källdaggkåpa

Inhemsk i norra Sverige, i Närke bofast på friska–fuktiga växtplatser. Främsta hot mot arten utgör ev. igenväxning och utdikning.

Samuelsson 1943.

Sannolikt delvis ursprunglig art. - 29 (16).

1147 Alchemilla glomerulans Buser

This arctic-montane and boreal-montane species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 114 and map 95).

[16]; delvis något förbisedd, främst i Västra Bergslagen, dock sannolikt tämligen sällsynt-sällsynt Funnen i alla regioner (också på några Mälaröar). Utbredningstyp: U.

Författaren har sökt arten huvudsakligen i Östra Västmanland (av tidsbrist endast obetydligt i Västra Bergslagen). Aldrig sedd av mig.

Äldsta belägg är från 1895: Härjedalen/Idre: Fjätdalen (troligen 16D 5b, EN i UPS).

Källdaggkåpa är nordlig i Skandinavien med en sammanhängande utbredning söderut till Södermanland. Söder om denna finns ett isolerat förekomstområde på höglandet i östra Västergötland och norra Småland. Här växer arten i frisk eller fuktig, örtrik, ogödslad, välhävdad ängs- eller betesmark (eller i rester av sådan vegetation på vägkanter). Bland de småländska daggkåporna är källdaggkåpan den art, som är starkast bunden till naturliga fodermarker med lång kontinuitet.

Källdaggkåpan är genom sin märkliga utbredning mycket skyddsvärd och dess lokaler hyser i regel en rik flora av andra hävdberoende växter. Bäst bevaras de med traditionell skötsel – bete eller sen slåtter. Dikning och gödsling förstör artens livsbetingelser.

Källdaggkåpan växer oftast i ogödslade eller bara svagt gödslade betesmarker. Den trivs också på vägkanter och gräsklädda stigar. I Sörmland är den möjligen helt kulturspridd. Den växer här inte på fuktig mark, vilket är det vanliga i norra Sverige, där den är ursprunglig längs vattendrag och i källkanter. Måhända rör det sig om olika arter med olika ekologiska krav.

Norra och östra Europa. I Sverige nästan hela landet, men vanligast i fjälltrakterna.

Källdaggkåpa finns i Europa, i Kaukasus, på Grönland och sedan gammalt i Sverige. Den är en vanlig och ursprunglig art i fjällen. Den är typisk för källor, snölegor och andra kalla fuktiga växtplatser som bäckkanter i skog, i fuktiga skogsvägsdiken. På fuktig gräsmark på före detta fäbodvallar och i slåttermarker påträffas den också, och den kan bli dominerande på stora ytor i fuktängar, men sällan bland höga örter då den oftast är liten till växten. (Frost-Olsen, brev  2013). Den ­förekommer i norra Sverige ned till Sörmland med en utpostlokal på småländska höglandet (Edqvist & Karlsson 2007). I Hälsingland är den mindre vanlig. Samuelsson (1943) angav den från 10-talet lokaler och Bertilsson & Carlsson (1999) fann den på 5 av de 66 lokaler de besökte 1999. Den är mindre kulturberoende än de flesta andra daggkåpor i landskapet.