harmynta

Endast ett fynd (tidigare opublicerat): Lillhärdals kyrkby (N. Nilsson enligt Enander i brev till Birger 1917). Arten växte på en ny vall.

1608 Acinos arvensis (Lam.) Dandy

Syn.: Satureja acinos (L.) Scheele

This mainly Eurasiatic species is considered to originate from S. Europe. From there it has spread and become naturalized in most of Europe. It has also been introduced into N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 382.

Sydlig art, spridd–täml. sälls., inhemsk på klippavsatser och strandhällar etc., exempelvis massvis på kalkbergen vid Nyttinge i Glanshammar 1993. Förekomsten är ganska skiftande, Nilsson (1986) fann den på 34 lokaler på urbergskalken i Glanshammar, men på blott 2 i Rinkaby. Den värmekrävande harmyntan växer f.ö. på torrängar vid backhällar, banvallar, skifferbrott m.fl.

Den var ”allm. på skalliga backar vid vägen mellan Åkerbystugorna och Sköllersta kyrka” (Gyllenhaal ms 1774). Broddeson (ms) noterade den 1926 i en rågåker.

Harmynta är en kalk- och kulturgynnad växt som sannolikt inte är ursprunglig i Halland. Den ljuskrävande och konkurrenssvaga, vanligen ettåriga arten har troligen alltid varit sällsynt och idag är den starkt hotad. Ståndorterna framgår av lokaluppräkningen nedan.

Gammal bofast art.

Allmän i Ängsös klippängar, i Mälarområdet för övrigt spridd-tämligen sällsynt. Saknas högre upp på Mälarslätten och i nästan hela Skogslåglandet - frånsett på Salas kalkhällmarker - för att i Bergs). återkomma på vissa kalk- och några andra lokaler Sydlig (ehuru i Skandinavien inte extremt sydlig) art. N om Mälarområdets torrvarma klimat påtagligt beroende av gynnsamma markförhållanden, oftast realiserade vid närvaro av kalkrikt underlag. På några ställen i Nedre Bergslagen och N. Skogslåglandet beständig i silikatklippängar (t.ex. 4, 11, 13, 16, jämför 20). Utbredningstyp: S8.

Myrin 1832.

Få spontana nordligare förekomster i landet. - 15 (8) . Sannolikt naturliga förekomster 11 (4).

Harmynta förekommer i södra och mellersta Sverige, främst i kalkrika områden. På Öland växer den på torr, kalkrik mark som är hävdad genom bete. Den är vanlig på alvarets torrängar men klarar även att växa i den extrema miljö som grusalvarets uppfrysningsmark erbjuder. Ibland hittas den i karster eller gräsfyllda sprickor i kalkstenen. Harmynta växer i betade sandgräshedar, i sjömarken på de sandiga, glest gräsbevuxna gamla strandvallarna. I fuktängen klarar den att växa uppe på tuvorna. Gamla sandtag och stenbrott kan också hysa harmynta. Harmynta kan sällsynt växa på klapperstensvallar vid havet, där annan vegetation saknas. När harmynta påträffas i ruderatmiljöer växer den ofta på tippade högar med kalksten.

Harmynta är vanlig och spridd över hela Öland. Speciellt frekvent är den på Stora Alvaret där den finner många lämpliga växtmiljöer. Växten har också hittat till de småalvar som finns över en stor del av ön. Men även utanför den egentliga alvarmarken är arten påfallande vanlig. Intressant nog saknas den i princip väster om väg 136, från Borgholm i norr och söderut till Ås sn. Berggrunden består där till övervägande del av sandsten och skiffer som överlagrats med sand och grus, ofta med en lägre kalkhalt. Detta bidrar till att harmynta blir fåtalig i området.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr ängsmark, gynnad av bete och tramp; även på hällmark och kalkklippor, i grund jord eller i kalkgrus samt i strandklapper. Finns också i vätartad mark – tål fuktiga förhållanden vintertid – liksom i körspår på stigar och körvägar, även här uppenbart tramptålig.

Varierar med vita (Afzelius 1844, Fries 1932, Larsson 1994), rosa (Ardre 1957, BP i UME) och blekblå blommor (Bro stajnkalm 1999, JP).

Johansson (1897) bedömde arten som allmän. Det gäller även i dag; harmynta förekommer över hela Gotland, så när som på delar av Romaslätten.

Harmynta växer ofta tillsammans med andra små, kalkgynnade arter som sandnarv och vildlin, exponerat på torr, grusig eller sandig, oftast skalbemängd mark. Den växer i glesbevuxna torrbackar, markblottor i betesmark, öppna skalbankar och hällmark samt på stigar, grusplaner, i stenbrott och vägskärningar. Arten har försvunnit från sina inlandslokaler utom i Uddevallatrakten sedan förra inventeringen, förmodligen beroende på igenväxning.

Basala skott av harmynta övervintrar gröna. Arten blommar länge, under högsommaren. Den växer i mycket soliga, torra och varma lägen, där vegetationen är låg. På ett par av lokalerna är marken troligen tämligen kalkhaltig. R. W. Hartman (1854) uppger ”Hälsingland flerstädes”. De gamla fynden är också betydligt fler än de sentida. En del av dem är långt in i landskapet. De sentida fynden är alla nära kusten, mest söderut. Två av de fyra nutida lokalerna är kända sedan minst 100 år, och en sedan 1950. Arten har tydligen minskat.