ekbräken

Gammal bofast art.

Trivialart.

Allmän

Ekbräken är ursprunglig och växer, oftast beståndsbildande, främst i friska ädellövskogar men också i fuktiga skogar av andra trädslag, särskilt där marken är översilad eller stenig/blockig mark, samt i bergbranter. Mindre ofta finner man den på torrare partier i översilade kärr, på klapperstensfält vid havet samt intill stenmurar och odlingsrösen.

Allm., ekologiskt lik hultbräken men mer tolerant. Känd från bl.a. frisk–fuktig löv-, barr- och blandskog, bergbranter etc. Även på starkt kulturpåverkad mark: Kvistbro kyrkogården, fuktigt hörn i skydd av kyrkogårdsmuren, få ex. 1989.

Allmän i hela området Utbredningstyp: U.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833).

71 Gymnocarpium dryopteris (L.) Newm.

Syn.: int. al. Dryopteris linnaeana C. Chr., Lastrea dryopteris (L.) Bory

This slightly variable species is widely distributed in Eurasia and N. America. A few varieties are distinguished (var. disjunctum Ledeb., var. longulum C. Chr.). They are not mapped separately. The species s. lat. belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. I, p. 116 and map 108). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 16.

En 1–3 dm hög, mjukbladig, ljusgrön, beståndsbildande ormbunke med nästan liksidigt triangulära blad. Har en krypande jordstam varifrån bladen kommer upp ett och ett. Bladskaftet är långt och lodrätt, men nickar upptill, varför bladet planar ut nästan horisontellt. De nedersta primärflikarna är långskaftade (“man kan inte gå tvärs över mitten utan att hoppa”) och så stora att bladet ser nästan ut att vara delat i tre likstora flikar, där bladets topp utgör den tredje fliken. Flikigheten ökar nedåt: bladytorna utgörs upptill av primärflikar, i mitten och nederst av sekundärflikar, innerst på de nedersta primärflikarna av tetriärflikar. Nedersta primärflikens största sekundärflik är lika stor som tredje primärfliken. De större bladytorna är loberade likt eklöv. På undersidan utvecklas små, runda sporgömmesamlingar. Rachis är kal eller har enstaka skaftade glandler (lupp!).

Ekbräken är Sveriges vanligaste ormbunke. Den växer i många olika miljöer, men ej på de fattigaste markerna, och bildar ofta vidsträckta bestånd i skuggig skog.

Förväxlingsrisk:
Hos hultbräken är alla primärflikar oskaftade, och deras bladytor fäster mot rachis.
Kalkbräken (Gymnocarpium robertianum) (sällsynt i vissa kalkområden) är mycket lik ekbräken, men de nedersta primärflikarna är proportionsvis tydligt mindre än bladets “topp”, den nedersta primärflikens största sekundärflik är lika stor som fjärde primärfliken, och den innersta sekundärfliken på övre sidan av den tredje primärfliken (!) oftast förkrympt. Rachis har tätt med skaftade glandler, särskilt vid andra och tredje primärflikparens fästpunkter (lupp!). Doftar mycket starkare än ekbräken om den krossas.
Finbräken (Cystopteris montana) (huvudsakligen i rikare trakter i Norrland) är mörkgrön och mycket mer finflikad.

Ekbräken ses oftast på måttligt torr till fuktig jord i blockiga och örtrika löv- eller blandskogar, helst med hassel, mera sällan i granskog. Typiska växtplatser är mullrik blockterräng, sluttningar och bäckdalar. Ibland påträffas växten på magrare och torrare mark, t.ex. i hedartad ek- och bokskog. Den växer även mer öppet i stenrösen och på dikeskanter, längs stenmurar och markvägar.

Ekbräken är vanlig främst längst uppe i norr, Böda sn. För övrigt är fynden spridda i de något kalkfattigare områdena på Öland. I västra kustskogen har den försvunnit från flera lokaler, i några fall är växtställena exploaterade och bebyggda. På andra lokaler kan upphört skogsbete med åtföljande igenväxning och ett tätt buskskikt gjort att ekbräken försvunnit. Minskningen är för övrigt svårförklarlig eftersom ekbräken är lätt att känna igen och rimligen inte är förbisedd. En tydlig minskning jämfört med Sterner (1938) ses i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Gammal, bofast.

Ursprunglig. Granskog, gärna något fuktig sådan (ofta med lövinslag och med örtrik bottenvegetation) eller blåbärsgranskog (ofta med inslag av tall). I torrare granskog främst i skuggiga lägen. Underlag sand eller mullrik lerjord. Också på torvjord i skog på utdikade myrar. På Gotska Sandön i lövskog innanför randdynen.

Merparten av dagens lokaler finns i granskogarna på östsidan av mellersta Gotland, på friskt till något fuktigt sandunderlag. Johansson (1897) rapporterade ekbräken från 20 lokaler. Att antalet uppgifter är större i dag beror troligen bara på en fullständigare genomforskning av Gotland.

Ekbräken växer på frisk till fuktig, mullrik mark i halvskuggiga till skuggiga gran-, bland- eller lövskogar ibland också i klippskrevor. Den följer gärna fuktstråk, källflöden, små bäckar samt bergrötter och där kan den sirliga ormbunken bilda stora bestånd, ofta i mossrik mark.

Ekbräken är karaktärsväxt för övergången mellan fuktig risdominerad skog och mer örtrik granskog. Annars växer den i ungefär samma miljöer som hultbräken, samt i torrare delar av öppna källkärr.

Ekbräken är en av karaktärsväxterna för fuktig till frisk, örtrik blåbärsgranskog, lövskog och lundar. Den växer även i kustnära lövsnår och lundartade sänkor på skärgårdsöarna samt i igenväxande betesmarker och obrukade ängar.

Ekbräken är ursprunglig i landskapet. Den beskrivs som allmän även i äldre botanisk litteratur.

Vanligaste följeväxten är harsyra (44%) följt av gran, ekorrbär, rönn, stenbär, vitsippa, blåbär, piprör och ormbär.

Man kan finna ekbräken i springor i lod­ytor, i berg eller på stora block, tillsammans med en eller flera av de typiska lodyteormbunkarna stenbräken, hällebräken, gaffelbräken och svartbräken. Plantorna torde ha kommit dit genom sporspridning. Likaså finner man småplantor av ekbräken som nyligen grott på den blottade jorden på rotvältor, alltså på den kantställda skivan av rötter och jord. Där växer arten tillsammans med, eller som alternativ till, majbräken eller hultbräken. Där kan sporerna ha kommit på plats nyligen eller ha legat under trädets rötter i sporbank (Milberg 1991). Ekbräken har även setts på älvbotten som torrlagts genom kraftverksbygge.

I vitsippans tid har ekbräken 10–20 cm höga bladskaft och blad i form av tre kulor, medan skogsbräken har gröna kräklor och träjon, strutbräken och örnbräken är helt i vintertillstånd. På hösten vissnar den, liksom hultbräken och strutbräken, tidigare än majbräken. Vid höstdagjämningen har den gula till bruna, skrumpnande blad. Bladskivan faller småningom av, segment för segment. Bladskaftet står kvar ännu i november.

Ekbräken är, liksom andra ormbunkar, mycket känslig för frost under vår och försommar och förstörs i större utsträckning än blomväxterna. Efter en sådan skada växer nya blad ut.