kirskål

Allmän-tämligen allmän.

1395 Aegopodium podagraria L.

This species probably originates from moist deciduous forests of C. Europe and then spreads far beyond this area during Mediaeval and later times, occurring more and more as a troublesome weed. It has been introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 312.

Kirskål är kanske ursprunglig på näringsrik mark i lövskogar, lundar och lövdominerade bäck- och ådalar på kustslätten. Den mycket kultur- och kvävegynnade arten växer emellertid främst på näringsrik ruderatmark, i parker, trädgårdar, tomtgränser, snår och under häckar samt på renar, jordhögar och jordslänter. Växten bildar ofta täta, marktäckande bestånd och betraktas som ett näst intill outrotligt ogräs.

Kirskålen har ökat i frekvens under 1900-talet, särskilt i övergångs- och skogsbygden.

Införd läke-, foder- och grönsaksväxt, möjligen gammal men förvildad i Sverige först under 1700-talet. Den är svår att utrota varför kvarstående och utkastade bestånd blir långlivade och numer förekommer allm. i anslutning till bebyggelse. Väldiga bestånd kan ses långt inne i ädellövlundarna vid Latorp i Tysslinge och 1989 frodades ett i strandvassen vid Framnäs i Almby.

Ev. odling av växten i Närke är dåligt känd. Från Viby prästgård anger Sernander (1933) den kvarstående efter odling, möjligen sedan 1830–1850-talen. Nutida odling är inte säkert konstaterad, men ett bestånd vid Kilsbergsstugan i Kil 1996 är ev. nyodlat (M. Andersson).

Förmodligen gammal bofast art.

Sannolikt betydligt mer utbredd än vad som framgår nedan och fortfarande under spridning i landskapet. Ej regelbundet antecknad intill bebyggelse. - 57 (31).

Kirskål är ett senkommet ogräs i Härjedalen.

I kulturområde och vid bebyggelse allmän (-tämligen allmän) i nästan hela området En liten spridningslucka i Karbenning-Möklinta. Flera lokaler dock kända även där, enligt uppgift på orten delvis nyspridd. (Spridning ofullbordad.) Utbredningstyp: U.

Beståndsbildande, 3–8 dm hög perenn med jordstam. Blad och växtsätt karaktäristiska. Bildar täta mattor av ca 1–2 dm höga blad. Bladen är trekantiga, med breda, elliptiska, fintandade flikar som oftast har snett hjärtlik bas. De basala bladen har nästan alltid 3 grupper om 3 flikar, men kan ibland ha ytterligare ett bladpar på mittnerven nedanför de yttersta 3 småbladen. Bladen smakar selleri. Flockar rätt små och starkt välvda. Saknar svepen.
Kirskål finns norrut rätt sparsamt som begränsade bestånd på skräpmark och nära bosättningar, oftast i rabatter, intill trädgårdsland och kring komposter, men den verkar öka. I landest södra hälft är den långt mer allmän och finns även i lövskog. Den är ofta ett outrotligt ogräs (en trädgårdsodlares mardröm) men är god som soppa!

Förväxlingsrisk:
Som beståndsbildande omisskännlig.
Små exemplar av strätta (Angelica sylvestris) har pålrot och ej hjärtlik bas på småbladen. Större ex har vid, öppen slida på bladskaftet och fina hår överst på stängeln.
Strandloka (Ligusticum scoticum) (rätt sällsynt på havsstrand på Västkusten och Uppland–Ångermanland) har ej jordstam. Stängeln är röd nedtill och bladen är köttiga med ojämnt grovsågad kant. Den har både allmänt och enskilt svepe och luktar illa.

Kirskål anses ursprunglig i öländska lundmiljöer där den växer på frisk, mull- och näringsrik mark. Sällsynt är den funnen i alsumpskogar, rena avenboksbestånd och tallskogar. Kirskål är odlad som grönsak sedan åtminstone medeltiden och under 1900-talet spridd till diverse kulturmarker såsom trädgårdsland, gårdsmiljöer, jordhögar och trädgårdsutkast. Kirskål är också vanlig i åkerkanter och vägrenar.

Kirskål har ökat sedan Sterner (1938) och finns idag i alla socknar. Den är vanligast inom Mittlandet med dess lövskogar och vid de större tätorterna väster om väg 136. Däremot är kirskål obefintlig på Stora Alvaret, förutom vid alvarbyarna, och sällsynt på det skogfattiga sydöstra Öland. Norr om Borgholm är det något glesare med fynden men kirskål är ändå relativt väl spridd över ön.

Gammal och kulturföljeslagare, bofast.

Kulturföljeslagare.
Många av de kända 1800-talslokalerna var trädgårdar, och i denna miljö är kirskål fortfarande vanlig. Den växer i gräsmattor, under snår, i häckar, rabatter, vid uthus och i synnerhet i trädgårdskanter (det senare det vanligaste, eftersom den drar sig från klippning). Arten finns även i vägrenar vid gårdar och åkrar, i dessa miljöer ibland i mycket frodiga bestånd. Den kan också påträffas på trädgårdsutkast, vid soptippar och liknande. Kirskål kan växa även på torra sandbackar, men de frodigaste bestånden finner man ofta på lätta jordar i näringsrik, svagt fuktig miljö; där kan kirskål bli helt dominerande.

Kirskål har dokumenterats relativt sent från Gotland, och det går inte att dra några säkra slutsatser om dess ålder i landskapet. Helt säkert ökade den starkt under 1900-talet, både i trädgårdar och längs vägar. Med tanke på att den inte samlades av Münchenberg under åren 1701–02, då han verkade i Vall, varifrån Wahlenberg noterade den drygt hundra år senare och att inte heller Linné såg den under gotlandsresan 1741, är det inte osannolikt att kirskål introducerades på Gotland under (sent) 1700-tal.

Kirskål är förmodligen en gammal kulturföljeslagare. Den växer framför allt i människans närhet på frisk, näringsrik och gärna skuggig mark i parker och trädgårdar, i häckar, under buskar och på vägkanter men också på allehanda igenväxande restmarker, i skogsbryn och skräpmark. Arten, som är kvävegynnad, har ökat kraftigt under 1900-talet mest i landskapets norra delar.

Bestånden av kirskål överlever och till­växer genom sina uthålliga förgrenade jordstamssystem. Nyspridning sker främst med transporter av jord, trädgårdsväxter och kompost. Fröplantor har inte observerats. Kirskålen kan bilda täta bestånd som kan tränga ut de flesta andra arter. Den är även extremt skuggtålig och växer till och med under vidsträckta bestånd av pestskråp, vars blad skuggar bort de flesta andra arter. Kirskål blommar i linneans eller mjölkens tid. Inga gröna delar övervintrar.