dvärgtranbär

Först uppgiven av Neuman 1896 från Kvibille och Söndrum. Enligt Holmberg (1922) är det fråga om hungerformer av tranbär. Söderberg (1929) uppger arten från Halmstad, Västra och Östra stranden. Belägg saknas och uppgifterna är knappast trovärdiga.

Uppgiven från RO Hjortsberga Johannishus, enligt exemplar av stud. H. Wachtmeister (Cederwald 1867). Även uppgiven från Blekinge utan lokal i Weimarck (1963) och Wachtmeister (1957b); ej inkluderad i Holmgren (1942). Ett belägg från Sillhövda, 1879 Svl (LD, det. PL) kan möjligen vara riktigt.

Nordlig, sälls. myrväxt, funnen på ett 20-tal lokaler vartill dock en del bestämningar ev. kan ifrågasättas. Bunden till mossevegetation, delvis inskränkt till de största kalmossarna vilket Waldheim (1944) påpekade efter sina omfattande studier över mossor 1935 och 1943 i bl.a. Kil, Kvistbro, Nysund och Skagershult. Hans resultat får stöd i undersökningar från samma områden av Backéus (1972 m.fl.), och från Tysslinge och Kil 1934 och 1935 av Broddeson (S, ms) samt av Junell (1972) i Kvistbro.

Trivialart men i stort sett lägre frekvens än V. oxycoccos, dock traktvis dominerande över denna art på öppna myrar i nordvästra Ångermanland.

Först uppgiven av Dusén (1880).

1459 Vaccinium microcarpum (Turcz.) Schmalh.

Syn.: Oxycoccus microcarpus Turcz. ex Rupr.

This mainly boreal, partly montane species belongs to the circumpolar plants (Hultén, Circumpol. Il, p. 140 and map 132). V. oxycoccos subsp. microphyllum (Lge) Löve & Löve in eastern N. America and SW. Greenland is shown on this map. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 331.

Hård 1935.

Tämligen allmän (-spridd) i skogs- och myrtrakter. Ovan Mälarslätten Tidigare ytterst sällan noterad; utbredningen syns dock väl överensstämma med förekomsten av mossar, vilka börjar uppträda i Skogslåglandet omedelbart efter omslaget från Mälarslätten. Luckan i SÖ betingas sålunda av ståndortsbrist, i sin tur orsakad av framför allt låg humiditet. Utbredningstyp: N2.

Tranbär och dvärgtranbär

Vintergröna ris som bildar långa, slanka, slingrande revor långs marken. Läderartade, trubbspetsade, nästan trekantiga, upp till 1 cm långa blad med nedvikt kant. De har korta skaft och är fästade direkt på revorna, är mörkgröna ovan och vaxigt silvergrå under. Rosa blommor med tillbakaböjda kronblad (“raketer”) på upprättstående skaft. De röda bären, som liknar lingon, lägger sig till slut på myrytan.

Vanliga på myr, men även strandkärr. Saknas eller ovanliga i fjällen, går ej högt upp.

Förväxlingsrisk:
Omisskännliga!
Rosling har också vit bladundersida, men bladen är längre, har ej tvär bas, och växten är upprätt.
Krypvide (Salix repens) (ej i innersta Norrland) har grövre kvistar och är oftast tätt silkeshårig under bladen.

Johansson (1897): från Våthagen i Stenkyrka, men inga kontrollerade belägg har återfunnits. Enligt Johansson (ms) även i Vätlingmyr, Stenkyrka. Från Våthagen finns även uppgifter från 1941 och 1945 (då den uppgavs ha avtagit de senaste åren; Pettersson ms). Arten är även noterad från fornborgen sydsydost om Lickershamn i Stenkyrka 1949 (Pettersson ms).

Dvärgtranbär växer på öppna myrar framför allt på vitmosstuvor. För första gången är den funnen i södra delen av landskapet, vilket kan tyda på att den lilla växten, som växer på liknande lokaler som sin större släkting, är förbisedd.

Dvärgtranbär växer på öppna myrar, ofta på tuvor av rostvitmossa i fattigkärr och på mossar.

Europa, Asien, Nordamerika. I Sverige hela landet, längre norrut allt vanligare.

Dvärgtranbär växer ofta tillsammans med tranbär. Visserligen är dess blad genomsnittligt mindre än tranbärets blad, men på tranbärets skott utvecklas ofta grenar som har mycket mindre blad än huvudskottets, och hela skott av tranbär i ogynnsamt läge kan ha små blad. Artskillnaden ses i stället på blomma och frukt. Dvärgtranbär saknar hår på blomskaften. På tranbär finns hår, men de ses nästan bara med lupp. Dvärgtranbär är cirka en vecka tidigare än tranbär i utvecklingen av både blomma och frukt. Dvärgtranbärets frukter tenderar också att vara en aning avlånga och ha en mer glänsande yta, jämförda med tranbärens runda form och mattare yta (Bild i Natur och vegetation, sid. 327). Alla skillnader är små. Hårigheten på blomskaften brukar ge bäst ledning. Även där dvärgtranbär förekommer rikligt brukar det ta tid innan man lyckas leta upp exemplar med tydliga karaktärer. Dvärgtranbär blommar i ekorrbärets tid, efter hjortron. Bäret är moget, starkt rött, i ljungens eller lingonens tid. Bladen övervintrar gröna men rödbrunpigmenterade och nedfällda.