blekbalsamin

1294 Impatiens parviflora DC.

This species originates from C. Asia but is cultivated in botanical gardens in Europe and, sparsely, N. America and subsequently escaping into the local vegetation. Cf. also Meusel et al. 1978, map p. 278.

Blekbalsamin växer på en mängd olika ståndorter. Ibland förekommer den rikligt i ganska naturlig vegetation, t ex fuktiga lövblandskogar vid vattendrag, i alkärr och även i ganska torra ekskogar. Den är dock vanligare på kulturskapade växtplatser som parker, tipp- och utkastplatser, vägkanter och järnvägsområden, gårdsplaner etc. Växten kan vara mycket stationär. Den växer t ex fortfarande på primärlokalen i Falkenberg och i Societetsparken i Varberg, där den samlades redan 1927.

Blekbalsamin härstammar från Asien och rapporterades från Sverige första gången 1870 som trädgårdsogräs i Skåne. I Halland uppmärksammades arten först på 1920-talet i Falkenberg och Varberg. Det dröjde sedan ända till 1950-talet innan växten rapporterades från nya områden. Den verkliga expansionen tycks inte ha kommit igång förrän under 1960-70-talen. Från Halmstad finns t ex inte en enda uppgift före 1970. Spridningen pågår fortfarande.

Trädgårdsogräs från Asien, förvildat i Sverige från 1850-talet, sälls. utkommet genom utkast eller självspridd i ålundar, bäckraviner, vid sjöstränder, diken, parker, grustag, banvallar m.m. En spridningshärd är Karlslund i Längbro/Ånsta (Löfgren 2000) och är där ”mkt rikl., särskilt på holmarna” (Lindahl & Hansson 1976).

Ny bofast art; inkommen som ogräs i trädgårdar och sedan spridd och etablerad på fuktiga och skuggiga ställen.

Wittrock 1885, (Larsson 1851).

9; för nuvarande tämligen sällsynt på Östra Mälarslätten; en lokal i Nedre Bergslagen Stadd i spridning Utbredningstyp osäker.

Blekbalsamin härstammar från Centralasien och inkom till Sverige under 1800-talet som ogräs i parker och trädgårdar. Därifrån har den spridit sig ut i landskapet och växer i halvskuggigt läge på frisk–fuktig, mull- och näringsrik mark.

På Öland ses blekbalsamin främst i ruderatmiljöer såsom jordhögar, stentippar, komposter och trädgårdsutkast. Den är även vanlig som ogräs i trädgårdar. Sällsynt är den funnen i vägrenar och åkerkanter. På några ställen har blekbalsamin tagit sig ut i naturlig vegetation som alsumpskogar och fuktiga blandskogar.

Blekbalsamin har sedan den först uppmärksammades 1972 spridit sig vidare och har noteringar över stora delar av Öland men saknas längst i söder, från Kastlösa sn och söderut. Den är inte heller återfunnen vid Näsby, Ås sn, där den först noterades. På Stora Alvaret är den antecknad på ruderatmark nära några alvarbyar. De flesta fynd är av tillfällig natur men undantag finns. På fyra av de fem lokaler som finns angivna i Sterner (1986) håller sig blekbalsamin kvar. På några ställen växer den i fuktiga skogar som väster om Röhällavägen, Algutsrum sn, där den är noterad vid en bäck i en fuktig alsumpskog och där har förutsättningar att bilda varaktiga bestånd. Således en tydlig och fortsatt expansion av blekbalsamin som inte bedöms vara avslutad. Men påpekas bör att många av Ölands skogar är steniga och periodvis alltför torra för att vara optimala för arten. I delar av landet bedöms blekbalsamin som besvärlig och invasiv i rikare skogar.

Inkommen, bofast.

Inkommen, tillfällig.
Säkerligen inkommen till ön med plantmaterial och möjligen vidare spridd med frön.

Blekbalsamin är en sentida invandrare från Centralasien. Den har knappast odlats som prydnadsväxt men har kanske kommit in tillsammans med annat plantmaterial. Den växer skuggigt på frisk till fuktig, näringsrik mark i glesa löv- och blandskogar men också mer exponerat och torrt på vägkanter, industriområden, jordhögar, tippar och annan skräpmark. I likhet med jättebalsamin har den haft ungefär 70 år på sig att sprida sig i landskapet, men den har inte varit riktigt lika framgångsrik och betraktas inte som något hot, eftersom den är mindre och inte dominerar lika kraftigt över annan vegetation, men man finner den ibland i naturlig vegetation i lövskogar.