grustrav

Höggradig förvirring föregick under 1800-talet särskiljandet av den äldre (men oklart uppfattade) A. suecica och den ca 1840 införda C. arenosa. Vad gäller Västmanland, kan ett samband finnas mellan Halls ovannämnda kollekt och den i HARTM. flora 1820 under Arabis thaliana ß dentala givna lokal "Vesterås?". Enligt beskrivning var denna form A. suecica. Den grundades (enligt HARTM. 1845) på norrländska ex., som i nämnda floraupplaga uppfattades som närstående A. thaliana men väsentligt avvikande från C. arenosa. (I andra och tredje upplagan anges dock som synonym Sisymbrium arenosum.) Om Västmanland-lokalen har Hartm. själv meddelat (HARTM. 1845): "Vesterås-exemplar har jag aldrig sett, utan efter gammal uppgift, såsom icke osannolik, då vexten å ömse sidor förekommer, infört stället. " Meddelat av Hall-arkets dåvarande ägare?

Lokal upprepas sedan (utan frågetecken) under skiftande artnamn: Arabis thaliana ß hispida (WAHLENBG 1824), A. f. ß urbicola (HARTM. flora 1832, 1838), A. f. var. lyratum (FRIES 1843 i Mant. III), A. arenosa ß borealis (TROIL 1860; HARTM. flerstädes 1843–54, där den dock rätteligen 1849 och 1854 bort föras under den för A. suecica nyuppställda ß macilenta). - Övriga Västmanland-lokaler under de båda sistn. namnen (åtta i SÖ, diverse bergslagslokaler) gäller däremot rent formellt i regel både A. suecica och den nyinkomna C. arenosa (åtminstone Wall hos FRIES 1844, Hamnström i GELLERSTEDT 1852, WALL 1852, THEDENIUS 1855, TROIL. 1860, HARTM. flerstädes 1849, 1854). Undantag utgör sannolikt den tidiga, efter strängnäslektorn N. P. Ringstrand i Mant. III (1843) anförda "Fellingsbro, locis glareosis"; av Fries i alla händelser med beteckning A. thaliana var. lyratum skild från den av honom samtidigt anförda A. arenosa ß borealis (= C. arenosa); samt Norauppgiften i Ohlssons manuskript 1863 och en lokal i Post manuskript d 1844 (se nedan).

Namnet Arabis thaliana var. lyratum användes av Fries första gången i Herb. Norm. (VI I: 14) för en samling växter från Strängnäs. Att dessa verkligen utgjorde A. suecica har visats av HYL. (1957c). Beträffande 1800-t:s nomenklaturförveckling se vidare HYL. (1957c) och LÖVE (1961). Spridd längs järnvägen Kolbäck-Ängelsberg och den nu nedlagda banan Köping-Uttersberg; tämligen sällsynt spridd i Bergslagens kulturområden; för övrigt sällsynt men länge bofast på några Mälaröar (Björnön, Ängsön). Utbredningstyp: U.

Endemisk i Fennoskandia och angränsande delar av Västra Ryssland och Balticum. Sannolikt hybrid mellan C. arenosa och A. thaliana, bildad under ett tidigt postglacialt skede, då den förra arten på grund av ett gynnsamt temperaturklimat ännu nådde samma område som spontan (HYL. 1957c, LÖVE 1961). Under 1700-talet ännu mycket sällsynt i Sverige (ett par troliga förekomster tillskrivs Linne); fr.o.m. HARTM. flora 1820 allt flera strölokaler, efter 1850 traktvis (främst i Bergslagen) betecknad som mer eller mindre allmän "The Scandinavian distribution area of the genus indicates that it has been formed --- somewhere in central Sweden or southern Finland" (LövE 1961).

Förefaller i Västmanland äldst i SÖ, där den ännu förekommer på ett par (potentiellt) naturliga ståndorter (se ovan) och där den tillhör landets först kända lokalpopulationer. Av äldre, säkra förekomster härifrån kan nämnas: Västerås före 1820: se ovan; Strängnäs ca 1840 (Herb. Norm.); Västerås 1849 (okänd samlare, S); Ängsö: Pukskär 1880 och Skursundet 1885 (A. E. Luhr, LUHR respektive S); Badelunda: Hässlö 1884 (Palmaer, S); också på N. Björnön tidigt belagd: 1914 (Wollert, LD). Det är för övrigt klart, att det mesta - om inte allt - av de gamles fr.o.m. 1840-talet, under olika synonymer publicerade typer avsåg A. suecica: Väst: Viksäng (Wall hos FRIES 1844 ss. Arabis thaliana lyrata), Väst: Nedåt östra tullen; Emaus; Elba, Badelunda: Hamre; Björnön, Kärrbo: Solviksborg, Kungsåra: Vid kyrkan (WALL 1852; TROIL. 1860).

Teoretiskt skulle delar av denna lokalgrupp kunna tänkas ha följt den framryckande kustlinjen sedan värmetiden för att vid 1800-talets mitt med vallfrö och utsäde sprida sig i nejden. Den har nu åter starkt krympt.

Saknas vid denna tid ännu i Köpingstrakten (POST 1844) och i Skinnskatteberg (HIS. 1831, 1832b) men uppträder däremellan på strölokaler: Hed: Bernshammar vid bron 1844 (Post manuskript där såsom Arabis thaliana lyrata); i Västra Bergslagen har den fått fotfäste, vallfrö- och utsädesspridd: Grythyttan: Finnhyttan 1854 (Hamnström, LD), Linde 1866 (Hamnström, LD), Viker: Skrikarhyttan 1872 (N. A. Joh., LD), Nora: Bom 1888 (Tärn., JOH) osv. Ohlss. uppfattade den redan 1863 som allmän i Nora och Viker (Ohlss. manuskript; jfr kommentar under Cardaminopsis arenosa). Vanskligare att tolka är WALLS (1852) utsaga om kollektivarten A. suecica - C. arenosa, åtminstone delvis grundad på Hamn:s iakttagelser under 1840-talet; detta eftersom invandringen av C. arenosa i Bergslagen ägde rum samtidigt och med samma (eller större) framgång.

Den fortsatta spridningen av A. suecica på Mälarslätten och i Skogslåglandet ombesörjdes fr.o.m. 1800-t:s slut av det framväxande järnvägsnätet, till vilket också fortsättning vis dessa trakters förekomster kom att koncentreras. En troligen äldre lokalgrupp i Arboga förekom bl.a. på tak 1873 (se ovan) och samlades för övrigt samma år i trakten av Göranss. (ARB) och Ährl. (LD).

Ehuru också i Östra Västmanland säkerligen då och då inmängd i utsäde, t.ex. Sala: Jakob Malts kvarn 1907 (Dahlgren s.n. A. arenosa, LD), måste TOLFS (1899a) varningsord beträffande Västmanlands län anses överdrivna och förmodligen föranledda av hopblandning med C. arenosa: "Såsom en bland de farligaste fienderna till länets vallodlingar måste man med skäl beteckna den lilla dybrännan (Arabis suecica), der denna en gång innästlat sig. --- i stånd att alldeles förqväfva sina värdefullare grannar."

Troligen betydligt vanligare under 1900-t:s början, åtminstone I Bergslagen Skälen till minskning främst nya odlingsformer, ändrad utsädesbehandling, besprutning av järnvägsområdet m.m.

Torde ha invandrat under 1800-talets andra hälft men förloppet är oklart eftersom arten ofta förväxlats med sandtraven (jfr denna). - 90 (32).

Av Hultén (1971) markerad med en prick i SO-Dalsland; jag har ej lyckats spåra ursprunget till uppgiften

910 Arabidopsis suecica (Fr.) Norrl.

This species is restricted mainly to Fennoscandia. It is considered to be an allopolyploid derived from A. thaliana and Arabis arenosa (Fl. Eur. 1/1964, p. 267).

Grustrav, som är endemisk i Skandinavien, Finland, Baltikum och västra Ryssland, anses vara en hybrid mellan backtrav Arabis thaliana och sandtrav A. arenosa. Artbildningen har sannolikt ägt rum ganska snart efter den senaste landisens bortsmältning (Hylander 1957, Löve 1961). I Sverige har växten sitt utbredningscentrum i sydöstra Norrland. Till Halland har den sannolikt kommit via järnvägstransporter eftersom de fåtaliga fynden utom ett gjorts på järnvägsstationer eller f d stationsområden. Den vanligen ettåriga arten är bofast.

Vallogräs med hybridbakgrund vars spridning tycks ha ökat genom järnvägstrafiken efter 1850-talet. Beträffande bl.a. den komplicerade nomenklaturen se exempelvis Malmgren (1982). Mestadels mkt sälls.–spridd men i Glanshammar täml. allm. (Nilsson 1986).

Minst kulturpåverkad i klapperstensfälten vid Lockhyttan i Kil 1989 (Sundkvist, OREB) och på flera kalkberg. Den fanns på tak och åkrar kring Örebro samt på stadens gator 1841 och 1846 (Hammnström, LD). Ymn. bestånd är kända från ängarna vid Klockhammar i Kil 1874 (Hartman, UPS/GSa).

Nutida växtplatser är haghäll, kalkbrott, hamnutfyllnad, bangård, kyrkogårdsmur, vägren, masugnsslagg och gräsmatta m.m.

Grustraven har liknande biologi som backtraven och växer på sandig eller grusig mark, ofta på mark­hällar i odlingslandskapet. I Sörmland är den för­modligen en ganska sen inkomling, spridd norrifrån med järnvägsnätet och troligen också med vallfrö. Åtminstone utmed järnvägarna är grustraven ibland tämligen beständig. Så har den exempelvis funnits utmed järnvägen i Västerljung i 50 år.

Norden och nordvästra Ryssland. I Sverige främst i norr. Grustraven är en polyploid art som tros ha uppkommit efter hybridisering mellan backtrav och sandtrav (Löve 1961).

Ny bofast art; sannolikt inkommen med järnvägen och etablerad.

Först uppgiven av Dusén (1880): Kolsätt och Nilsvallen i Älvros respektive Sveg. Belägg finns i S.

(Arabis suecica)
Status: sentida inkomling, åtminstone delvis med järnvägstransporter norrifrån, men i dag fullt bofast. Först uppgiven 1918 från Flädie (BvSy det. Hyla i LD).
Förändring och hot: endast långsamt ökande och i vissa områden snarast åter försvinnande; uppgiven från ca 30 rutor vid förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare SSp och KAO.

Grustrav har uppkommit som hybriden mellan sandtrav Arabidopsis arenosa och backtrav A. thaliana. I Sverige förekommer den främst i Svealand och södra Norrland. Grustrav har spridits genom järnvägen och är i Småland starkt knuten till banvallar och stationsområden (Edqvist & Karlsson 2007). Växten är uppgiven vid ett par tillfällen för Öland men granskning har visat att det rört sig om felbestämningar.

Grustrav anses ha uppkommit ur en hybrid mellan backtrav Arabidopsis thaliana och sandtrav Arabidopsis arenosa. Den tycks ha uppstått i Finland och spritt sig med järnvägsnätet och vallodling. Arten växer exponerat på torr sand eller på grus, mest på banvallar och stationsområden men också på grusplaner, i stenbrott och på industritomter.

Grustrav är en hybrid mellan backtrav och sandtrav och är i många avseenden intermediär mellan dessa båda (Hylander 1957, Löve 1961). Detta gäller till exempel rosettbladens form, kronbladens storlek och längdförhållandet mellan skidan och dess skaft. De artskiljande karaktärerna beskrivs i Delin (1992b).
Grustrav blommar från vitsippans till ljungens tid, men som hos de flesta fröogräs är blomningens början och blomningstidens längd beroende av gronings- och planttillväxtförhållandena. Arten blommar samtidigt med sandtrav och ofta lika rikligt, men den håller sig till mer nyligen bearbetad jord och tycks inte stå kvar så länge när vallen tätnar. Den saknar sandtravens goda doft av mandelblomma. Grustraven står med avseende på bladrosettens livslängd mellan föräldraarterna.