gullklöver

Gammal bofast art.

Inga fynd utöver de två som nämns av Birger (1908a) är kända: Linsell: Dravagen (16D 7h, 3 exemplar före 1890 enligt EN). Lillhärdal: Västanå vid Härjåsjön (16E 2d, K. Falck, 1907, rikligt). Den högsta lokalen, vid Dravagen, låg på ca 570 m.

1239 Trifolium aureum Poll.

This Eurasiatic species has been introduced into W. Europe, partly northern Fennoscandia, N. America, Australia and New Zealand. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 235.

Gullklöver kan vara ursprunglig men i huvudsak är den nog inkommen med frövaror. Den växer, vanligen sparsamt, på ganska torr, kulturpåverkad mark med gles eller åtminstone lågvuxen växtlighet. Arten är bofast i landskapet även om den ofta är tillfällig på enskilda lokaler. Tillfälligheten kan dock vara skenbar på grund av att blomningen hos den tvååriga arten vissa år mer eller mindre uteblir.

Inkommen med vallodlingen (?), sälls.–allm. på kalkbergkrön, i rasbranter, åker- och vägkanter, åsslänter, back- och åkerhällar, sandjordsträdor, lagårdsbackar etc. Ett 40 m² ymn. bestånd växte i sandtaget vid Ruddammen i Lännäs 1990. Vid Södra station i Örebro fanns ett delvis heltäckande bestånd längs 50 m av spåret 2004 (Lindström 2006).

Spridd-tämligen allmän på Mälarslätten, där bofast. Högre upp glest spridd-sällsynt i kulturtrakter, järnvägs- och något kalkgynnad, delvis tillfällig; på lång sikt möjligen helt och hållet obeständig utom längst i Ö. Sydlig (något kontinental) art, bäst anpassad till Mälarslättens klimatförhållanden. Utbredningstyp: S3.

Myrin 1832.

Ingen nutida observation känd, senast sedd 1961. - 13 (12).

Bygdenamn: jordhumle (Linné 1755, Scheutz ms).
Gullklöver växer på relativt torr, gärna grusig eller sandig jord. Den anträffas på vägkanter och åkerrenar, i snårkanter och lövskogsbryn, på grusplaner och i grustag, på järnvägsområden samt på störd mark i torrängar på grusåsar och backar. I norra Småland växer gullklövern inte sällan på berghällar (gärna näringsrikt). Växten är sannolikt gammal i landskapet, men den har även spritts med frövaror, främst vallfrö, under 1800-talet och början av 1900-talet (Hård 1924). – Arten, som är tvåårig, kan variera ganska starkt i mängd från år till år.

Gullklöver uppges i Sterner (1938) vara ursprunglig i torr och örtrik ängsmark. Den är även inkommen med gräs- eller vallfrö. Arten behöver blottad, torr jord som är fri från konkurrerande vegetation. De aktuella fynden är gjorda i grusiga vägkanter, åkrar, torrängar och på jordtippar.

Gullklöver är en mycket ovanlig växt på Öland och kan förväxlas med jordklöver Trifolium campestre (se nedan). Endast säkra fynd har därför tagits med i lokalförteckningen (med belägg eller gjorda av inventerare med god kännedom av arten). Inlagda på Artportalen finns ytterligare ett antal fynd som tyvärr ej gått att verifiera. Gullklöver har minskat på Öland, troligen missgynnad av igenväxning av dess växtmiljöer. Arten är tvåårig och varierar i antal mellan åren.

Gullklöver skiljs från jordklöver T. campestre på att alla de tre småbladen i princip är oskaftade. Dessutom är bladen avlånga och bredast på mitten; stiplerna är långa (ca 10 mm). De enskilda blommorna mäter 6–7 mm och är gyllengula. Hos jordklöver är uddsmåbladet tydligt skaftat, småbladen triangulära till formen och stiplerna kortare. De enskilda blommorna mäter 4–5 mm och är blekgula.

Gammal och inkommen, bofast.

Inkommen, tillfällig.
Förmodligen inkommen med gräs- eller vallfrö, möjligen också med hö, funnen på vägkanter och f.d. åkrar. Tidigare även i parker och liknande vid större gårdar och militära förläggningar.

Gullklöver är en gammal kulturföljeslagare som växer på torr till frisk, gärna sandig mark, i naturbeten, hällmarker, utmed markvägar, på vägkanter och på grusiga skräpmarker. Den är ofta obeständig på sina lokaler. Fries (1945) påpekar särskilt att den är bofast i Uddevallatrakten. Arten har minskat kraftigt sedan förra inventeringen.

Gullklöver är tvåårig och växer på störd öppen mark i torrbackar, på vägkanter, renar, grustagsbottnar och järnvägsområden. Vissa år ser man gullklöver i stor mängd, andra år är den sällsynt, beroende på groningsförhållandena föregående sommar. Gullklövern är möjligen ursprungligen inkommen med frövaror, främst vallfrö. Under 1800-talet var den inte någon sällsynthet i Sörmland (Hofberg 1852, Thedenius 1871), men den tycks ha ökat fram till vår tid.

På lokalen i Undersvik som ligger i en sydostvänd backe vid vägen till badplatsen vid Långnäs sågs i oktober 1990 två generationer av gullklöver. Dels fanns årets blommande plantor, som var bladlösa på nedre delen av stammen och bar massor av gulbruna överblommade blomställningar och enstaka gula blommor. Dels fanns 1–2 dm höga plantor, enkla eller greniga vid basen, hela vägen kraftigt bladiga med små blad längst ned och större högre upp. På övre halvan av skottet satt alla stipler i ett plan, men bladen stod ut i alla riktningar. Dessa plantor antogs förbereda blomning nästa år. Observationen stämmer med att gullklöver allmänt beskrivs som tvåårig. Enligt Malmgren (1982) blommar gullklöver inte varje år. Den blommade på en äng i Idenor sommaren 2001 (Andersson 2002). Somrarna 2002 och 2003 sågs inga blommor, men 2004 dök den upp igen och blommade i ännu större mängd än 2001. År 2005 sågs enstaka blommande plantor (Andersson 2006). Gullklöver blommar i ekorrbärets eller linneans tid och har omogen frukt i mjölkens tid.