kärrknipprot

"Löväng", närmare ståndortskaraktär ej känd. - 1 (1).

548 Epipactis palustris (L.) Crantz

Syn.: Helleborine palustris (L.) Schrank

This mainly Eurasiatic species grows towards the south of the range mostly in mountain areas. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 105.

Kärrknipprot är ursprunglig. Den växer beståndsbildande i rikkärr samt kärr- och fuktängar.

Inhemsk art i extremrikkärr, senast sedd 1965. Den uppgavs felaktigt från Närke ännu 1986 vilket uppmärksammades och rättades av Hallin (1988). Felaktig tycks också uppgiften om Tysslinge Kantängen (B. Svensson 1970).

Gammal bofast art. 

18; tämligen sällsynt-sällsynt, för nuvarande bunden till kalkområden i Bergslagen. Utrotad i Skogslåglandet (Sala och Sätra brunn), i båda fallen på kalkpåverkade ståndorter. Utbredningstyp: Kalk.

Larsson 1859.

Flerårig nästan kal ört med krypande jordstam. Stjälken som upptill är brunröd har strödda ägglika, spetsiga blad med parallella nerver som är utstående på undersidan. De helt kala bladen är gulgröna, ibland rödbrunaktiga och har en slät kant. Växten har upp till 15 något hängande blommor med brungrönaktiga kalkblad och en tydligt större klarvit underläpp med en central gul fläck. Frukterna är avlånga ovala och först purpurfärgade kapslar som hänger ned.

Kärrknipprot växer främst på fuktig till blöt, alltid kalkhaltig mark. Den är typisk för riktigt kalkrika rikkärr men hittas också i fuktig gräsmark i diken eller i blöta kalkbrott. Arten är ganska sällsynt och spridd i kalkområden i södra Sverige upp till södra Gästrikland. I övrigt finns den bara mycket sällsynt i mellersta Norrland.

Förväxlingsrisk:
Andra knipprötter (Epipactis spp.) samt guckusko (Cypripedium calceolus) har gleshåriga bladskivor.

Kärrknipprot är kalkgynnad och växer i kärr och fuktängar, särskilt på översilad mark. Utom på de vattenrikaste (käll)kärrslokalerna är arten beroende av hävd i form av slåtter eller måttligt bete. På blottad, fuktig, kalkhaltig mark kan den uppträda som kolonisatör. Så växte den t.ex. på en sjösänkningsstrand vid Solaren i Vimmerby Djursdala (se lokaluppgifter); här förekom den talrikt på gammal sjöbotten men minskade efter hand som vegetationen tätnade.

Arten har minskat starkt på grund av utdikning, uppodling och igenväxning av tidigare hävdad mark. Den är inte nationellt rödlistad men betraktas som hotad i Jönköpings och Kalmar län.

Kärrknipprot växer solöppet på fuktig, kalkrik mark, gärna med rörligt vatten. Ofta bildar den större bestånd genom den rikt förgrenade jordstammen. Kärrknipprot ses i tuviga kalkfuktängar, vid skogskärr, större alvarträsk och utmed källflöden. Orkidén gynnas av mänskliga aktiviteter och dyker upp på botten av gamla sandtag och vid grävda vattenhål. Sällsynt förekommer den i slåtterängar, på gungflyn och utmed diken. Den missgynnas av måttligt–hårt bete men klarar ett visst mått av igenväxning.

Kärrknipprot är vanlig inom Mittlandet. Den är också relativt frekvent i östra sjömarken, från Sandby sn och norrut. På Stora Alvaret är den ovanlig och ses främst vid de större träsken. Som förut saknas den på sydligaste delen av ön och blir ganska sällsynt norr om Borgholm. Sammanfattningsvis förefaller arten hålla ställningarna hyfsat på Öland men den bedöms liksom många andra växter ha drabbats när landskapet dränerats. Rikard Sterner har inga noteringar från Stora Alvaret men betestrycket var då betydligt högre vilket missgynnade orkidén.

Sällsynt förekommer blommor som saknar de rödbruna teckningarna och därför går i gulvitt f. ochroleuca. Det är noterat vid några tillfällen under inventeringen.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Kärrknipprot föredrar soliga, kalkrika, fuktiga platser, t.ex. källmyrar, kalkgräsmyrar, agmyrskanter och dynkärr; mer kulturpräglade biotoper är diken och övergivna grustag. Den växer ofta i täta bestånd.

En vit färgform där blommorna saknar både det röda och det gula färginslaget är inte så ovanlig (Fries 1932, Rosvall 1976, Larsson 1994) och har noterats från bl.a. Sundre, Lojsta, Mästerby, Follingbo, Hejdeby och Endre. Ovanligare är en form där hela kalken är kraftigt rosafärgad, Valar i Öja, 1974 (Larsson 1994).

Johansson (1897) beskriver kärrknipprot som allmän; vi gör samma bedömning i dag. I Våtmarksinventeringen (Martinsson 1997) var kärrknipprot en av de mest registrerade arterna (på 16:e plats med 114 noteringar; vanligast var blåtåtel Molinia caerulea med 309 noteringar). Däremot noterades kärrknipprot bara från 6 provrutor (0,7 %); de biotoper där den växer upptar en så ringa areal att de slumpade provrutorna inte ofta hamnar på dem.

Kärrknipprot växer på våt eller fuktig, basrik mark i rikkärr, fuktängar och slåttermark. På flera av sina växtplatser är den fåtalig och den har försvunnit från de flesta av sina äldre lokaler.

Kärrknipproten växer i kalkkärr, helst källmyrar, och i fuktängar på kalk. Arten är starkt slåttergynnad och missgynnas av intensivt bete, men är ändå efter slåtterns upphörande helt betesberoende. Kärrknipproten är nu försvunnen eller försvinnande på många av sina lokaler på grund av utdikning eller igenväxning med vass och älggräs efter upphörd hävd. Mycket sårbar. Samtliga kvarvarande lokaler bör skyddas och hållas öppna genom kontinuerlig hävd.

Kärrknipprot växer i öppna eller glest buskbevuxna rikkärr. Den kan även förekomma på stränder och i strandkärr, framför allt i skärgården, samt på kalkfuktängar. Dessutom kan den uppträda i diken, speciellt vid utflöden av kalkhaltigt källvatten. Vid Forsmark Johannisfors växer den rikligt på kalkslamsdeponin. Vid igenväxning med tätare bladvass slutar kärrknipproten först att blomma och konkurreras så småningom ut. I de rikkärr där slåtter återupptagits har den ökat kraftigt.
Förändring - 4 %. – Arten har minskat något, sannolikt till följd av dikning och igenväxning av lokalerna.

Kärrknipprot förekommer troligen inte i Hälsingland. Den har dock uppgivits från Sebbersvik på Örängesnäset och från Lugnsjön i Söderhamn (Rune 1965). Markerna kring Lugnsjön har senare utforskats grundligt av Gunnar Bodlund och Åke Ågren, utan att arten har kunnat återfinnas. Arten är även felaktigt angiven i Länsstyrelsens Rikkärrsinventering 2010, från Tillammsmyran i Ramsjö.