kalkbräken

Mycket sällsynt; ett par närbelägna lokaler i Nedre Bergslagen: Guldsmedshyttan Dyrkatorpet cirka 700 m VNV-ut (Mårdshyttan 1:16) (1960-talet] (Björk. enligt Hak.) -65–73 (Hak.: cirka 100 respektive 75 ex.; UPS) (EKH. 1978). Först publicerad som kartprick hos HULTÉN (1971)? I så fall grovt felplacerad - Det sydligare beståndet funnet av Hak. 1973.

Alpin-prealpin och boreal, cirkumpolär. Skälet till sällsyntheten okänt. Dess utbredning i Västmanland måste förmodas vara ofullständig. Kalkbunden. Utbredningstyp: Kalk.

72 Gymnocarpium robertianum (Hoffm.) Newm.

Syn.: int. al. Dryopteris robertiana (Hoffm.) C. Chr., Lastrea robertiana (Hoffm.) Newm.

This slightly variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. In the E. Asiatic area a special type named Dryopteris continentalis Petrov occurs, probably belonging to G. robertianum. The species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 124 and map 116). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 16.

Status: bofast och sannolikt gammal men ej uppmärksammad förrän 1979 (NAAn & MElf i LD & 1980).
Förändring och hot: endast känd från två lokaler med starkt begränsade populationer. Nationellt rödlistad (VU).
Kommentar: B, granskare TTy.

Av denna sällsynta och kalkfordrande ormbunke finns det två herbarieexemplar som anges vara samlade i Småland: ett från Eksjö Eksjö 1902 (Y. Stjernspetz i S) och ett från Jönköping 1926 (B. Hedvall i LD). Båda insamlingarna var bestämda till ekbräken Gymnocarpium dryopteris; kalkbräken är mycket lik denna vanliga art. Bestämningarna korrigerades av ThK 1994 resp. 1980.

Kalkbräken finns närmast i Skåne, Västergötland och Östergötland samt på Öland, och en förekomst i Småland vore inte otänkbar. Troligen är dock de nämnda beläggen feletiketterade. I Yngve Stjernspetz’ skolherbarium fanns även murruta Asplenium ruta-muraria från Oskarshamn 1903, en uppgift som starkt måste ifrågasättas. Beträffande Hedvalls insamlingar är det känt att de kom i oordning i samband med att de togs om hand i LD.

Kalkbräken förekommer i Eurasien och norra Nordamerika dvs. boreal cirkumpolär utbredning (Hultén & Fries 1986). Den är som namnet antyder en kalkälskande ormbunke och förekommer i Sverige sällsynt i våra kalktrakter.

Kalkbräken har lokaler på norra halvan av Stora Alvaret där de större karstområdena återfinns. Den har också letat sig till några gamla stenbrott inom Mittlandet. Ölands rikaste lokal återfinns sydväst om Grönslunda, Föra sn. På en sträcka av nästan 500 meter växer kalkbräken i en klippbrant vid havet. De sydliga karstlokalerna på Stora Alvaret har inte återfunnits, troligen har karstsprickorna vuxit igen. På några lokaler har i stället hårdhänta röjningar gjort att tuvor med kalkbräken exponerats för solljus och därmed försvunnit. Även om den kan uthärda solstrålning behöver växtplatsen ha ett visst mått av luftfuktighet för att ormbunken ska fortleva. På någon karstlokal har den konkurrerats ut av träjon Dryopteris filix-mas. En viss minskning i förekomstarean konstateras och ormbunken är inte återfunnen i några socknar. Å andra sidan har den hittats i några nya socknar och några lokaler på Stora Alvaret har tillkommit. Jämfört med Sterner (1986) ses en minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Kalkbräken har en bladskiva som är rikligt försedd med gula glandler. När de mosas doftar de av apelsin, påminnande om chokladen romerska bågar.

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Växer på kalksten i branter och sluttningar i tallskog, i karstsprickor i öppen häll, även helt öppet i klapper i kustnära läge.

I dag känd från fyra områden på Gotland: Linde, Lindeberget, Ardre vid Halsgårde å, Östergarn samt ett drygt 1,5 km långt område vid kusten i gränstrakten Visby/Väskinde, i och nedanför branten väster om väg 149. På några av de äldre lokalerna är kalkbräken inte återfunnen, men det kan inte uteslutas att den finns kvar eftersom uppgifterna är ganska inexakta, och små bestånd, kanske dolda i en klippspringa, kan vara svåra att finna.