källblekvide

Spjutvide, som kan vara ursprungligt i området, är idag endast känt från en slåtterhävdad, kalkpåverkad fuktäng. Växten finns i omgivande landskap och i Danmark.

(spjutvide)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: uppgiven från 55 lokaler men aldrig med fler än 20 aktuella lokaler samtidigt; efter 1970 dessvärre utgången på nästan alla lokaler till följd av igenväxning eller dränering. På den enda kvarvarande lokalen noterades 1999 och 2004 ca 70 individ. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: B, granskare TBg.

Sydblekvide
Källblekvide växer på platser med rörligt markvatten, mest på naturbetesmark men även i sumpskog (åtminstone ibland är det då frågan om igenväxning). Underarten är kalkgynnad; i Skåne och Västergötland ses den mest vid kalkkällmyrar och i kalkfuktängar. De nutida småländska lokalerna är dock inte knutna till sådan mark utan är snarare ganska ordinära.

Underartens utbredning är märkligt uppbruten. De småländska lokalerna ansluter till förekomster i Västergötlands och Östergötlands kalkrikare trakter. I övrigt finns växten huvudsakligen vid kusten i norra Norge, i Skånes kalktrakter (tidigare på många platser) och i Danmark (mest på norra Jylland); på kontinenten verkar den vara ytterst ovanlig.

Källblekvidet missgynnas av dikning, gödsling och igenväxning och klassificeras som sårbart på den svenska rödlistan (Gärdenfors 2005). Det är särskilt skyddsvärt med tanke på dess begränsade totalutbredning.

Källblekvide förekommer sällsynt i södra Sverige, där den tycks växa i kalkpåverkade fuktängar. Ett fynd har gjorts under inventeringen på en delvis fuktig grusplan, som använts till uppställning av importerade bilar. Här fanns vid upptäckten en ganska stor buske och bortåt 100 småplantor tillsammans med bland annat vitnoppa och klådris. Efter upprustning av planen är källblekvidet försvunnet. Vid besök 2009 sågs inget källblekvide.