ängsvide

Floderus 1931.

Möjligen betes- och slåttergynnad buske som i Närke tycks föredra kärrvegetation eller fuktiga barr- och blandskogar på kalkrik sand.

Sällsyntare i andra delar av inlandet samt vid kusten söder om Nordmalings flacka kustland. - ca 130 (31).

Tämligen sällsynt i Sydöstra Västmanland, förr vanligare; för övrigt sällsynt Den högre frekvensen i SÖ, ej motsvarad av en markerat sydlig eller sydöstlig totalutbredning I Sverige, beror möjligen på stark spridning. Inflytande från Uppland, där arten traktvis är tämligen allmän. Spridning eventuellt ofullbordad. Uppges av FITTER (1978) bunden till sura markförhållanden men tycks i Västmanland vara anpassad även till väl neutraliserat substrat. Mest funnen i låglänta odlade områden Trolig Utbredningstyp: pU.

Först uppgiven av Sjöstrand (1833): "Salix livida h. o. d."

607 Salix starkeana Willd.

Syn.: S. depressa auct., S. livida Wahlenb.

This polymorphic and widespread species forms, together with same other species, a critical complex, in Hultén, Circumpol. Il, called the "Salix depressa complex". The confusion as to taxonomy and nomenclature in this complex (cf. op. cit., p. 134) causes great uncertainty in mapping the different taxa. On this map the main type S. starkeana covers large parts of N. Europe mainly S of the line there, while subsp. cinerascens (Wahlenb.) Hult. (syn.: S. xerophila Flod.) continues eastwards through most of N. Eurasia. From this distribution area in central Asia a special type called S. iliensis Regel forms an alpine offset towards the south (marked by a broken line). In N. America the closely related species S. bebbiana Sarg. (syn.: S. rostrata Richards.) with boreal distribution and the alpine S. geyeriana Anderss. occur.

Ängsvide är en ljuskrävande och konkurrenskänslig, i Norden nordöstlig art. Den växer i allmänhet på torrare mark än de flesta andra svenska viden; i Norrland är den traktvis en karaktärsväxt för torra tallhedar på sand. I Småland förefaller den kulturbunden och uppträder även på mindre utpräglat torr mark, främst på eller vid ogödslad ängs- och betesmark, men gärna på sandigt underlag. Sitt starkaste fäste har den i centrala Vrigstad, där den växer på de grusåsar som följer åarna. I Frödinge växer den ovanligt fuktigt, i en sluttande, betad kalkfuktäng (som samtidigt är vår enda aktuella lokal för majviva Primula farinosa). Ett par lokaler på industrimark är troligen sekundära och tillfälliga.

Det nämnda exemplaret från Vetlanda omfattar flera kvistar som tydligen är samlade på olika buskar – några är nästan kala medan andra har ganska starkt håriga blad. Floderus bestämde de håriga till ´Salix Starkeana (× xerophila)´, dvs. ängsvide med ett svagt inslag av finnvide – men publicerade (Floderus 1931) insamlingen som finnvide (S. xerophila med den tidens nomenklatur), en klar överdrift. Typiskt finnvide är inte känt från Småland.

Ursprunglig.
I dag bara två kända lokaler, båda på Ava-näset, Fårö, dels i frisk sandmark intill ett kärr, likt ”en norrländsk rished”, dels på ett hygge med unga sälgbuskar. Det finns ett fåtal äldre uppgifter från ängsmark. Flera av de äldre lokalerna (Havdhem, Västerhejde och Lärbro) låg på sandigt underlag.

Ängsvide har under Projekt Gotlands floras inventeringar också rapporterats från fuktig skogsmark, kärrängar, myrkanter och källmyrar på mellersta Gotland (Johansson 1987). I detta slags biotoper, som är otypiska för ängsvide, kan man lätt förväxla nödvuxna exemplar av svartvide med ängsvide. Dessa uppgifter karakteriseras här som osäkra.

Bara äkta ängsvide ssp. starkeana är känt från Gotland.

Ängsvidet växer på öppen sandig–moig mark, vanligen i anslutning till åsar. Arten är småväxt och kon kurrenssvag och växte tidigare på slåtterängar eller betesmark men har nu nästan försvunnit på grund av igenväxningen.

Europa, Asien. I Sverige spridd genom hela landet.

Vid Gröntjärn i Ljusdal, i vars omgivningar ängsvide förekommer rikligt, hade artenkoloniserat blottlagd botten som hade varit landstrand under 11 år efter högvattnet år 2000. Oftast ser man dock ängsvide som långlivad komponent i ett slutet täcke av bärris och ljung.

Ängsvide blommar i skogsstjärnans tid. Då är bladen halvt utvecklade. Mogen frukt kan ses i ekorrbärets tid, men fröna sprids mest i mjölkens tid. De är gröna, med kritvitt fröhår. Som på andra videarter böjer sig kapselhalvorna från varandra när frukten öppnas, men då kapslarna på ängsvide är så långa, bildar varje kapselhalva en spiral som omfattar ett och ett halvt varv. Ängsvide har setts blomma om i ljungens tid, efter att tidigare på året ha slagits av. I höstfärgernas tid är bladen intensivt gula, en färg som denna art är ganska ensam om på tallheden.

Alla belagda fynd tillhör underarten äkta ängsvide subsp. starkeana.