harkål

Se vanlig harkål Lapsana communis subsp. communis och stor harkål Lapsana communis subsp. intermedia.

Gammal bofast art.

Allmän-spridd (NV Dalsland).

1918 Lapsana communis L.

This species is probably indigenous in the C. and SE. European vegetation. From there it has spread widely with settlement and farming, for instance to Fennoscandia and further to N. and S. America, Tasmania and New Zealand. S of the broken line through SE. Europe subsp. intermedia (Bieb.) Hayek dominates (cf. Fl. Eur. 4/1976, p. 344).

Harkål är förmodligen inte ursprunglig utan bör snarast betraktas som en gammal, mycket kulturgynnad art som ibland förekommer i ganska naturlig vegetation, t ex på stränder. Den ettåriga växten är ett vanligt åker- och trädgårdsogräs som dessutom växer på näringsrik/kväverik, mer eller mindre störd mark i lövskogar och lövdungar. Vidare finner man den på hyggen, järnvägsområden, vägkanter och i vägskärningar.

Läkeört, i Närke i allsköns odlad jord och skräpmark. Av växtlokaler märks en ymn. åkerförekomst i en sandjordsträda Ö om Solberga äng i Lerbäck som innehöll 10 000-tals m² av växten 1991.

Odlingsmark, vägkanter, gräsmatta, barkupplag. - 18 (15).

Först uppgiven av Dusén (1880): Sveg: Nilsvallen (16E 6f).

Allmän upp till Övre och västligaste Bergslagen, där dess frekvens avtar, sannolikt beroende på ogynnsamt temperaturklimat. Utbredningstyp: S1.

Harkål växer på frisk, gärna kvävepåverkad mark och uppges i Sterner (1938) vara ursprunglig på klapperstensvallar eller skiffergrus vid havet samt i stenbundna lövskogar, gärna utmed västra landborgen; idag är den ganska ovanlig i dessa miljöer. Harkål är i stället starkt kulturgynnad och ses i grustag, hamnar, gårdsmiljöer och gräsmattor, vägrenar, åkerkanter, diken och bevattningsdammar. Den växer i ruderatmiljöer som sten- och jordtippar. När betesmarker röjs eller skogsbete införs är den snabbt på plats.

Harkål är en vanlig växt som är spridd över större delen av Öland. Endast på Stora Alvaret saknas den, förutom fynd utmed de större vägarna som korsar från väster till öster samt i mindre skogsdungar på alvarmarken. Den enda större rutan (5 × 5 km) utan fynd ligger på Stora Alvaret och här saknas både vägar och skogsdungar; rutan är belägen mellan Smedby och Mellby, Segerstad sn.

Såvitt känt finns endast vanlig harkål subsp. communis på Öland.

Gammal, bofast.

Kulturföljeslagare.
Kulturmark: åkrar, gårdsmiljöer, trädgårdsland, skräptippar, jordhögar, ruderatmark, gödselstäder, körvägar, dikes- och vägkanter. Någon gång i ängen och slyskog. Harkål förekommer över hela Gotland, och andelen provrutor med arten visar att den är allmän. Johansson (1897) angav frekvensen ”Allest.”. Möjligen kan detta stämma även i dag för öns kulturmarker, men arten saknas i ett antal kartblad.
Endast vanlig harkål ssp. communis är känd från Gotland.

Harkål växer på torr till frisk, näringsrik mark i åkrar, på åkerrenar, i trädor, trädgårdar, på gårdsplaner, industriområden, i grustag, på vägkanter, banvallar och jordhögar. Arten förekommer också i löv- och blandskogsbryn samt i lövdungar.

Harkål är en kulturspridd växt som troligen kommit in med jordbruket. Arten betecknas som allmän eller tämligen allmän i tidigare arbeten.

Vanliga följearter är åkerviol (25%), baldersbrå, kvickrot, åkerspärgel, åkertistel, åkerbinda, maskrosor och våtarv. Harkål börjar blomma samtidigt som linnea och rosor.

Harkål blommar i linneans tid. Grön bladrosett övervintrar. Den växer som ogräs i köksträdgård och på åker, men trivs också bra under ett tätt trädskikt tillsammans med skogssallat på kraftigt gödd mulljord vid en övergiven sophög och i luckor bland kirskål på en övergiven brädgård. .