dvärglåsbräken

Gammal bofast art, nu utgången.

Dvärglåsbräken är nationellt rödlistad (Gärdenfors 2005).

I Sverige funnen närmast i Västergötland och Värmland (Flora Nordica 1) men har några gånger, möjligen felaktigt, meddelats från Närke.

UPS-materialet, ur C. Hartmans samling, innehåller flera ark med Botrychium lunaria-ex. där bladet är fästat nära basen på simplex-vis, men redan Samuelsson (1919) avfärdade de två späda ”simplex”-exemplaren som troliga B. lunaria. Holmberg (1922) är genom Broddeson av samma uppfattning: ”hit hänförda, men knappt säkert bestämbara ex. föreligga... från Nrk Ölsboda”. Uppfattningen delades inte av Starbäck (ms): ”synes stämma bra med simplex”. Starbäcks och Jonsells förmodanden bör dock tills vidare betraktas som osäkra, särskilt som Jonsell numera lämnar sin bestämning utan avseende (Flora Nordica 1).

Ex. från Asker Hällen V om Högtorp, på västra klippsluttningen, mager något sandig gräsäng 1929 Broddeson (S) kan lika lite godtas. Betvivlades av Samuelsson enl. anteckning på arket och söktes av Starbäck och ! utan framgång.

22 Botrychium simplex Hitchc.

This variable species is disjunctly distributed in Europe, Japan and N. America. An especially thinstemmed type, var. tenebrosum (A. A. Eat.) Claus., occurs in eastern N. America and in Greenland. It is also reported from Japan, very rarely in C. Honshu mountains (Ohwi, Fl. Japan 1965, p. 30). The occurrence on NE. Hokkaido (Yezo) is not verified in op. cit. The species belongs to the amphi-atlantic plants (Hultén, Amphi-atl., p. 212 and map 193). Cf. also Meusel et al. 1965, map p. 11.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: den aktuella lokalen upptäcktes först 1998 men är mycket individrik och vissa år har mer än 1000 exemplar observerats; dessförinnan uppgiven från 4 lokaler (Silvåkra, Ystad, Barkåkra och vid Ivösjön), samtliga före 1915. Nationellt fridlyst.

Dvärglåsbräken är mycket sällsynt i Sverige med totalt ca 25 kända lokaler, av vilka färre än 10 är aktuella. Den växer helst på bar, något kalkpåverkad, tidvis fuktig mark, gärna på sand. Oftast ses den i någorlunda naturlig miljö nära eller vid kusten, men nyupptäckta lokaler i Skåne och Dalarna utgörs av stigar och sällan trafikerade vägar (Westman 1996, Källström 1999) och liknar därigenom vår. Den småländska lokalen förbigicks av Hylander (1953, 1966) och Projekt Linné (Nilsson & Gustafsson 1978), men belägget i LD är invändningsfritt.

Dvärglåsbräken måste ses som en kulturberoende art i Småland. Dess status i övrigt är svår att bedöma. Arten är svårupptäckt genom sin litenhet och tidighet och dessutom nyckfull i sitt uppträdande. På tillgängliga fakta bör den kanske ändå betraktas som tillfällig i landskapet.

Den är funnen inom tre delområden, två av dem är belägna i fuktiga svackor på en stig och den tredje i ett gammalt sandtag. Sedan återupptäckten 2003 har dvärglåsbräken varit årlig inom området men varierar i antal på dellokalerna med som mest 322 överjordiska skott. Eftersom dvärglåsbräken är dold på Artportalen ges inga koordinater för fynden.

Dvärglåsbräken är som andra i släktet beroende av mykorrhiza (samarbete med svampar). Det är i nuläget inte känt vilka svampar den samverkar med (Naturvårdsverket 2006). Något år noterades gott om en art i släktet jordtungor Geoglossum sp. tillsammans med dvärglåsbräken. På Öland visar sig dvärglåsbräken i slutet av maj. Redan runt midsommar sprider den sina sporer för att sedan snabbt torka bort.

Gammal, bofast.

Ursprunglig eller i sen tid inkommen? Sandig, fuktig gräsmark nära stranden. Nu känd från bara en lokal på Fårö, där den påträffades 1980 (Fåhræus 1981) i ca 200 ex. Lokalen ligger längre västerut på Fårö, jämfört med den först kända lokalen från 1931, och betas av får. Åtminstone vissa år även bete av nöt.

Dvärglåsbräkens nuvarande lokal, ca 50 m från strandlinjen, kan vara i riskzonen vid mycket kraftiga vinterstormar. Antalet exemplar varierar starkt år från år – inga alls 1995, ett drygt 50-tal 1996 (Petersson 1998), 240 ex. 2000, 0 ex. 2011, 4 ex. 2012. Under perioden 1998–2012 minskade beståndet markant, såväl i antal som till areal (Nissling 2009 samt i brev 2012). År 2015 var dock antalet 187 ex.

Dvärglåsbräken är fridlyst och upptagen i EU:s art- och habitatdirektiv.

Dvärglåsbräken är en av landets sällsyntaste arter. Den växer inom sitt utbredningsområde i huvudsak på havsstrandängar eller andra gräsmarker nära havet. I Sörmland liksom i Uppland, där arten nyligen påträffats (Edelsjö & Nissling 1998), växer arten i stället i klippspringor, som fuktas av framrinnande vatten. Arten bör särskilt i skärgårdarna eftersökas på liknande växtplatser. Ingår i EUs habitatdirektiv som en art landet har ansvar att skydda i det ekologiska nätverket Natura 2000. Nationellt fridlyst sedan 1999.

Dvärglåsbräken är en stor sällsynthet och har totalt hittats på ett 30-tal platser i Sverige. Gemensamt för de aktuella lokalerna i Uppland är att de utgörs av tidvis översilade hällsvackor eller tillfälligt översvämmade strandängshällar. Arten är här tydligt kalkgynnad och växer i anslutning till kalkrik morän eller mer lättvittrat berg. På flera av växtplatserna förekommer även låsbräken och rutlåsbräken. Listad i EUs Art- och habitatdirektiv, fridlyst.