
klockljung
Erica tetralix
klockljung är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.

klockljung är en art i Botanikportalen. Sidan bygger just nu på grunddata från den befintliga databasen och ett växande kunskapslager.
- klockljung






Inga nycklar finns för detta taxon.
Ångermanlands flora
Ett 20-tal liknande fynd har gjorts på senare år i Västerbottens län, flertalet i Åsele lappmark, även enstaka i Medelpad och Hälsingland. - 1 (1).
Atlas of North European vascular plants
1445 Erica tetralix L.
This species is restricted to the oceanic and suboceanic parts of Europe. It has been sparsely introduced into N. America. Cf. also Meusel et al., 1978 map p. 332.
Närkes flora
Sydvästlig art med förekomsten nästan helt begränsad till nordvästra Tiveden och trakten norr därom. Den är en atlantisk relikt, omkr. 7 000 år gammal i Närke (Sernander 1893, 1895).
Backéus (1984) konstaterade att klockljung i Närke växer endast i kärr, aldrig i mossar, vilket stämmer väl med meddelade ståndorter: åsgrop, skogskörväg, kraftledningskärr, sankare delar av flera Tivedenmyrar, i väggrus bland knägräs och nysört etc.
Bestånd om 10 000-tals ex. fanns på Julömossen, Södra Åsmossen och Ö om Långåsen i Nysund 1999 (alla L. Ahlén). Artens mest kända växlokal, Rockebrokärret i Ramundeboda, fridlystes 1915 (R. Florin 1938).
Hallands Flora
Klockljung är ursprunglig. I likhet med ljung Calluna vulgaris är den bunden till de magra och sura markerna. Den kräver dock högre markfuktighet och växer främst, och oftast rikligt, på mossar, fukthedar och i vissa fattigkärr. I Sverige har arten en starkt sydvästlig utbredning.
Blekinges Flora
Gammal bofast art.
Flora över Dal
Wahlenberg 1824.
Västmanlands Flora
I Norden västligt suboceanisk art, i Skinnskatteberg med tämligen isolerad, NÖ-lig utpostgrupp. (En vida mer NÖ-lig lokal dock i Östra Finland: MÄKINEN & TIIKAINEN 1966). Utbredningstyp: pN4?
NILS-arthandbok
Upprätt, vintergrönt, slankt ris med barrlika blad i 4-taliga kransar. Bladen är försedda med en ränna på undersidan (egentligen är det kanterna som är inrullade) och har långa glandelhår. Blommar med rosa, urnformade blommor i tät samling på ett dm-långt uppskjutande, rätt glesbladigt skott. Frukten är en torr kapsel.
Klockljung är allmän i fukthed och på myrar i oceaniskt påverkade områden, dvs i västra halvan av Götaland. Den förekommer också på en bård av utpostlokaler och i ett bälte på Vänerns stränder. Under senare år har den även dykt upp i trakter där den tidigare ej fanns, ända upp till Norrbotten. Den växer där på fuktig, blottad mineraljord som koloniserats av akrokarpa mossor, mattlummer, etc., i de flesta fall på schaktade slänter vid vägar. Bestånden är oftast små, men arten verkar spridas och är ordentligt etablerad längs flera vägsträckor i Åsele lappmark. Håll ögonen öppna!
Förväxlingsrisk:
I blom omisskännlig.
Lappljung har mycket långskaftade blommor och helt kala blad som ej sitter i kransar.
Kråkbär kan likna steril klockljung, men bladen saknar glandelhår.
Ljung har rader av pyttesmå blad på särskilda skott, och mycket mindre, fyrflikad krona.
Floran i Skåne.
Förändring och hot: minskning med 31–45 %. Påfallande långlivad på gamla lokaler men mycket sällan etablerad på nya.
Smålands flora
Österut blir arten alltmer bunden till kärren. Längst i öster växer den oftast mer näringsrikt i mader och sluttningskärr. En gång har arten påträffats i den översta randen av översvämningsbältet vid en skogssjö, där den bildade en bård mot omgivande ljungmarker: Högsby Långemåla Rummesjöns östra strand (5G3d 4130) 1989 (JC).
Klockljung är något kulturgynnad och kan även växa i fuktiga grustag samt i genomsilade vägslänter och vägdiken. Ett sentida fenomen är att sådana förekomster börjat dyka upp även i områden långt från närmaste naturliga lokaler i nordöstra Småland (se lokalförteckningen).
Arten har även uppträtt som införd i Västervik Västervik Norrlandet, ´nedanför torpet Ladugården´ 1779 (Holmberger 1779, 1780) = ´på stranden vid Norrlandsängen´ 1780–95 (Törner ms). Den växte där i sällskap med nålginst Genista anglica; de hade sannolikt kommit in tillsammans från någon västeuropeisk hamn.
Funnen i 508 rutor; tidigare uppgifter från 378 rutor. Mycket vanlig i västra tredjedelen av Småland, vanlig i fattigområdet i inre södra Småland, i övrigt sällsynt. – Ursprunglig.
Ölands flora
Klockljung växer på fuktig–våt, kalkfattig och sandig mark. I Sverige förekommer den främst i de västra delarna av Götaland. Det finns två belägg från Öland och speciellt fyndet från Ottenby är inte helt omöjligt. På schäferiängarna sydost om kungsgården växer fortfarande borsttåg Juncus squarrosus, en vanlig följeväxt till klockljung. Även vid Skedemosse finns miljöer som skulle kunna passa växten. På Gotland har klockljung åtminstone tillfälligt funnits på Fårö så varför inte även på Öland? Jämför dock med det rimligen felaktiga fyndet av nordkråkbär från Ås sn med samma årtal, lokal och insamlare.
Gotlands flora
Ursprunglig?
Arten växte på näringsfattig sand i en betad hästhage. Trots betet växte hagen igen, och ökad beskuggning minskade beståndet (Staav 1990). Som mest fanns drygt 300 blommande skott 1983. Numera är klockljung utgången ur Gotlands flora.
Bohusläns Flora
Klockljung växer på fuktig till blöt torv både på öppna mossar och tallmossar, i fattigkärr, sumpskogar samt i hällmarkernas fuktiga partier ofta i sällskap med ängsull och myrlilja. Man träffar också på den på stränder av näringsfattiga skogssjöar tillsammans med rundsileshår, blåtåtel och pors.
Västergötlands flora
Sörmlands flora
Klockljungen är västlig i Sverige och Sörmland tycks ligga utanför dess egentliga utbredningsområde. Bofast finns den närmast i Närke och Västmanland. De sporadiska sörmländska fynden är säkert resultatet av tillfällig långspridning och arten kan antagligen dyka upp på nya lokaler i framtiden.
Västeuropa. I Sverige nästan hela landet men sällsynt i de norra och östra delarna.
Upplands flora
Gästriklands flora
Hälsinglands flora
Klockljung hittades 1985 under skogstaxering i en ungskog i sydvästligaste hörnet av Hälsingland. Upptäckaren, Per-Arne Svensson var från Mållaryd, 2 mil norr om Borås. I hans hemtrakt är arten vanlig, men fyndet i Hälsingland var oväntat. Det beskrevs av Olander (1985c) som ett bestånd på en halv kvadratmeter i en 10-årig tallplantering. Arten har också rapporterats av Ericsson (1984) som nyfunnen på sex lokaler längre upp i Norrland, på nyligen störd mark som vägkant eller markberett hygge. Han föreslog långspridning med vinden som en tänkbar spridningsmekanism. Ytterligare 8 fynd av denna typ rapporterades av Stefan Ericsson (1984).