grässtjärnblomma

Allm. i hela Närke i allsköns torr–frisk änsvegetation.

Grässtjärnblomma är ursprunglig men mycket kulturgynnad. I naturlig vegetation finner man den på hedar och hällmarker vid havet. Allra vanligast är den emellertid på olika typer av kulturpåverkad mark, ofta i varierande grader av igenväxning, t ex natur- och kulturbetesmarker, övergivna åkrar, ängsmarker, åker- och vägrenar, stigar, bryn, gräsmattor och gräsdominerade ruderatmarker.

Gammal bofast art.

Trivialart

Allmän

Allmän i hela området. Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

731 Stellaria graminea L.

This variable species is widely distributed. The distribution in especially Asia is not clear. It is spread by man to many places within and outside the original area. It has been introduced into N. America and New Zealand.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: frekvensförändring mindre än 16 %.
Kommentar: synnerligen variabel vad gäller blomstorlek och könsfördelning i blommorna.

Grässtjärnblomma växer på alvarets torrängar och i östra sjömarken, ofta på betade och något kalkfattiga lokaler. Den hittas även i skogar, gärna i gläntor, brynmiljöer eller längs stigar. Åkerkanter, vägrenar, slåtterängar och ruderatmiljöer (jordtippar och grushögar) kan hysa arten. Sällsynt är den funnen längs havsstränder på sanddyner eller tångvallar. Dessa plantor är i regel späda, småblommiga och representerar möjligen en ursprunglig form.

Grässtjärnblomma är mycket vanlig på hela Öland. Endast i barrskogarna längst i norr, Böda sn, är det glest med fynd. Växten är kulturgynnad och förmår utnyttja de spår i landskapet som är resultatet av mänskliga aktiviteter.

Grässtjärnblomma har ett mycket variabelt utseende vilket resulterat i att många taxa beskrivits. Men plantor från ursprungliga populationer och de som inkommit i senare tid har blandat sina egenskaper så att gränserna suddats ut. En speciell form med mycket små plantor finner man på Ölands alvar; liknande utseende har de som växer på serpentin (Jonsell 2001).

Blommor med enbart fungerande honorgan ses ofta och dessa är betydligt mindre i alla delar än de vanliga, tvåkönade blommorna. Blommor i släktet Stellaria kan angripas av sotsvampen Microbotryum stellariae som gör att ståndarknapparna blir tjocka och sprängfyllda av brunvioletta sporer. Släktet Silene angrips av den närstående ståndarsot Microbotryum violaceum som ger en liknande bild.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Öppen, torr till frisk miljö: gräsmark, betesmark, ängen, skogsbryn, åkerrenar och vägrenar; även vallar, igenlagda åkrar, ibland i igenvuxna trädgårdar. Arten kan också någon gång påträffas i blöt miljö. Betestålig. Grässtjärnblomma är troligen inhemsk men starkt kulturgynnad. Att den är allmän på Gotland framgår också av andelen provrutor där den noterats. Frekvensen har ökat under de senaste 200 åren: ”Här och der” hos Wahlenberg (1805), ”Täml. allm., hälst på sandområdena” hos Johansson (1897).

Grässtjärnblomma växer på frisk till torr jord i alla typer av gräsmarker, både hävdade och igenväxande. Den gör skäl för sitt namn, när de små, vita blommorna lyser som små stjärnor i gräset. Man finner den också i vägkanter, på hällmark, gårdsplaner, i skräpmark och på övre delen av havsstrandängar.

Grässtjärnblomma kommer upp från frö på naken jord och bland växtrester, till exempel i driftvall vid en strand. Den skjuter långa rotslående skott i gräshakmossa och klättrar upp emot fältskiktets topp och blommar där. Den kan växa under höga örter och under slutet trädtäcke, fast den utvecklas bäst i öppnare miljö. Arten blommar mest från skogsstjärnans till lingonens tid, men omblomning kan ses i lärkens tid. Hela skott, sidoskott eller basala delar av huvudskott övervintrar gröna. Frön av grässtjärnblomma har hittats i husgrund från perioden 0–600 e.Kr. i Forsa (Liedgren 1992).