grodmöja

Grodmöja är ursprunglig men kulturgynnad. Under inventeringen är den med ett par undantag endast funnen i kustnära strandgölar, bäckar och diken.

Bristfälligt känd varietet. Hittills är möjligen ett 30-tal hithörande fynd registrerade i Närke. Fyra av dessa är kontrollerade/GDa, ThK.

Grodmöja växer i näringsrik sjö, dike, haggöl, damm, kalkkärr, källa, vik vid Hjälmaren och Vättern etc.

Omkr. 9 000-åriga lämningar av Trichophyllus-typ har hittats i södra Kilsbergen i senglaciala–förboreala lager (Florin 1969).

Se även vattenmöja (aggregat) Ranunculus aquatilis agg.

Grodmöja är uppgiven från sex platser i fem församlingar under vår inventering och det finns två äldre uppgifter (utan belägg). Fyra av de sentida uppgifterna är från Söderhamnstrakten, där den påträffats i restaurerade diken och åar, vilket tolkats som att den har dolt sig i fröbanken i leran. Grodmöja har känts igen på att den saknar flytblad och att kronbladen är mindre och glesare än de på sköldmöja (Ågren 2000b).

Leffler 1866.

874 Ranunculus trichophyllus Chaix

Syn.: int. al. R. paucistamineus Tausch, Batrachium trichophyllum v. d. Bosch

This species is widely distributed in Eurasia and N. America. The lines are tentatively drawn. In Fl. Eur. 1/1964, p. 237, it is divided into t wo subspecies, viz. subsp. trichophyllus with a circumpolar distribution (Hultén, Circumpol. Il, p. 88, 340 and map 80), occurring mainly S of the following subspecies, and subsp. eradicatus (Laest.) C. D. K. Cook (syn.: int. al. R. trichophyllus subsp. lutulentus [Perr. et Song.] Vierh., Batrachium confervoides Fr.), an arctic-alpine plant with a circumpolar distribution (I. cit.). Subsp. trichophyllus also occurs in SE. Australia and Tasmania.

(R. trichophyllus)
Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: osäkert p.g.a. skiftande taxonomisk behandling men förefaller ha minskat kraftigt sedan förra inventeringen.
Kommentar: B, granskare GDg. Övergångsformer mellan denna och föregående varietet är relativt vanliga.

R. trichophyllus; R. trichophyllus ssp. trichophyllus

Grodmöja växer oftast grunt i leriga, näringsrika småvatten, t.ex. bäckar, korvsjöar, vattengropar och diken. Däremot ser man den sällan i sjöar eller åar.

Grodmöja växer i små, ofta tillfälliga vattensamlingar som alvarvätar, kalkfuktängar, agkärr, mindre stenbrott, vattenhål och diken. Det kan räcka med ett fuktigt traktorspår eller en kreatursstig för att grodmöja ska klara att växa. Många lokaler är tydligt kalkpåverkade och ofta torkar de ut helt en period under sommaren. På några ställen ses grodmöja på havsstränder nära sötvattensutflöden.

Grodmöja är vanlig på Öland främst på Stora Alvaret, i östra sjömarken och delar av Mittlandet. En skillnad mot släktingen vattenmöja R. aquatilis är att grodmöja är vanlig längs västra stenkusten. I västra kustskogen är fynden få liksom i Bödas barrskogar. Grodmöja förefaller klara sig väl på dagens Öland. I Sterner (1938) särskildes inte grodmöja från vattenmöja R. aquatilis utan de redovisades tillsammans under R. paucistamineus.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Samma biotoper som vanlig vattenmöja: bryor, även i fuktig lerjord i kanterna, andra grunda vatten, våta svackor i betesängar. Grodmöja förefaller gynnad av betestramp. Den förekommer även i vätkanter och i grunda vattensamlingar på kalkhäll; här bedömer vi att den är ursprunglig. Även Johansson (1897) ansåg grodmöja vara allmän.

Belägg i GB alla bestämda av Gertrud Dahlgren.