glasört

Glasört är ursprunglig. Den saltberoende arten bildar mindre bestånd av växlande täthet på strandängarnas vegetationsfattiga och periodiskt saltvattensdränkta ytor, främst i sänkor eller erosionsgropar där salthalten blivit hög genom avdunstning.

Gammal bofast art.

702 Salicornia europaea L.

This polymorphic species includes here the species (or subspecies) leiosperma Gram, ramosissima (Woods) Moss and dolichostachya Moss (and possibly same other lower taxa). The species s. lat. occurs along the coasts and in saline inland places in C. Europe and far eastwards. The distribution area in Asia is marked approximately. In western N. America subsp. rubra (A. Nels.) Breit. is distinguished. This species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 190 and map 181). Same taxon (or taxa) of this S. europaea group also occurs in several places in C. and S. Africa. Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 135.

Glasört växer solöppet på fuktig, saltpåverkad och havsnära mark som periodvis översvämmas vid högvatten och stormar. Den är främst funnen i så kallade skonor (saltbrännor) där den ofta växer tillsammans med saltört Suaeda maritima. Sällsynt kan den växa i driftvallar på grusiga stränder och på glesbevuxna, gyttjiga strandängar. De flesta lokaler är hävdade genom bete.

Glasört växer främst längs östra kusten, rikligast från Källa och söderut till Gärdslösa sn. På södra halvan av östra Öland har den gått tillbaka. En orsak är att man ofta stängslar av den del av sjömarken som ligger närmast havet, detta för att undvika att betesdjuren tar sig ut i vattnet och på så sätt kan smita över till nästa betesfålla. En annan negativ faktor är den nyligen inkomna och och expansiva arten strandkotula Cotula coronopifolia som växer i samma miljöer vilket gör att glasört riskerar att konkurreras ut. Glasört har några få lokaler på västra sidan av Öland, bland annat vid Beijershamn, Vickleby sn, där den tidigare inte noterats. De röjningar av strandängarna med vasslåtter och påsläpp av betesdjur som skedde i området under 1990-talet har uppenbarligen gynnat växten. Glasört har dock försvunnit från några lokaler som inte längre betas längs västra kuststräckan. De noggranna inventeringar av havsstränder som Åke Lundqvist genomförde under 1970- och 1980-talet och som redovisas i Sterner (1986) visar att glasört försvunnit från flera då funna lokaler. En inventering av tio utslumpade lokaler gjordes 2016 på uppdrag av Naturvårdsverket och ingår i den aktuella redovisningen. Jämfört med Sterner (1938) ses ingen förändring i statistiska analyser (Frescalo och Telfer). Vår bedömning är att glasört har minskat, åtminstone jämfört med Sterner (1986).

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Flack, saltpåverkad ängsstrand, i skonor, det vill säga låga gropar, vilka översvämmas vid högvatten och där salt därför anrikas när vattnet avdunstar. Glasört är salttålig, liksom saltört Suaeda maritima, och de båda arterna växer ofta på samma ställen. Englund (1942) skrev att glasört ofta ansamlas i fördjupningar i skonorna orsakade av exempelvis hjul- eller fotspår, vilket han förklarade med att dess frön ansamlas av vattnet i sådana fördjupningar. På betade stränder är arten lågvuxen. Englund har noterat yppiga och kraftigvuxna plantor i rena tångavlagringar på några platser.

Glasört är tämligen allmän på södra Gotlands stränder, i övrigt sällsynt. Den saknas på västra kusten norr om Västergarn liksom på Fårö. Utbredningsbilden är i stort sett densamma i dag som hos Johansson (1897) och Englund (1942). Englund har 118 inprickade lokaler efter sin noga utförda inventering 1928–36. Artens utbredning och frekvens sedan dess tycks vara rätt oförändrad.

Glasört förekommer på leriga saltängar vid havet i den del av landstranden som ibland översvämmas vid högvatten. Den växer ofta i saltfrätor eller på jord som blottats av kreaturstramp och gynnas alltså av bete av nötkreatur och hästar och klarar också gåsbete bra. Man finner dessutom ofta arten i små saltängsfragment på block- och klippstränder. Fries kartoteksblad för arten saknas, så det är svårt att göra några jämförelser i fråga om utbredning förr och nu.

Glasörten är ettårig och växer i Sörmland på tidvis översvämmade havsstrandängar med vegetationslösa, saltrika ”frätor” på samma sätt som arten lever i södra Sverige. Den finns i mängd där den förekom mer. Ett ark etiketterat ”Nyköpings skärgård” 1891 (E. von Weyhe SBT) härstammar möjligen från Oxelösund.

Europa. I Sverige utmed kusterna. Norr om Öland och Gotland sällsynt.