hårdsvingel

232 Festuca trachyphylla (Hack.) Krajina

Syn.: F. duriuscula L. sensu Lindman 1926 et auct. poster. scand.

This species is sometimes taken as a subspecies of F. ovina. Its origin seems to be C. Europe, from where it has been spread with grass seeds to the British lsles and Fennoscandia. It is reported from N. America (Ottawa). The knowledge of its distribution is incomplete and the map is therefore preliminary.

Sedan 1890-talet insådd växt som förvildats och ännu är under spridning i Närke. Den är sälls.–spridd i hela området vid järnvägar och vägar, torrängar m.m. Enst. Lokaler finns bl.a. långt uppe vid Kilsbergens småvägar (Asklund).

Fröet salufördes i Sverige 1893–1950 (Lyhagen 1991), men anmärktes vid Örebro frökontrollanstalt 1890 (Zetterlund 1891).

Mellan 1925 och 1947 fann Broddeson (ms, S) den på

19 lokaler, tidigast i Viby mellan Östansjö station och sjön, där den 1995 sågs ymn. över 100-tals m² i järnvägsgruset, och nu har ca 20 lokaler (Nilsson 1978). Vid Rönneshytta i Lerbäck fanns ett stort bestånd om 150 m² vid järnvägen. Det tycktes 1992 innehålla flera arter men har inte studerats närmare.

Hårdsvingel har med säkerhet sitt ursprung i insådder eftersom den under inventeringen framförallt antecknats från vägkanter, stationsområden och banvallar. Mot mitten av 1900-talet samlades arten i första hand på järnvägslokaler men numera är den minst lika vanlig längs vägar.

Hårdsvingel är inhemsk i mellersta Europa och började användas i gräsfrö under 1800-talet.

Utsådd på vägkanter, banvallar och dylikt samt även odlad som vallväxt (Lyhagen 1991).

Allmän längs Stora delar av länsvägarna 164, 166 och 172, samt riksväg 45 (sträckan Mellerud-Åmål). I övrigt sällsynt, dock ej konsekvent lokalnoterad.

Sannolikt förbisedd, åtminstone vid kusten troligen mer spridd än de sparsamma lokaluppgifterna visar. - 7 (6).

Arten är överallt insådd och kvarstående på vägkanter och vid järnvägsstationer.

Cirka 50; jämnt fördelad över hela området. Utbredningstyp: U.

(Festuca trachyphylla)
Status: bofast. Sannolikt, men ej helt säkert, inkommen i senare tid men på grund av tidigare nomenklatorisk förvirring är detta ytterst svårt att klargöra. Emellertid med visshet tidigare ofta insådd för att gröngöra och binda torra marker. Nu dock sedan länge fullt naturaliserad.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: B, granskare KAO.

F. stricta, F. trachyphylla

Hårdsvingel är ursprunglig i norra Mellaneuropa och möjligen också i Danmark. I Sverige är arten från början insådd. De äldsta svenska förekomsterna utgörs av parkgräsmattor som anlades på 1860-talet (Hylander 1943). Senare (åtminstone från 1893, Lyhagen 1991) salufördes hårdsvingel som vallgräs för torra, lätta jordar, och arten används ännu i gräsfröblandningar.

I Småland växer hårdsvingeln på torr, solöppen eller lätt beskuggad, näringsfattig mark, helst på sand eller sandig morän. De flesta lokalerna utgörs av gräsmattor, vägslänter och stationsområden. Arten är något konkurrenskänslig och i slutna gräsmattor brukar den framför allt återfinnas i kanterna. Den har huvudsakligen spritts under 1900-talet. En uppgift om tidigare insådd finns dock hos Wetter (ms 1894) som angav att arten ´har under senare åren börjat odlas i ådalen´ i Sävsjö Vrigstad; tyvärr finns det inte belägg.

Förväxlingsmöjligheter. 
Hårdsvingel hör till artgruppen kring fårsvingel F. ovina men är på grund av sin grovlek och sina stora småax mera lik tuvade former av rödsvingel F. rubra. Säkraste skiljekaraktären är att sidoskottens bladslidor är slutna nästan till toppen hos rödsvingel (kanterna är ihopvuxna), men öppna hos hårdsvingel (dess kanter går dock om lott). I regel (men inte alltid) har hårdsvingel en distinkt gråblå färgton. – Hårdsvingel urskildes i svenska floror först hos Lindman (1918, som F. ovina ssp. duriuscula) och tidiga litteraturuppgifter utan belägg är inte möjliga att tolka.

Hårdsvingel härstammar från Mellaneuropa och är inkommen i vårt land med importerat gräsfrö vid anläggning av vägbankar och gräsmattor men är även insådd som vallväxt på torra och sandiga marker. Gräset växer solöppet på torr, sandig och mager mark med något glesare växttäcke. På Öland växer hårdsvingel i sandiga torrängar som hävdas genom bete. Även i vägrenar, åkerkanter och på trädor kan den ses liksom i ohävdade marker som ljunghedar och glesare tallskogar. Sällsynt är den funnen på gamla banvallar och i sandtag.

På Öland är hårdsvingel sent inkommen med första fynd 1922. Fram till 1986 tillkom ett tiotal fynd, men sedan dess har hårdsvingel spridit sig och påträffas nu något ojämnt över en stor del av ön, något glesare på sydöstra Öland. Denna lucka i utbredningsmönstret ser man även hos andra arter som föredrar sandiga marker. Lokalerna följer på ett illustrativt sätt de större vägarna och sandiga, gamla strandvallar. Man ser tydligt hur fynden av hårdsvingel är grupperade runt vissa invandringscentra. Flera av dem finns med på lokallistan i Sterner 1938, exempelvis Löttorps station insådd i gräsmatta (Högby sn, 1922), Stora Rör på vägkanter (Högsrum sn, 1933) samt väster om Kleva by på ödeåker (Resmo sn, 1924). Däremot finns inte dagens rika lokaler i Gårdby och Sandby sn med i tidigare inventeringar. Troligen har hårdsvingel här såtts in på de torra och sandiga betesmarkerna som det finns gott om i dessa socknar. Hårdsvingel förefaller vara under fortsatt spridning i landskapet där växten föredrar glesbevuxna och sandiga områden, gärna längs vägar. Liksom andra svårbestämda gräs kan den vara underrapporterad. Ibland ses hårdsvingel och den inhemska sandsvingel F. polesica växa på samma lokaler. Om någon av dem är starkare och äger förmåga att konkurrera ut den andra återstår att se.

Hårdsvingel kan vara knepig att skilja från sandsvingel. Båda är tuvbildande gräs utan utlöpare som växer på sandiga marker och har gamla, halmgula slidor som omger stråbasen. Hos sandsvingel är slidorna glänsande, pergamentartade, som uppblåsta och tvärt avskurna upptill medan de hos hårdsvingel är matta, ej pergamentartade och inte så tvärt avskurna upptill. Bladen är en annan användbar karaktär; sandsvingel har grågröna, inte blådaggiga blad, vars undersida är glatt i hela dess längd. Hårdsvingel har blad som oftast är blågröna–grågröna med tydligt sträv undersida, åtminstone mot den yttre delen. Dagens förekomster av hårdsvingel varierar en del i utseende, kanske beroende på att den inkommit vid skilda tidpunkter med olika fröblandningar.

Inkommen, bofast.

Förvildad, bofast.
Troligen inkommen med gräsfrö till gräsmattor och banvallar samt med vallfrö till torra åkrar (Hylander 1943a). Äldre fynd har nästan enbart gjorts på gräsmattor och i järnvägsmiljöer. Under våra inventeringar även noterad på hällmark, troligen sekundärt spridd. Ännu under 1970-talet såldes frö av Schenholms frö­han­del i Visby som särskilt lämpat för torra, sandiga jordar.

Arten har länge förväxlats med sandsvingel F. polesica. Det kan även gälla enstaka uppgifter från våra inventeringar (belägg saknas i de flesta fall).

Hårdsvingel har ingått i vallfröblandningar och är insådd på vägkanter och banvallar, vilket kan skönjas på utbredningskartorna. I senare tid har den spritt sig via vägnätet till grusplaner, industritomter och annan skräpmark.

Hårdsvingeln har spritts under 1900-talet som gräsmattegräs i sandiga gräsmattor och på vägslänter och banvallar. Den har ökat kraftigt och numera växer den ofta tydligt självspridd, t.ex. längs vägrenar och på stationsområden, på senare tid även långt från tänkbara insåningsplatser, exempelvis på en sandstrand på ön Fifång i Mörkö och på strandklippor i skärgården.

De noteringar vi har av hårdsvingel från vår inventering är svåra att tolka. Det förefaller som om arten bara uppmärksammats under en kort period, eftersom 14 av de 17 uppgifterna är från 1989 och de övriga från 1990. De flesta lokaluppgifterna pekar på torra starkt kulturpåverkade marker – järnvägsbank, industriområde, parkering – men även sandstrand och strandäng finns uppgivna. För två av uppgifterna finns granskade belägg. Det finns också fem äldre uppgifter, varav en med belägg.