getapel

1298 Rhamnus catharticus L.

This species is originally restricted mainly to Europe and W. Asia. It is sometimes cultivated and is introduced and naturalized in N. America. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 279.

Gammal bofast art.

Getapel är sannolikt ursprunglig. Den växer enstaka eller i små grupper på näringsrik mark i lövdungar, bäckdalar, bryn och buskridåer längs åkerrenar.

En uppgift i Natur i Älvsborgs län (Länsstyrelsen 1976) från Gestad Rörvik är sannolikt felaktig.

Läke-, snickeri- och färgväxt, kultur- och kalkgynnat buskträd, täml. allm. ”i synnerhet i alla trakter runt Hjelmaren” (Hartman 1866). Flertusenåriga lämningar har registrerats i Gottersätersmossen i Axberg (Sernander & Kjellmark 1896).

Getapel är allm. i Glanshammar, Rinkaby och Viby (Nilsson 1978, 1986). Kjellmert (1947) fann 6 lokaler i Svennevad och betraktade den där som ”sälls. och enstaka”. Afzelius (ms 1779–1784) noterade, med hänvisning till ”Lundmark”, att den var allm. i hela Närke.

Den förekommer som enst. buske eller träd eller i mindre, spridda små bestånd upp till något 10-tal ex. Mindre snår av arten finns i bl.a. hagar där telningar spirar i skydd av stora ekar och i kalkrika ädellövlundar bl.a. vid Övre Knalla i Hammar (Segerström 1932), vid Luckebo i Lerbäck 1982 (Hallin ms) och i Glanshammar och Lillkyrka.

Getapel har setts i odlingsrösen, gravfält och klosterruiner, ställen som för tankarna till ritualer kring odlade träd. Vid Värnsta i Viby stod ett stort buskträd med rik fruktbildning i kanten av en fornåker (Löfgren 1999h).

Verkliga jättar är aldrig noterade. Störst tycks ett träd vid Hynneberg i Kumla vara. Det uppmättes till bho 185 cm och ansågs vara Sveriges största, fridlyst 1941 (ÖLNÅ 1940, foto, Broddeson 1948, ms, ÖLNÅ 1955).

Mångstammiga ex. med enskilda grenar vars omkrets är uppemot 40 cm finns flerst. i hagar och vägbryn. Förekomsten vid Norra Mossby i Kumla är anmärkningsvärt rik på storvuxna träd och buskar, liksom den med 15 träd och buskar på gamla strandvallen 900 m NÖ om Bystad slott i Asker 1990 (Holmer).

Stora trädformade ex. har setts på flera lokaler, bl.a. 4 troligen odlade i parken vid Geråsen i Viby (Löfgren m.fl. 1999d). En gårdshäck av bl.a. getapel fanns vid Luckebo i Lerbäck 1999.

Tämligen allmän i Mälarområdet. Ovan Mälarslätten tydligen kalkbunden: tre lokaler i Sala och Viker. Sydligsydligt kontinental, värmekrävande. Utbredningstyp som idiokor: S12. Som antropokor: S10.

Vägtorn
Getapel växer på frisk eller torr, näringsrik jord i lövskogsbryn, gläntor, dungar och beteshagar, på snåriga backar och åkerholmar samt på vägkanter. Arten är värmekrävande och föredrar ljusöppna eller lätt skuggiga miljöer. Den förekommer mest som enstaka exemplar och bildar inte bestånd.

Getapel växer i varma lägen på kalkrik och gärna något näringsrik mark. Buskmark, skogsbryn, torrängar, väg- och åkerkanter är vanliga växtmiljöer. På alvarmark växer den ofta i karstsprickor.

Utbredningen är ganska jämnt fördelad över ön. Endast barrskogar på kalkfattig grund saknar aktuella fynd. Getapel är funnen i samtliga socknar idag liksom i Sterner (1938) och klarar sig väl på dagens Öland. Den gynnas av den förbuskning som skett av landskapet.

Både Linné och Rikard Sterner intresserade sig för de storväxta exemplaren av getapel, eller vigeltorn som Linné kallade växten, som kan hittas på Öland. Någon mätning av storväxta exemplar har inte genomförts under senare tid.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Torr till frisk, företrädesvis ljusöppen skogsmark, skogsbryn och ängen, torrängar, hällmark och annan alvarmark samt vägkanter. Getapel är en vanlig och spridd buske i det gotländska landskapet, vilket även andelen i provrutorna visar. Andelen provrutor med getapel är dock lägre än för brakved, vilket troligen beror på att getapel växer i glesare bestånd. Johansson (1897) betecknade getapel som ”Allm.”, och frekvensen är fortfarande densamma.

Getapel växer friskt till torrt, solöppet eller i halvskugga på mark påverkad av skalgrus eller basrikt berg. Den förekommer oftast enstaka i lövskogsbryn och bergbranter och ingår tillsammans med slån, rosor, olvon och kaprifol i de täta buskage som kantar bergsidorna och bildar snår i hagar och betesmark.