betesdaggkåpa

Gammal bofast art.

Tämligen allmän.

Den vanligaste ståndorten för betesdaggkåpa är vägkanter och vägdiken. Mindre vanliga växtplatser är naturbetesmarker, järnvägsområden, diverse obrukad mark kring gårdar och hus samt gräsmattor.

Betesdaggkåpan har sannolikt ökat under 1900-talet.

Vid sidan av glansdaggkåpa den vanligaste daggkåpan i Närke, allmän i många delområden men sällan rapporterad. Dess växtplatser är påverkad ängsvegetation, nu ofta stadd i igenväxning.

Den var allm. i Svennevad (Kjellmert 1947) men är, efter landskapets omdaning genom upphörd hävd och omfattande igenväxning, inte längre så. Segerström (1932) fann inte växten i Lerbäck, men fram till 1996 noterade Nilsson (ms) 9 lokaler där.

1135 Alchemilla monticola Opiz

Syn.: A. pastoralis Buser

This Eurasiatic species seems to avoid W. Europe or has not yet reached that far. The distribution is incompletely known. It has been introduced into SE. Newfoundland and occasionally Massachusetts (eastern U.S.A.).

En av landskapets vanligaste daggkåpor. - 99 (34) .

Det äldsta belägget är från 1905: Sveg: (samhället?, Bromée i S). Betesdaggkåpan har i anmärkningsvärt liten grad attraherat äldre samlare: från tiden före 1965 har endast fyra kollekter påträffats. Arten är troligen spridd över hela landskapet, men belägg saknas från Härjedalen/Åsarne och Härjedalen/Idre.

Allmän i hela området (I tävlan med A. gracilis dess i särklass vanligaste daggkåpa.) Utbredningstyp: U.

Status: gammal och bofast.
Förändring och hot: förefaller ha minskat med 31–45 % men förr kanske ofta felbestämd.
Kommentar: B, granskare KAO, TEl och TTy.

Betesdaggkåpa växer på torr till frisk mark. Den förekommer framför allt i betesmark (naturlig såväl som gödslad) och i rester av gamla slåttermark men är dessutom vanlig på vägkanter, på obrukad mark vid gårdar och på diverse skräpmark. Den växer även i gles lövskog (som ofta tidigare varit hagmark).

Betesdaggkåpa växer på frisk och måttligt näringsrik mark. Den är funnen i skogsbryn, utmed stigar, skogsvägar och diken som löper genom löv- och blandskog. Även betade frisk- och fuktängar, slåtterängar och åkerrenar kan hysa betesdaggkåpa.

Betesdaggkåpa är glest spridd på Öland och i dagsläget mest frekvent i de två nordligaste socknarna, Böda och Högby. Även längs västra kusten och i Mittlandet finns några lokaler. Däremot har inga fynd gjorts på sydvästra Öland där Sterner (1938) noterade den från flera lokaler. Flera av de aktuella fynden är gjorda på lokaler som fortfarande brukas genom slåtter eller betecknas som skogar där bete tidigare förekom. Betesdaggkåpa har minskat tydligt, åtminstone på södra tredjedelen av Öland, men kan liksom andra arter i släktet vara något förbisedd. Upphört skogsbete och hävd av slåtterängar har missgynnat betesdaggkåpa. Jämfört med Sterner (1938) ses en tydlig minskning i statistiska analyser (Frescalo och Telfer).

Betesdaggkåpa känns igen på de håriga bladen med rundade lober som är åtskilda av skåror. De enskilda blomskaften är kala medan blomstjälken är utstående hårig; blombägarna är gleshåriga eller sällan kala.

Gammal, bofast.

Ursprunglig.
Något frisk mark i ängen, betad gräsmark och hagmark, gläntor i hassellundar, löv- och ängsbarrskog, här ofta i f.d. inägomark vid järnåldershusgrunder; även i dikes- och körvägskanter. Under Projekt Gotlands flora sedd främst på mellersta Gotland. Samuelsson (1943) uppgav att arten var belagd från 34 lokaler på Gotland, och att E.Th. Fries (i brev) samtidigt hade noteringar från ytterligare 14 socknar.

Betesdaggkåpa växer solöppet på friska till torra betesmarker, både naturbeten, hagmarker och måttligt gödslade kulturbeten, gamla vallar och i skogsbryn. Den förekommer också liksom de flesta daggkåpor på dikesrenar, vägkanter och annan obrukad gräsmark. Betesdaggkåpa har ökat både i frekvens och i utbredning sedan förra inventeringen framför allt i de norra delarna av landskapet, där den förut var sällsynt.

Betesdaggkåpan växer i öppna betesmarker, lövrika hagar, på åker- och vägrenar, i skogsbryn och skogsgläntor. Arten är variabel och grova håriga individ uppträder ej sällan i blandning med spädare, mindre håriga exemplar. Ibland förekommer individer med korta bladlober som har få och grova tänder.

Betesdaggkåpa är vanlig i hela Europa, och finns sedan gammalt i Sverige. Den blommar under nästan hela vegetationsperioden (Frost-Olsen, brev 2013). Betesdaggkåpa växer på torr till frisk gräsmark; gräsmattor, vägkanter, åkerrenar, gamla vallar, fäbodvallar, betesmarker och även skräpmarker. Den är tillsammans med glansdaggkåpa den vanligaste daggkåpan i Hälsingland. Samuelsson (1943) angav den från 123 lokaler och Bertilsson & Carlsson (1999) fann den på 65 av 66 lokaler. Arnold Larsson har noterat den på cirka 100 lokaler i Bjuråker.