hjulmöja

Hjulmöja växer i närings- och/eller kalkrika sötvatten samt i bräckt vatten. Den finns närmast i Skåne och Danmark (Mossberg m fl 1992, Hansen m fl 1981).

Sötvattenpåverkad havsvik. - 2 (1).

Vattenväxt i näringsrika sjöar, främst i Hjälmaren där den möjligen har ökat under 1900-talet.

Gammal bofast art.

Sällsynt längst i Söder. Sedan 1876 blott tre fynd (1970-talet). Sydlig, eutrof art. Utbredningstyp: S 12.

875 Ranunculus circinatus Sibth.

Syn.: int. al. Batrachium circinatum (Sibth.) Spach, B. caespitosum S. F. Gray (non Thuill.), B. joeniculaceum (Gilib.) Krecz. (Fl. USSR). This widespread species s. lat. is almost circumpolar. The lines are tentatively drawn. The N. American population is distinguished as var. subrigidus (L.) Benson. This taxon occurs, according to Porsild and Cody 1980, map 558, further towards north in N. America than the present map shows. R. longirostris Godr. seems to be very closely related to this variety and often confused with it.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: ej statistiskt undersökt men uppgiven från betydligt fler rutor (drygt 60) vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare GDg och KAO.

Hjulbladsmöja

Hjulmöja växer i Småland på grunt vatten i skyddade havsvikar, i regel på mjukbottnar. Den blommar sällan och sprider sig troligen mest vegetativt.

Hjulmöjan är sedan gammalt känd från sötvatten i södra och mellersta Sveriges kalktrakter; i Östersjön har arten tidigare varit sällsynt, men där tycks den ha ökat under 1900-talet, troligen på grund av ökad näringsrikedom i vattnet (Jonsell 2001, Rydberg & Wanntorp 2001).

Ett odaterat ark, enligt den osignerade etiketten taget på Gotland av D.S. Högberg, finns i S. Bestämningen har bekräftats av T. Karlsson 1998. Högberg samlade också vitstjälksmöja på Gotland 1840, vid Storugns i Lärbro. Det är möjligt att en etikettförväxling ägt rum.

Hjulmöjan växer i näringsrika vikar av större, någorlunda klara sjöar och i havet, sällan i mindre sjöar och dammar. I sötvatten växer den ofta på grunt vatten innanför vassbältet, tillsammans med gräsnate och rosettväxter. I havet växer den i skyddade vikar ned till 3–4 meters djup (Wallentinus 1969b). I Sörmland tycks arten tidigare ha varit ovanlig i havet. Ökningen där motsvaras av en liknande ökning av exempelvis höstlånke, som i havet är en nästan obligatorisk följeart till hjulmöjan. Troligen gynnas den av Östersjöns eutrofiering. Hjulmöjan blommar bara varma somrar och sprider sig mest vegetativt.

Europa, Asien, Nordamerika. Södra och mellersta Sverige.

Hjulmöja har setts blommande bara i Lugnsjön i Söderhamn. I brackvatten lär blomning vara ovanlig (Jonsell 2001). Bladen är i gengäld mycket karakteristiska, runda, plana och med flikar utstående radiärt som ekrar på ett hjul. Färgen är klart grön, utan bruna toner, så att de lätt observeras även när arten växer tillsammans med andra vattenväxter.

I lövfällningstiden hade hjulmöjan i hamnviken i Långvind, Enånger, helt gröna blad, samtidigt som pilbladets blad var nästan nedbrutna, knoppslingans blad bruna, påvuxna och anfrätta och höstlånkens brunaktigt gröna.