande jordstammen och gör att växten försvinner från lokalen.

På Öland växer knärot främst i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. Några extra rika lokaler finns på östra sidan av Hornsjön, Högby sn. Jämfört med Sterner (1938) har en marginell ökning skett beroende på att växten kunnat etablera sig i de mognande tallplanteringar som tillkom på delar av Öland under första halvan av 1900-talet. Jämfört med Sterner (1986) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer). Slutavverkningar och hårdgallring av tallskogar har missygnnat knärot. Ökat kvävenedfall som lett till uppslag av gräs och näringsgynnande arter har också varit negativt för orkidén.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
En framträdande biotop för knärot är barrskog eller lövskog på sandigt underlag, gärna på något sluttande mark, oftast skuggigt men ibland även solexponerat, t.ex. i kanten av mjölonmattor mellan rand- och stranddyner på Gotska Sandön, dock alltid med relativt hög markfuktighet. På Gotland finner man dock ofta knärot även i barrskog på hård kalksten och över kalkgrus på f.d. strandvallar. Den har då rötterna i ett tjockt mosstäcke, isolerade från kalkpåverkan.

Under våra inventeringar funnen i Sundre, Vamlingbo, Ardre, Eksta, Tofta, Gammelgarn, Kräklingbo, Anga, Norrlanda, Hörsne, Gothem, Vallstena, Stenkyrka, Hejnum, Bäl, Hellvi, Hangvar, Hall, Fleringe, Rute och Fårö, både på Fårö och på Gotska Sandön. Äldre fynd är också gjorda i Hemse, Lojsta, Västerhejde, Hejdeby, Tingstäde och Bunge. Johansson (1897) redovisade bara 7 lokaler för knärot. Pettersson (1958 s. 97) markerade 24 lokaler. På en tredjedel av dessa är knärot inte påträffad i dag; å andra sidan har mer än 50 nya lokaler blivt kända sedan 1958, vilket tyder på en ökning under 1900-talet.

År 2011 inventerades knärot tämligen noggrant, och drygt 19 000 blommande stänglar inräknades (ej heltäckande inventerat på Gotska Sandön; Ingmansson 2011). Den rikaste lokalen fanns 1 km norr om Västös i Hall, där knärot växte spridd i skogarna nära kalkugnen med ca 8 000 stänglar (t.ex. 167532 642368 LÅP). Från Västös är den känd sedan 1840 (D.S. Högberg i S, UPS).

Knärot är rödlistad som Nära hotad (NT) 2015.

Knärot växer helst på frisk mark i ganska glesa, äldre barr- eller blandskogar, gärna tillsammans med mossor och blåbär. Ibland växer arten på torrare, sandig mark på sluttningar och åsar samt i de tallskogar, som i nordligaste delen av landskapet går ut till kusten, där ofta i sällskap med linnea. Av okänd anledning tycks arten ha minskat mycket starkt i skogsområdena i södra delen av landskapet.

Knärot växer i mossig äldre barrskog, vanligen med linnea och grönpyrola och även ryl. Den förekommer även i blåbärsgranskog och ibland i mer örtrika barrskogar och i produktiv skog på torvmark. Ibland växer den på mossiga block. Knäroten missgynnas av det moderna skogsbruket och minskar nu starkt.

Knärot växer i mossrika barrskogar (företrädesvis gran), ofta i nordsluttningar och gärna bland kammossa Ptilium crista-castrensis eller husmossa Hylocomium splendens. I blockig terräng växer den inte sällan på mossklädda stenar. Vid kusten finns den i strandnära barr- eller blandskogar. Växtplatserna är ofta naturskogsartade och arten är känslig för uttorkning av markskiktet. Vid den uttorkning som sker i samband med en kalavverkning försvinner knäroten.

Knärotens livscykel antyds av dess uppträdande i det brukade skogslandskapet. Som allmänt känt ses den inte på kalhyggen som under några år har varit utsatta först för sol och uttorkning av moss­­­skiktet och därefter igenväxning med gräs, örter och ris. Först efter fyra decennier har vi funnit knärot i nytt mosstäcke under ny granskog, efter fem decennier i tallskog. Hur knäroten koloniserar den nya skogen är obekant. Någon gång kan dess jordstammar kanske överleva i något från solsken skyddat skrymsle på kalhygget. Fröspridning in i den nya skogen är en tänkbar möjlighet, framför allt när den koloniserar ny skog på mark som mycket länge har varit skoglös, som i Bohuslän (Bergqvist & Blomgren 1994). Det är troligt att dess frön är kortlivade (Whigham m.fl. 2006). På stybben på en kolbotten med 52 år gammal gråal växte knärot, förmodligen invandrad från omgivande skog, där den fanns rikligt.

Knäroten skadas av avverkning därför att den är beroende av mosstäcket, vanligen hus- och väggmossa. Jord­stammarna löper endast i detta täcke och i förnan just under det, aldrig i mineraljord. I mineraljorden finns i stället bland annat ekorrbärets jordstammar. Kring knärotens jordstammar kan man se en vit filt, förmodligen mykorrhiza. Knäroten torkar ut samtidigt med mosstäcket, och både knärot och mossa kan då dö. Å andra sidan är jordstammarna uthålliga vid försök att torka dem i växtpress, fortfarande mjuka och fuktiga efter en vecka, så arten torde kunna klara torka under längre tid än många andra arter i skogen. Detta är nog också orsak till att den klarar att växa på block, där det största hotet mot överlevnad är den försommartorka som råder vissa år. Knärotens skott sprider sig tillsammans med mossan upp på lågor efter träd som fallit och ännu inte murknat.

Knäroten är lika väl rustad att tåla kyla som torka. Bladen övervintrar oklanderligt gröna. Vi har aldrig sett frostskadade blad och de brukar vara oskadade även när snön försvinner på våren. Bladen har ibland, kanske oftare i sydost, ett karakteristiskt ljust nätmönster, men det saknas eller är svagt på de flesta ställen.

I mjölkens tid ser man blomknoppar på halvlånga stänglar. Blomning kan ses i mjölkens tid, men mer i ljungens, då blåbären är mogna och då man även kan hitta skogsfru. Det är vanligen i början av augusti. Blomningen pågår länge. Vi har inte känt någon doft från blommorna. Fruktsättningen är god. De torra ljusbruna stjälkarna står länge kvar under året efter blomningen och är ibland det första man ser av arten.